Opsynligas logga

Patient höll på att kvävas under bältesläggning

De hade kommit personal från vuxenpsykiatrin för att fastspänna mig på bup. När sjuksköterskan går för att hämta injektioner lägger personalen från vuxenpsykiatrin en kudde över mitt ansiktet när jag ligger maktkös fastpänd i bältesängen för att jag skulle sluta gråta och skrika. Jag höll på att kvävas, tills sjuksköterskan kommer efter några minuter och skriker ut personalen och de tar bort kudden.

Bältad i 28 timmar

jag har alltid hållit tyst. om det absolut värsta. det som trasade sönder mitt då 18-åriga jag på riktigt. det som skulle rädda mig – skadade mig istället för all evighet. för jag vet, att jag aldrig kommer läka. aldrig få någon upprättelse. det som skedde där och då var och är tydligen okej.
anmälan jag senare gjorde lades ner. enligt min så kallade läkare var jag psykotisk; ”så det var alltså befogat att ligga bältad på rygg i 28 timmar”.

vi tar det hela aningen kortfattat:
(lägg också väl märke till att jag i efterhand förstår att jag behövde hjälp. men inte att vara fastspänd under alla dessa timmar. den smärtan. den skammen. ja, allt. jag vill bara glömma. hur gör man?)

då börjar jag. det var inte första gången jag bältades denna soliga vårdag. det var en del av min vardag, på avdelningen, på sjukhuset. jag hade spenderat tretton månader inneliggandes på BUP mot min vilja. otaliga bältningar, hundratals. minst. jag var itu.
i samband med min 18-årsdag fick jag min första permission på mycket länge. jag såg detta som min chans att fly, för trots att jag nu egentligen tillhörde vuxenpsykiatrin var jag fast i BUP:s klor. jag ville bara därifrån.

permission gick utåt sett bra, ingen visste om mitt självmordsförsök den dagen men på kvällen började det märkas mer och mer. jag var tillbaka på BUP:s akutavdelning och läkaren anade att någonting inte stod rätt till. hen hade rätt. jag kände ändå att nu har det gått så pass lång tid och för varje minut som går tar kroppen mer och mer skada. jag minns såklart inte varenda av dessa sekunder och minuter tills… jag hör storlarmet gå och där kommer inte den ”vanliga” personalen springandes utan det är personal från flera olika avdelningar från vuxenpsyk. sängen rullas fram. flytten är ett faktum. straffet jag också får för att jag inte pratar – bältesläggning.

Jag minns att jag körs i bältessängen genom den kilometerlånga kulverten, det kändes som en evighet. tillslut är jag framme på en somatisk avdelning då jag försämrats ganska så kraftfullt. jag går i försvarsläge genom att inte prata. inte kolla. inte se. jag vill inte inse vad som sker. jag ville ju bara dö.

vad jag då inte visste var att jag totalt skulle vara bältad i 28 timmar, varav sju timmar nersövd på IVA i slutet då läkaren på somatiken åtminstone förstod att det här inte var okej. alla mina rättigheter försvann. jag fick inte ens gå på toa. jag fick en kateter. ”räddningen” var min mobil. jag minns hur jag liksom halvligger på rygg men är fastspänd överallt. försöker skriva/ringa mina vänner som var väldigt oroliga. fick prata i telefon och smsa. jag kan bara inte förstå. hur fick jag ligga så många timmar mot min vilja, inte få någon som helst chans?

bakjouren på psykiatrin, utan att ha träffat mig, förlängde bältningsläggningen trots att jag var lugn och inte gjorde motstånd. jag fick inte ens en chans att ta emot hjälp. jag fick inga som helst mediciner förutom mot mitt fysiska tillstånd vilket gör att jag än idag minns allt så himla tydligt.
”kanske hade det fortfarande inte gjort lika ont om åtminstone fått lugnande, något som gjorde att nutiden försvann”. nu är det dåtid. men jag minns allt precis som att det sker varje dag. om och om igen.

