Utav alla bältesläggningar jag varit med om inom slutenvården så är det två som etsats sig fast extra mycket, den ena var när en ssk dunkade mitt huvud så hårt ner i golvet när dom höll fast mig att jag efter att ha blivit släppt från bältningen var tvungen att gå och röntga huvudet… den andra är när dom var så hårdhänta så att jag blev riven på magen och har än idag ett ärr som ständigt påminner mig om alla bältningar… och jag vet att det inte var jag som råkade riva mig för dom höll mina händer knutna så att jag inte skulle riva dom..

Efter allt för många år av rädsla efter en fysisk misshandel av fd vårdare inne på en akutpsykiatriska vårdavd vilket skapade mig fysiska skador och ytterligare dåligt mående.

Dock antal år försent fick till polis och bröt tystnaden. Anmälan gjord till polis, patientnämnd och Ivo.

Polis inkopplad.

Cheferna visar tydligt aldrig tagit, tar ej ansvar för det som pågått på den klinik de ansvarar för.
   Har öga mot öga talat med dem men de hanterat detta genom förstöra papper tillhörande mig som jag hade som bevismaterial i ärende..vilket fördröjt ytterligare.

Chefer på kliniken har till min dåvarande handläggare på patientnämnden setat och ljugit handläggaren genom skriva svar där chefer skyller på mig och att de skador jag fick vid misshandel som jag har Foto dokumenterat som bevismaterial, cheferna skulle på det skulle ingå i min problematik eller diagnos, detta är fel, absurt och enormt fult göra på detta sätt mot mig och mig som person. Aldrig blivit så kränkt!
   Under tiden setat hemma läst in kurser och jobbat lite.
Medan chefer sitter och uppför sig fruktansvärt. Patnämnden klar och ej vidare befogenheter vilket resulterat till anmälan till Ivo, nedlagt då Ivo ej utreder ärenden som gått över 3 år.
   Nu har ändå polisen hört av sig och tittar lite på detta.

Jag skrev även ny anmälan till pat nämnden som riktar sig mot cheferna och att jag skriver inte accepterar man kränker mig eller någon annan i fortsättningen på detta sätt!

För mig helt oacceptabelt!

Var 17 år och blev överflyttad till vuxen psykiatrin för att jag var ett för ”svårt” fall för BUP. Medans jag packat mina saker kommer sjuksköterskan in och ber mig ta några tabletter, frågar varför och vad det är för något och får till svar att jag bara ska ta dom och är bra för mig (fick veta senare att det var olanzapin och lergigan). Kriminalvården hämtar mig på BUP och ska köra mig 1 timme bort till vuxen psykiatrin och en skötare från BUP följer med. Jag är rädd för vad som komma skall och att hamna på ett ställe med vuxna, jag stretar imot och vägrar gå in i bilen och sätter upp fötterna mot utsidan av bilen medans dom försöker trycka in mig. Skriker att jag inte vill och blir sedan i hållen och sparkad på smalbenet och nertryckt på marken, dom sätter på handfängsel bakom ryggen och tejpar fast mina fotleder och bokstavligen kastar in mig i bilen på magen rätt på golvet. Hela resan i en timme ligger jag gråtandes på magen på golvet och kriminalvårdaren har fötterna på min rygg och pratar i telefon och pratar illa om mig. Väl framme ser jag 10 personer från avdelningen som står och väntar utanför entrén på mig med en bältessäng. Dom tar bort tejpen från fotlederna och sätter mig upp, jag vägrar gå ut bilen för jag förstår vad som ska hända och jag är så rädd och ledsen. Blir utsliten ur bilen och direkt på hoppad av alla innan dom lyfter upp mig på sängen och rullar in mig på avdelningen, genom dom alla gemensamma ytorna där patienterna sitter så alla ser mig. Väl på mitt rum gråter jag och skriker i panik att jag vill ha min mamma om och om igen. En kvinnlig skötare sätter sig bredvid mig och försöker lugna mig och stryker mig i håret och håller min hand, lugnar mig något men gråter hysteriskt och en manlig skötare kommer in och ber mig hålla käften och skickar ut den snälla sköterskan och tar sedan en handduk och trycker i mitt ansikte medans han skriker att jag ska hålla käften och vara tyst, får ingen luft och blir tyst. Blir sedan lämnad i vad som känns en evighet tills jag sedan blir släppt… det var min första gång på vuxen psykiatrin.

