Opsynligas logga

Utebliven traumabehandling

2015 rekommenderade en vårdenhet att jag skulle få traumabehandling hos BUP pga sexuella övergrepp i tidig barndom. Jag fick dock endast en kurator. De fåtalen gånger jag försökte berätta om vad jag varit med om fick jag istället höra att det jag utsatts för antingen var ”normalt”, eller att jag ljuger. ”Stämmer det verkligen?”, ”Ja”, tystnad, ”Vet du vad, jag tror faktiskt det ligger till såhär…”. Jag hade vid denna tidpunkt utvecklat ett självskadebeteende för att hantera traumat, något som gjorde min kurator säker på att mina erfarenheter egentligen var till överdrift.

Kuratorn förstår dock att jag har det jobbigt hemma och gör en ny rekommendation om familjeterapi. Båda föräldrar dyker upp och öppet trakasserar mig under kommande träffar. Mina föräldrar är stensäkra på att de är där för att det är mig det är fel på och att det är okej att prata om hur jobbigt det är att vara förälder till någon som mig. Terapeuten vägrar försvara mig, ett 14-årigt barn, i denna situationen. Familjeterapin blir sedan helt avskild, och jag har senare läst i journalen att mina föräldrar knappt dök upp. Allt denna ”terapi” gjorde var att outa vad jag sagt om mina föräldrar vilket försatte mig i en svårare hemsituation än den jag redan var i.

Jag har 9 år senare aldrig fått traumabehandling, den enda anledningen jag sökt mig till psykiatrin till att börja med. Det jag däremot har fått av BUP är traumatiserande bemötanden, otaliga mediciner, olämpliga och rentav skadliga behandlingar, utredningar med diagnoser som ställs och skrivs av utan reson.

Jag är nu del av vuxenpsykiatrin. Den egentliga skillnaden är att jag nu faktiskt blir tagen på allvar, men det hjälper mig ändå inte då jag är så lågt prioriterad i de oändliga köerna. Jag tjatar om någon form av hjälp för en traumatisk uppväxt som hindrar mig från att ha ett socialt liv, men jag får bara höra att ”de inte kan göra något” eftersom trycket är så högt. Nästan ett decennium av att stå på och stå ut. Jag slösade bort min tonår, min skolgång och ironiskt nog det som fanns kvar av mitt psykiska välmående. Och för vad? För att hamna på en jävla hög.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.