Slutligen: Enligt IVO var detta okej, jag hade som jag skrev ovan en psykos från ingenstans vilket absolut inte stämde. det var den nya läkaren som satte den diagnosen, antagligen för att kunna fortsätta bältesläggningen.
nu viker jag mig av ångest och sorg. det här absolut det mest förnedrande jag varit med om. och det värsta är ensamheten. önskar ingen denna smärta.

Groomad, slagen och sexuellt utnyttjad av min fd mentalvårade

Efter att mitt liv av olika anledningar vändes upp och ner och jag nästan lyckades ta mitt eget liv tog jag tillslut beslutet att åka in akut och därefter fick jag vara på en beroendeenhet i tills det fanns en ledig plats på den slutna psykiatriska Avdelningen. Den första tiden var jag nästan gränspsykotisk, grät hela tiden, tog mig knappt upp ur sängen. Men med tiden började jag må bättre och skapa förtroende för dem flesta på avdelningen, men speciellt en person var ihärdig. Jag tyckte han var snäll och omtänksam. Han ville verkligen hjälpa mig tänkte jag. Jag berättade allt om mig själv om alla mina innersta vrån. Han var ett stöd, trodde jag. Han började bli alltmer olämplig, han tog på mitt lår och fingrar med mina händer vid olika tillfällen, kramade mig ständigt och talade om för mig hur vacker jag är osv osv osv. Jag såg han som en mentor, en bra manlig förebild, han är 12 år äldre än mig. Jag missade blint hans avsikter för vi hade skapat en slags relation och jag började lita på han helt och hållet, jag började behöva han, han skulle hjälpa hjälpa mig med allt möjligt och jag var helt ensam och HELT vilse Då så det kändes tryggt att veta att han fanns och ville mig väl, han brydde sig om mig. Han uttryckte att han såg bara möjligheter i mig och trodde så mycket på mig att jag började tro på mig Oxå!

Han höll i min behandlingsplan dem ca 5 månaderna som jag låg inlagd, vilket är betydande.

Efter min utskrivning kände jag hopp, det hade blivit vår och jag såg fram emot att må bättre och en nystart, börja leva igen. Jag hade fått boendestöd och planer för sysselsättning, så jag kände mig trygg när jag skrevs ut. Jag stod inte helt ensam.

Inför min utskrivning hade jag och en kvinnlig skötare pratat om att jag ville bjuda hem dem på kaffe och fika när jag kommit hem,,  hon och Han (X) som stått mig närmst på avdelningen.

Jag ringde till avdelningen 1-2dag Efter utskrivningen som vi kommit överens om. X svarade, vi småpratade sen frågade jag om Hon hans kvinnliga kollega var där för jag kände mig mer bekväm att prata med henne om att ses på fika. Hon var inte där enligt han. Jag berättade att jag ville fråga om dem ville hälsa på , på fika. Nåja två tillsammans. X drog en lögn (fick jag reda på senare, om hur hans kvinnliga kollega inte kunde för hon hade priva problem, men sa samtidigt att han gärna kommer. Det kändes jättefel men jag kunde inte säga Nej bara. Så 4 dagar efter min utskrivning, kom han hem till mig. Det var så obekvämt. Vi fikade, småpratade, jäääättteee obekvämt. Så tar han fram Yatzi han hade med sig, vi brukade spela det på avdelningen, OCH han tar fram woka och gin från sin svarta Stadium väska. Så himla knepigt tänkte jag men vi var väl vänner???!! Han blandade drinkar och vi drack och spelade Yatsi, han hade bilder med sig från fester med kollegorna som han visade mig, som om jag hade varit på kollo?? Hur som helst, han sa att vi ska ut och äta ikväll har jag bestämt så det gjorde vi. Vi gick till en restaurang.  Det var soligt och vi satt först på uteserveringen sedan gick vi in och han beställde en massa drinkar. Jag blev onykter. Vi gick hem till mig vid 8-9 på kvällen och satt i min soffa när han börjar kyssa mig. Här drar jag mig tillbaka och frågesporter honom, jag minns inte vad han säger men jag låter det hända. Det slutar med att han sov över hos mig den natten. Dagen efter mådde jag så sjukligt dåligt. Jag fick en stressrelaterade kort psykos, blev inlagd i en annan stad där efter, trots allt det så fortgår relationen och kontakten. Han hade lyckats manipulera mig så pass bra att jag blev fast, helt beroende av honom nu. Efter bara någon månad visade han sig vara våldsam och polis tillkallas till min lägenhet, därefter försöker jag undvika honom och ignorerar han, när jag väl svarar är han full och otrevlig, han hotar med att döda mig, våldta mig, han säger med helt lugn röst att…… Du har det vackraste ansikte jag sett men jag kommer krossa dig söta lilla ansikte, stampa på dig Osv Osv. Här tycker jag han är extremt obehaglig och jag berättar för min boendestödjare som visar mig en app i telefonen som spelar in samtal. Jag spelar in en del samtal som leder till att han döms för olaga hot!