När jag var AT-läkare på allmänpsykiatrin i min stad skrev jag åtta avvikelser på en månad. Bland annat på grund av en överläkares extremt bristande suicidriskbedömning. Hela bedömningen bestod i att han sa till patienten: ”Du har inga mörka tankar? Nej? Okej.” innan patienten ens hade hunnit svara. En annan avvikelse gällde när jag själv blev otillbörligt fysiskt vidrörd av en överläkare på psyk akut. Jag försökte säga ifrån till avdelningschefen och studierektorn, jag skrev också en avvikelserapport. Men allting sopades under mattan. Läkartidningen skrev en artikel om saken men detta var innan #metoo så ingen brydde sig, fokus för artikeln låg på vem som har ansvaret för AT-läkares arbetsmiljö. Inte om det faktum att jag blivit antastad av en överläkare, som redan blivit namngiven i tidningen året innan på grund av att han pratat med en journalist om en patients diagnoser (och därmed brutit sekretessen). Inte heller att överläkaren sedan försökt sprida rykten om att jag skulle ha borderline och därmed inte skulle tas på allvar. Eller att områdeschefen efter detta slutade svara på mina avvikelser utan bara skrev tillbaks att det var väldigt misstänkt att en och samma person skrivit så många avvikelser på så kort tid. AT-chefens enda kommentar i artikeln var att jag borde ha kommit till henne lite tidigare, dvs hon försökte lägga ansvaret på mig. Året innan detta jobbade jag på BUP, där jag gick till avdelningschefen om att en skötare var väldigt närgången mot patienterna. Chefens råd var att jag själv skulle ha ett samtal med skötaren om saken. Hur det gick kan ni ju lista ut… Några månader senare var det en patient som sa ifrån. Först då tog man det på allvar och skötaren fick sparken. Jag skojar naturligtvis, han blev bara förflyttad till en annan avdelning. Året efter ATn jobbade jag på en annan vuxenpsykiatriavdelning där jag blev vittne till hur en sjuksköterska slog en patient i ansiktet. Jag skrev en avvikelse men blev kallad till samtal hos chefen som sa att de inte tänkte göra något åt saken eftersom sjuksköterskan ifråga var oumbärlig för verksamheten. Där dog mina sista planer på att bli psykiater och jag valde en helt annan ST framöver.

Jag hade en internet vän som mådde riktigt dåligt. När hon var inneliggande på BUP så gick hon fram och tillbaka lite i korridor. Hon mådde dåligt och två väktare kom och skulle leda bort henne till ett rum. Antagligen för att bältas men jag minns inte. De tar tag så hårt och lyssnar inte när hon säger att det gör ont och att de måste släppa eller byta grepp. Det slutar med att hon får frakturer i båda armarna som måste opereras och hon blir gipsad på båda armar och kan inte ens äta själv under lång tid.

Den här vännen lever inte idag utan gick bort när hon var ung vuxen pga sin psykiska ohälsa. Det är inte den enda vännen jag har som tagit sitt liv.

Jag blev utsatt för ett horribelt och upprepat övervåld när jag var inlagd på LPT. Jag blev bland annat oprovocerat påhoppad bakifrån i korridoren av en sjuksköterska som med våld i princip slogs med mig tills han tryckte på larmet och fem män till kom springande. De släpade in mig på rummet och bältade därefter mig i över fyra timmar. Detta hände upprepade gånger inne på avdelningen. Sjuksköterskan som provocerade mig upprepade tillfällen blev pga övervåld avstängd från sitt arbete. Efter blev han anmäld till IVO av arbetsgivaren som lämnade ärendet till HSAN som sedan drog in hans legitimation. Det var fullständigt fruktansvärt och jag hade sår och blåmärken på hela kroppen.

