Att psykiatrin är en kall plats för oss sjuka att vara på är inget man kan se undan.
Hur överläkarnas syn på vården inom LPT oftast inte involverar patienten och hur maktlös man känner sig som patient när man inte har någonting att säga till om, makten står på deras sida och säger du emot får du absolut inte som du vill.
Vi är en siffra i journalen, ofta påpekas det när man agerar utåt eller skadar sig att man vill ha uppmärksamhet, trots att allt man vill är att få bort den hemska smärtan man känner inombords.
Jag har själv fått höra från personal ”men om du verkligen skulle velat vara död så hade du inte varit här så du vill ju leva” eller ” men om du nu så gärna vill dö så hade du kunnat rymma, du vill ju inte dö”.

På slutenvården erbjuds oftast ingen samtalskontakt utan vill man prata får man själv gå och påpeka detta för personal som i sin tur säger att de inte har tid.
Man blir fullproppad med massor av mediciner som oftast inte ens funkar ihop, varesig du vill det eller inte.
Inte nog där, de flesta sjuka har själva ingen ork att be om hjälp, bland annat en av anledningarna till att man har LPT, varför är det bara förvaring?
Hur tvångåtergäder fortfarande är lagligt är för mig oförståeligt i de flesta fall, skapar trauman och är ett hemskt övergrepp att vara med om. Oftast görs dessa tvångsåtergärder trots att det hade kunnat lösas på bättre sätt.

Slutenpsykiatrin är lätt att fastna i för oftast är du sjukare efter ett tag som inneliggande än vad du faktiskt var från början. Och de undrar om man ens vill bli bättre när det är dem som fått det sämre.