TROTS ALLT DETTA … så fortsätter relationen efter ett tag igen. Min sk trygghet, min person som jag kan lita på har blivit ett monster som jag inte kunde vara utan. Han slår, hotar, våldtar, ”predikar” i timmar om vilken höra jag är, jag är ingenting utan han, jag kan inte ens jobba och jag är bara fel fel fel. Jag tar detta som en patetisk liten jävla skit säger jag knappt ens emot. Han kunde slänga ut mig med våld mitt i natten, ghoosta mig någon vecka för att komma tillbaka och göra om allt igen. Jag var så liten då, han var sååå hemsk men ändå kunde jag inte vara utan han. ALDRIG känt så förens jag blev så sjuk och träffade honom. Jag har alltid klarat mig bra själv innan. Hursomhelst, blockerade jag han däremot ringde han en bekant till mig och grät, jag blockade upp och han var redan på väg när jag ringde han, han var inte ledsen när han kom till mig , han var ursinnig, slog sönder saker  i min lägenhet, slog och tog stryptag på mig, spottade på mig och satte sig över mig i min säng över mina axlar med hans kön vid mitt ansikte som han tog ut ur sina byxor och tryckte i mitt ansikte och sa saker som, du gillar ju Bamse .. ect.

Jag anmälde detta. Jag anmälde oxå en tids händelser då han hålla på i timmar i taget, slagit mig 50tal gånger med öppen hand , resulterade ändå med blåmärken, drog mig i håret , höll mig hårt om käken och tvingade mig öppna min mun och spottade, loskade i min mun, tvingade mig stå naken där vi stod och bråkade i hans kök, flyttade jag mig sparkade han mig så jag fick ett ca 10cm brett svullet blåmärke på benet därefter våldtog han mig med våld. Sen la han sig bara för att sova och Jag grät i duschen för att inte göra han arg och kände mig så liten och äcklig och kunde bara inte förstå situationen jag befann mig i. Jag var sååå nedbruten och trasig.

Jag trodde inte jag skulle klara mig utan Han, han som förstörde mig så djupt att jag Aldrig trodde jag skulle bli bra igen.

Jag anmälde denna händelsen och fler jag inte nämnt här för det skulle bli en roman om jag hade gått igenom alla detaljer här. Idag är det nästan precis ett år sedan jag anmälde honom och förundersökningen pågår ännu. Jag mår bättre idag och har skapat mig några sunda relationer genom bla Kvinnojouren och min sysselsättning, relationen med min mamma vårdar jag mest men jag är långt ifrån hel än. Jag hoppas han döms ordentligt men jag vet ännu inte.

Han fick naturligtvis avsluta sin tjänst och fick istället jobba som lokalvårdare på ett annat sjukhus.

