En skötare inom slutenvården satt och pratade med mig om diagnoser. Han frågade om det var värst att ha en psykos eller panikångestattacker. Sedan berättade han om patienter som hade haft psykoser på avdelningen och de var de värsta. Han sade även att personer med EIPS bara manipulerar och lurar en. Att man ska se upp för dessa och inte tro på dem. Just där och då kände jag igen mig i diagnosen och skulle påbörja en basutredning. När jag därefter bland annat fick diagnosen EIPS var jag livrädd för att sätta min fot på avdelningen. Jag hamnade efter flera vakna dygn i en psykos och behandlades tillslut på samma avdelning som innan. Jag var förvirrad och tänkte att alla skötare var emot mig och pratade illa bakom min rygg samt hörde röster om att de tyckte illa om mig. Jag är efter det rädd för att bli inlagd igen. Jag tror att alla skötare dömmer mig negativt eftersom de sällan pratar med oss patienter utan endast om oss.

En överläkare jag träffade vid ett tillfälle för flera år sen uttryckte sig illa och nu sitter rädslan som berget i mig.
Är rädd inför varje besök. Trots flertalet behandlingar som slutförts är jag alltid rädd och tänker att idag kommer vara dagen dom säger att dom inte tror på mig. Att dom aldrig gjort det utan bara varit snälla och tagit emot mig ändå.

Jag träffade en läkare på psykiatrin för ca 10år sedan. Vi pratade ca 15min, sen tyckte han att jag va bipolär. Han ville att jag skulle ta 3 olika mediciner, jag ville inte men han sa att om jag inte började ta dom så skulle jag bli inlagd och tvångsmedicinerad. Jag vågade inget annat än att ta ut medicinen och börja ta det.
Det var så stark dos så jag kunde inte ens gå utan att hålla i mig! Jag tog den en gång sen aldrig mer!!

Det var en väldigt traumatisk händelse. Litar aldrig mer på personal på psykiatrin.

Jag var inlagd och det var dags för läkarsamtal. När jag kom in i rummet satt en hel rad med personer. Överläkaren, 2st AT-läkare, 1st ST-läkare, samt en sjuksköterskestudent. Jag fick ingen fråga om det var okej att alla dessa var med. Ingen presenterade sig. En läkare satte igång och frågade en massa frågor. Alla satt och tittade på mig och bedömde mig, så klart. Det jag sa eller inte sa eller inte gjorde osv. Jag fick nästan inget ur mig. Jag var rädd för vad som skulle hända och beslutas utifrån samtalet. Jag kände mig så ensam och utsatt.

Jobbar inom heldygnsvården på vuxenpsykiatrin. På ronden säger överläkaren om en patient på avdelningen ”En anorektiker med BMI X är rent av en tjockis”. Jag har själv erfarenhet av svår anorexia och denna trigger ledde till ett bakslag. Den här typen av uttalande är inte bara tecken på grav inkompetens utan är rent livsfarlig. Det spelar ingen roll att det sägs bakom stängda dörrar, den här attityden avspeglas i bemötandet och vården av patienterna.

Efter jag kom tillbaka efter en kraftig dissociation sa en personal på avdelningen ”gör du så när du inte vill prata med oss längre?” Och fick det att framstå som ett aktivt val jag gör för att slippa prata om det svåra och mörka jag har varit med om. I själva verket är det ett högst ofrivilligt tillstånd som uppstår till följd av svåra trauman.

Jag har varit med om både positiva och negativa möten med vårdpersonal. Ibland har jag undrat varför de valt att jobba med människor. Jag upplever generellt att överläkarna är de med taskigast attityd och det sirar ner i personalstyrkan. Samtidigt finns de där guldkornen, framförallt på golvet. Men de på golvet styrs ofta av vad överläkaren beodrar i bemötande. Så som sagt, har varit med om både och. Jag hoppas att det där med taskiga attityder och farliga policys (eller påhitt utan vetenskaplig grund) utrotas inom psykiatrin. Vi är människor och vill bli bemötta som en.

Så klart finns det bra personal inom psykiatrin. Fattas bara annat! Det ska vara förväntat och ”normalt” med bra personal. De dåliga ska vara en avvikelse. Men det är nästan tvärt om.

Min 19-åriga son har selektiv mutism, autism och social fobi. Inlagd på LPT i 11 månader pga anorexia. Ingen bra kombo av diagnoser. Håller just nu på att svälta ihjäl trots att han länge varit inom vård. Just i detts nu är han sövd på IVA för tvångssondning. Igen.

Som anhörig vet jag inte mycket om vad som händer bakom avdelningens låsta dörrar där min son tillbringar 21 timmar av dygnets 24. Dag efter dag. Månad efter månad. Ser hur han tappat allt hopp, vissnar, tynar. Blir kall i hjärtat och mår fysiskt illa när han skickade mig följade sms:
”Hon vägrade släppa upp mig ur bälte fast jag varit lugn i över 3 timmar för att jag inte svarade henne om jag ville lös. När jag börjadr gråta frågade hon surt vad jag ville uppnå med det. Till sist hade läkaren ringt och sagt att de skulle släppa lös mig.”

Hon=en psykiatrisjuksköterska.

Min son KAN inte be om att bli uppsläppt ur bälte pga sina diagnoser. Lika lite som en förlamad person kan gå upp för en trappa. Det vet denna ssk. Hon jobbar så klart kvar. Ledningen säger att detta inte hänt, de har ju frågat henne. Tjooo!

Jag hade under en lång tid blivit utsatt för människohandel där jag blev såld för sexuella ändamål. Berättade om detta till läkaren som i sin tur gör anteckning i min journal att ”patienten har ett sexuellt självskadebeteende”, jag påtalade detta för läkaren och sa återigen att jag blir såld av andra människor, då säger läkaren ”ja men det är ju samma sak”

Försökte förklara till läkaren att jag blivit såld, att jag själv aldrig har sålt sex. Men läkaren fortsatte att anteckna om att jag har ett sexuellt självskadebeteende. Vilket aldrig någonsin har hänt.

Både skötare och sjuksköterskor jag mött under min tid som patient inom psykiatrin har därmed även antecknat i min journal om att jag är sexmissbrukare och även sagt detta till mig. Trots att jag flertalet gånger förklarat att jag har blivit såld och därmed varit utsatt för brott, men ingen som förstod skillnaden mellan att bli såld för sexuella ändamål och själv sälja i självskadande syfte.

Jag har upplevt en väldigt stor blandning. En del använder sin roll till att visa hur mycket makt dem har medans en del verkligen jobbar på rätt ställe och visar medmänsklighet. Har blivit kallad det ena och det andra under panikattacker, bland annat barnslig och fånig, utan att dem försöker hjälpa mig. Medans andra tar sig tid att hjälpa mig igenom ångesten och finnas där vid min sida, vilket är väldigt uppskattat.