Hej. Jag vill berätta om en bältning jag utsattes för. När 8 personal, två på varje lem, håller mig fast på golvet kommer ansvarig sjuksköterska ner bredvid mig på knä och tar ett strypgrepp. Jag ser sadismen i ögonen och inser att detta har han väntat på. Bältessängen körs fram i korridoren och jag lyfts upp på den och blir fastspänd. Sedan rullas jag till mitt rum som är tömt på alla möbler och hör hur sjuksköterskan säger att han ska göra iordning injektionerna.  Han blir borta en ganska lång stund och under tiden har det börjat klia i hela ansiktet. Sedan kommer fyra personal in i rummet och sjuksköterskan, han har med sig en cocktail på fyra olika ”mediciner” och personal frågar vilken sida jag ska vändas mot, så de ska veta vilket ben och vilken arm som ska kopplas loss för att kunna dra ner byxor eller ta av tröjan. Han svarar att det inte blir nödvändigt för han tänker ge medicinen i framsidan på låren, två i varje ben, genom tyget, som var ett ganska hårt tyg. Varje injektion gör väldigt ont för han träffar tydligt både nerver och själva benet i låren. När det är klart spenderar jag fyra timmar helt oförändrad och klarvaken i bälte med växande svullnader i båda låren.  I efterhand på nästa läkarmöte säger läkaren inget om själva medicineringen och att sjuksköterskan slant med handen. Det förnekades att jag hade blivit strypt, 8 personal hade tydligen inte den uppfattningen om vad som skett. Sjuksköterskan hade fått byta till en annan avdelning att arbeta på märkte jag när jag träffade honom igen flera år senare fast nu nattskift.

Jag hade självinstyrd inläggning jag visste det var läge söka akut för tillfällig medicinsk hjälp och för inläggning i 2 dygn.
   En ung manlig AT läkare hänvisade mig till undersökningsrum för han skulle lyssna till mitt hjärta och lungor. Var i dåligt skick just då. Försämrat mående, depression och ångest efter trauman. AT läkaren var ensam med mig i undersökningsrummet, beordrade mig ta av mig min bh och han började massera mina bröst. Jag blev chockad och mådde jättedåligt. Ingen hörde, ingen såg. Framfört detta senare till en chef och påtalar aldrig läkare får vara ensam med brukare eller pat. Ändå fortgår detta.
   En vårdare åstadkom fysiska skador på min kropp med blödningar under min hud, vårdaren sparkade ned mig, knuffade mig baklänges, la sig över, på mig. Har fotodokumenterat skadorna. Visat chefer och talat med dem. Även patnämnd fått se bilder. Chefer bryr sig inte om något av detta.

Jag är förtvivlad. Aldrig fått hjälp eller stöd fr psykiatrin efter sexuellt övergrepp och en fysisk misshandel på psykjourrmott och akutpsykiatrisk vårdavdelning.

Den fd manliga vårdare som sparkade mig osv slutade ett tag därefter. Fick veta denna fd vårdare som misshandlat mig hade sökt för att försöka utbilda sig till polis.

Detta till min rena förskräckelse!

Vad är detta för samhälle?!

De hade kommit personal från vuxenpsykiatrin för att fastspänna mig på bup. När sjuksköterskan går för att hämta injektioner lägger personalen från vuxenpsykiatrin en kudde över mitt ansiktet när jag ligger maktkös fastpänd i bältesängen för att jag skulle sluta gråta och skrika. Jag höll på att kvävas, tills sjuksköterskan kommer efter några minuter och skriker ut personalen och de tar bort kudden.