Så kan det tyvärr oxå gå när man söker och litar på psykiatrin som ska hjälpa en. Jag är absolut inte hans första offer men jag blev hans sista offer på psykiatrin iallafall.
Ursäkta om rörigt.
Tack för mig. Kram

Läkare drar i flätor som straff

Slutenvården har förstört mig. Dem har förstört mitt liv. Min c-ptsd är ur kontroll att jag skadar mig. Förstå att vården gör att jag skadar.. sanslöst. Dem hjälpte inte mig, dem hotade, kränkte,skrek, men fan inte hjälpte dem mig. En gång drog en överläkare mig i mina flätor som straff för jag gjorde suicidförsök. Jag kommer aldrig förlåta.

Traumatisk fasthållning

Under dem månader jag har varit inom psykiatrin har jag varit både bältad och fasthållen alldeles för många gånger. Bältning är OTROLIGT traumatiskt och kan även de ge blåmärken osv. Men när det kommer till fasthållning har det ofta blivit som ren och skär mänsklig misshandel. Jag har rivits, slagits (av misstag antar jag), blivit sutten på, folk som hållit så hårt om mina armar att jag inte längre kan känna min hand. När proceduren sedan är klar så har man tovigt hår, röda skrapsår, och efter några timmar blir dem befintliga blåmärkena ännu större.

Att tillägga. Dessa grejer skedde bland annat under pandemin. Ibland hade personalen stora visir som gjorde sin skada när dem försökte hålla fast mig. O andra sida var det viss personal som varken hade munskydd eller visir när deras ansikte påriktigt var 10 cm ifrån mitt.

Laglös och misstrodd

Inlagd på psykosavdelning. Vem tror på mig? När jag berättar om kränkningar och övergrepp. Allt man säger är paranoia.

Finns personal som provocerar fram bråk för att kunna sätta spruta i röven. Jag är rädd för dem.

Schizofreni. Laglös. Misstrodd. Övergiven. Ickeexisterande.  Obetrodd. Förminskad. Oallvarligt.

Sexuella övergrepp och misshandel

Jag känner fortfarande hårdheten när skötaren höll fast min handled och trycker knytnäven mot min kind. Plötsligt förvandlades skötarens tidigare sexuella övergrepp till ilska. Mina ord visade sig vara betydelselösa. Min rädsla och upplevelse var inget värt. Jag känner mig aldrig trygg på sjukhus och psykiatri. Jag kommer aldrig glömma, aldrig sluta känna hur det kändes…

Ingen på min sida

När jag precis fyllt 18 år blev jag nekad överflyttnign från BUP till vuxenpsykiatrin. Tre månader senare blev jag inlagt på LPT. Det var min första inläggning någonsin. Jag var 18 år gammal, hade ingen kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag visste ingenting. Vissste inte hur det fungerade att vara inlagd, eller vad som var normalt. Det jag sen fick gå igenom traumatiserade mig för livet.

Jag blev inlagd på avgiftningen, avdelningen för missbruk. Ingen talade om för mig att det fanns andra avdelningar, Det innebar att jag fick klä av mig framför vårdpersonalen, kissa i en kopp, bli av med alla mina tillhörigheter. Bytte om till sjukhuskläder, för man fick inte ha sina egna och blev ledd till mitt rum. Jag hade fått x-vak. Ingen hade talat om för mig vad det betydde. Så en person satt kvar i rummet. När jag ville gå på toa försökte jag stänga dörren, men då öppnade de den igen. Så förstod jag vad ett x-vak betydde.

På en missbrukaravdelning får ingen annan än personalen gå in och ut. Det betydde att jag inte kunde ha någon kontakt med mina anhöriga.Jag kunde ha min telefon en timme om dage ungefär. När jag tagit slut på batteriet fick jag be om hjälp att ladda den. Eftersom jag inte vågade, så kunde blev det att jag inte hade den vissa dagar.

Ingen ur personalen förklarade någonting för mig. Varannan dag träffade jag läkaren, som sa att jag var för skör för att flyttas över till allmönpsykiatrisk avdelning. Jag hade ingen aning om vad skillnaden var, så jag protesterade inte.

