Mitt kalium år lågt till följd av bulimi. Går hos en sjuksköterska en gång i veckan och tar blodprov men utöver det får jag inte hjälp med min bulimi. Jag orkar inte mer

Som 16åring tvingade jag mig själv att gå ner 10 kg i vikt på en månad för att jag så gärna ville att min BUP-kontakt i öppenvården skulle ta min ätstörning på allvar och ge mig hjälp i den, istället för att styra om samtalsämnet till annat varje gång jag tog upp det. Jag fick ett samtal med en ätstörningsklinik efter att ha hamnat på ett BMI under normalviktig men ingen vidare kontakt eller uppföljning utöver att jag vägdes vid ett tillfälle, och att min psykolog frågade mig vid ett tillfälle senare om mina matvanor.

Jag har varit sjuk i ätstörning under ett antal år, och kämpade dagligen med känslan av att inte vara ”sjuk nog”, dels i andras ögon men också i mina.
Jag gick i intensiv behandling, jag hade behandlare som sa att jag skulle ta sjukdomen och mig själv på allvar, och flera gånger sa de att jag var helt fast i sjukdomen. Men det spelade ingen roll för i journalen stod det UNS. Jag var inte smal nog.
När jag berättade för min ena förälder att jag hade börjat i äs-behandling sa hen ”men du har ingen riktig ätstörning va?”.
När jag inför en operation träffade narkos-ssk för att lämna vikt och annat, sa hon ”jag skulle aldrig kunna tro att du har en ätstörning bara genom att se på dig” och skrattade.
När jag var inlagd pga suicidrisk och hade blivit inskriven från akuten med uppmaning att de skulle ha koll på mängden mat och mängden vätska jag fick i mig pga sjuk i äs, så hörde jag en skötare säga till en annan i personalrummet (med dörrarna öppna) ”jaha, men hon är inte är pga sin ätstörning”. Detta efter att den andra skötaren berättat hur jag hade gått emot tankarna och tagit del av nyårsfikan kvällen innan.

Sedan, något år efter när jag hade blivit frisk från ätstörningen och sjuk igen, träffade jag en läkare på vuxenpsykiatrin som satte den där efterlängtade och ”fantastiska” diagnosen på A. Den som skulle ge mig lugn, stolthet och bekräftelse.
Det blev ingen skillnad för mig, men i vårdens ögon blev det så.
Jag är inte sjuk längre, uppfyller inte kriterierna för anorexi, det står bidiagnos ätstörning i journalen. Ändå frågade en läkare på senaste inläggningen hur det gick med de ”anorektiska tankarna”. Jag vill inte tro att personalens fantastiska bemötande kopplat kring maten den inläggningen hade att göra med den fd diagnosen. Men med tanke på hur jag blev bemött när jag var sjuk i en ätstörning men med fel namn, så tror jag att det gjorde all skillnad.

När jag var 14 ca insjuknade jag i svår anorexi. Varje gång vi kontaktade vården sa de att jag inte kunde få hjälp för att jag vägde för mycket. Varje gång vi ringde ville de veta min vikt. Jag förstod att för att klassas som tillräckligt sjuk och förtjäna hjälp måste jag gå ner mer. Inför varje samtal hade jag gått ner mer. En natt hade jag sån dödsångest när jag inte hade ätit på flera dagar att jag ringde en skolkamrat och berättade att jag trodde att jag skulle dö. Hennes mamma ringde och berättade detta till skolsköterskan som kallade in mig på sitt kontor dagen efter och sa att jag måste åka in till akuten. När jag kom dit blev jag direkt inlagd på en medicinsk akutvårdsavdelning eftersom det fanns risk att mitt hjärta skulle stanna. Personalen sa att de inte visste om jag skulle överleva natten.

Fått höra att jag inte ”ser sjuk ut” när jag haft möten med vården kopplat till min ätstörning.

Jag fick vänta i flera år på att få behandling för min ätstörning. Jag väntade dock på att på vård på en mottagning som inte ens hade öppnat. Under tiden jag väntade förvärrades ätstörningen kraftigt och blev till slut inlagd. Det skickades också flera remisser till en annan ätstörningsvård men dessa avslogs. Det slutade med att jag sökte vård på en mottagning långt hemifrån, en behandling som egentligen inte passade mig men som var bättre än ingen vård. Jag pendlade i över 4h/dag i ett år. Min sjuksköterskekontakt kämpade för att jag skulle få vård, men det är svårt att ge patienter vård när det helt enkelt inte finns någon vård som är tillgänglig.

Jag var 13 år när jag blev inlagd efter ett självmordsförsök. Det såg ut som att jag bara skulle vara inlagd i några dagar. Men jag berättade om min ätstörning. Så de började hålla koll på maten och satte tillslut en sond. Men jag fick ingen behandling alls. Jag blev inlagd i 15 månader och levde på sondmat i 9 månader. Det var som att de inte ville att jag skulle bli bättre. Jag började äta på eget initiativ för jag var trött på livet innanför låsta dörrar. Tillslut blev jag av med sonden och utskriven hem igen. Ingen vidare behandling.

Jag blev svårt sjuk i anorexi när jag var ca 14 år gammal. Jag fick läggas in på en medicinsk akutavdelning då det fanns risk att mitt hjärta skulle stanna pga svälten. När jag då fick kontakt med vården berättade jag att de inte kunde skicka hem mig eftersom jag blev svårt psykiskt misshandlad hemma. Mitt liv hade varit som en sekt och nu när jag var utan övervakning på en annan plats kände jag att detta var min enda chans att fly. Jag fick dock inget gehör utan vården försökte direkt skicka hem mig så fort hjärtat blivit mer stabilt. Jag lärde mig att det enda sättet att slippa åka hem var att inte äta. Tillslut fick jag komma till en avdelning för psykiatrisk heldygnsvård men även där skickade dom hem mig på nätterna för att jag skulle sova hemma. Jag berättade att jag dör hemma, jag orkar inte mer. Men inget hjälpte. De sa ständigt till mig att ”det är anorexin som pratar”. Jag var 14 år och svårt sjuk i en ätstörning och blev konstant hemskickad till mina förövare. När jag tillslut fick fick en sängplats på avdelningen tvingade de mina förövare att konstant besöka mig. De ansåg att det var anorexin som gjorde att jag inte ville träffa mina föräldrar. Det ända sättet för mig att slippa komma hem igen var att bli sjukare i min ätstörning och sjukare överlag. Ingen tröstade mig när jag grät. Ingen lyssnade på mig när jag var orolig. Det enda sättet att få uppmärksamhet var att inte äta samt uppvisa sjuka beteenden som jag lärde mig av dom andra på avdelningen samt av vad personalen sa att man inte fick göra.

Jag har många gånger fastnat på psykiatriska avdelningar i väntan på specialiserad ätstörningsvård. Det brukar sluta med sondmatning på tvång eftersom psykiatrin har noll kompetens kring hantering och bemötande av svåra ätstörningar. Det enda de kan göra är att vänta på att jag blir så pass medicinskt dålig att de får sätta en sond.

Jag har bulimi och har fått höra av ätstörningsmottagningen att de har först tider för behandling om ett år. Ändå kräks jag varje dag och behöver gå på kontroll en gång i veckan, har haft farligt lågt kalium till följd av bulimin men ändå får jag ingen konkret behandling. Jag har slutat ta tillskott av kalium för jag orkar inte gå runt i en cirkel av äta-spy-ångest-träna men jag blir sämre och sämre I min bulimi, märker det på mina tänder…