Jag mår dåligt av att äta ihop med andra. Så jag åt nästan inget under tiden jag var inlagd. Ingen ifrågasatte det. Ingen brydde sig. Den mesta av tiden tillbringade jag i min säng, för rädd för att gå ut och tittta på tv. Låg och stirrade in i taket. Jag pratade nästan inte med personalen. Jag vågade inte.

Jag visste inget, förstod inget. Jag var 18 år gammal.

Efter två veckor i detta limbo, utan någon som förklarat varför jag var där, fråga vad jag ville och hur jag mådde, vad jag behövde, fick jag nog. Jag började skrika till läkaren att om hon inte lät mig gå hem så skulle jag hitta ett sätt att ta mitt liv, kosta vad det kosta ville. Avdelningsläkaren ringde chefsöverläkaren som skrev ut mig på två röda sekunder. Hon förstod direkt att detta hade gått fruktansvärt fel. Men allt var redan för sent. När jag kom hem hade jag gått ner 8 kg, jag var så tunn att min mamma grät.

Mina historier från psykiatrin blev hemskare efter denna händelsen. Berättelser om våld, fysiskt och psykiskt. Tvångsmedicineringar och bältesläggningar. Jag skriker att det gör så ont, det känns som om de försöker dra av min arm, de svarar att jag ska vara tyst. Blåmärken från nedbrottningar och fasthållningar. Men de djupaste ärren är alltid orden. Sjuksköterskor som vägrar tala om för läkaren att man behöver hjälp, läkare som ignorerar journalerna. Skötare som säger att man är dum, löjlig, att man har fel, mår fel. Eller som säger att man aldrig skulle våga att ta sitt liv, för man är för feg. Nästa dag ligger man på som-intensiven med så mycket gifter i kroppen att man är nära att dö. Svält i ren frustration, tvångsmatning. In och ut. Men inget våld jag varit med om, varken det fysiska eller det psykiska kan slå det där första bemötandet. Den gången när man precis har blivit vuxen, står utan hjälpen från BUP för första gången och måendet bara rasar. Och man blir lämnad själv. Avklädd, utsvulten, på en avdelning med personal som har erfarenhet av missbruk och avgiftning. Rädd och ensam.

Jag är fortfarande rädd.

Jag känner mig utan rättigheter när jag är inlagd. Jag har varit inlagd på LPT fler gånger än jag kan räkna. Under de gångerna har jag varit i rätten, men bara två gånger har jag fått träffa en advokat. Efter 5 minuters samtal ska de försvara mig mot läkaren som skrivit in mig, en sakkunnig som alltid lyssnar på läkaren och rättens ledamöter som i nästan inga fall går på patientens linje. De få rättigheter som finns för LPT-patienter finns inte. De finns inte. Jag har flera gånger bett om kontaktperson, vilket jag har rätt till enligt lagen. Det har jag aldrig fått. Inte en enda gång. Så vad gör man? Man skriker och gråter. Man agerar utåt. Man får x-vak och tvång. Om och om ingen.

Jag önskar att jag skulle få någon på min sida. Oavsett vad. Oavsett om jag bad om det eller inte. Oavsett hur jag mådde . Andra frihetsberövade har rätt till försvarsadvokat, men det har inte jag. Bara 5 minuter före min förhandling, kanske om jag har tur. Inte alla gånger, och inte förrän efter ett visst antal dagar. Jag har inte rätt till läkare när jag behöver det och ber om det. Jag har rätt till stödperson, men det får jag inte. Så vad ska jag göra? Hur kan jag inte vara rädd?

Övervåld och minnesluckor

Jag kom till en låst avdelning i samband med att jag försökt ta mitt liv. Jag var väldigt suicidbenägen och under den perioden handlade det mesta i mitt liv om att skada mig men jag vet att jag även var en person som försökte prata och förklara hur jag tänkte och varför. Detta var tre år sedan.
Jag kom då till denna avdelning och jag har nästan inga minnen av min vistelse här.
Jag vet att jag sitter i soffan i allmänna rummet där andra medpatienter vistades.
Jag kommer ihåg att jag var här en vecka men jag minns inte ens vart jag sov eller om jag åt mat. Jag minns inte ens vart toaletten låg.
Jag minns att jag håller i mitt örhänge som åkte ut ur örat på mig.
En av skötarna ser då detta och istället för att be mig att ge det till den personen så vet jag att jag ligger på golvet i nästa ögonblick och att jag skriker av smärta för skötaren håller min arm i en konstig vinkel att det enda jag känner är smärta. Två andra skötare kommer då springandes och hjälper till att hålla mig på golvet. Jag ligger halvvägs ner på golvet och andra halvan av min kropp är fortfarande kvar i soffan.
Jag får panik över att jag blir fasthållen och att det gör så ont i min kropp av att de håller mina armar I den vinkeln som de gör.
Jag kan tillägga att jag aldrig någonsin varit våldsam mot en annan människa, jag har aldrig varit utåt agerande mot en enda människa. Men detta är vad som skrevs i mina journaler. De skrev att jag hade hoppat på en manlig skötare och att de varit tvungna att ta drastiska åtgärder för att lugna mig. Detta är det enda som jag minns av min vistelse denna gång.
Jag var vid ett senare tillfälle på samma avdelning men under andra omständigheter. Jag minns att jag frågade dem vart toaletten låg och de skrattade till och sa att det borde jag ju veta eftersom jag varit här tidigare, och att jag var där en vecka men jag hade ingen aning och fick då gå och leta efter toaletten på egen hand. Jag hade sedan tidigare PTSD och min hjärna hade under en lång period tagit bort jobbiga händelser genom att ge mig luckor, både i vardagen och luckor för de händelser som varit känslomässigt jobbiga för mig. Jag får än idag panik av att någon håller i mig. Och jag vet inte än idag exakt vad som hände.
Den skötare som först brottade ner mig har jag fått veta från andra patienter att han ofta tar till med övervåld när det inte alltid behövs. Jag var inlagd på HSL vid detta tillfället och var hjälpsökande. Jag vet att jag även såg på en film under denna vistelse på min mobil men jag var tvungen att se om på den filmen senare på grund av att jag inte minns något av filmen heller. Det enda jag minns är när jag kommer in på avdelningen och när jag blir nedbrottad på detta sett.

20 år utan hjälp med övergrepp

Utsattes för 1:a orala övergreppet när jag var inte ens 2 år. Herpesblåsor i HELA MUNNEN & halsen. Mina föräldrar VÄGRADE låta sjukvården hjälpa! I ca 10-14 dygn PLÅGAS jag hemma utan att kunna äta eller dricka! Jag var nära på att stryka med! När jag var ca 4-8 år utsätts jag av grannen för GROVA SADISTISKA SEXUELLA ÖVERGREPP UNDER TORTYR!!! VÅLDTÄKTER PÅ ALLA VIS! GÅR INTE ATT KORT ÅTERBERÄTTA!!! Tog 20-ÅR INOM PSYKIATRINS ALLA VRÅER INNAN JAG TILLSLUT FICK HJÄLPANDE HJÄLP!!! Under ALLA DESSA 20-ÅR så var jag nära på att dö MÅNGA GÅNGER OM! Det VÄRSTA VAR NOG ATT INTE BLI TRODD AV PSYK!!! Förutom detta så utsatte mina föräldrar mig för fysisk-, psykisk- & känslomässig misshandel & även GROV FÖRSUMMELSE!!! Idag FÖRSTÅR INGEN INOM PSYKIATRIN HUR FASIKEN JAG ÖVERLEVT ALLT JAG UTSATTS FÖR!!! ATT JAG IDAG 38-år ÄNDÅ ÄR SÅ FUNGERANDE SOM JAG ÄR!!!

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.