Jag var hos en psykiater och när jag berättade om några av mina tvång som hör till min OCD skrattade hon och sa att dom var konstiga. En annan gång blev jag inlagd (delvis) pga mina tvång och då skrattade en skötare åt mig och sa ”varför slutar du inte bara?”

”Du behöver inte ’lägga på’, depression är farligare ändå”. Fick på olika sätt berättat för mig att min depression är på riktigt och utmatting en trenddiagnos. Uppmuntrad att ”aktivera” och köra på, att ju mer jag ”stänger in mig” desto farligare är det(som svar på att jag berättat att jag mår sämre av aktivitet) vilket gjort att jag skuldbelägger mig mycket för jag är ju antingen lat och borde aktivera mig, eller har gjort skada för att jag tryckt på istället för att vila. ”Vila är ju inte bara att ligga på soffan, tvärtom mår jag bra av att ha många bollar i luften och träna”, sagt av läkare som också nekade mig psykologhjälp med kommetaren ”ta en fika med en kompis, det hjälper mer”. Slutligen har jag också fått höra att jag kommer vara sjukskriven i 10år om jag inte aktiverar(ännu) mer.

Jag utreddes 2019 för EIPS av personlighetsspecialister och utredningen visade att jag hade PTSD enbart. Men det året skrev en läkare in det i journalen ändå och jag började beskrivas som ”impulsiv, emotionellt labil”. Jag blev ofta ångestfylld under samtal eftersom läkarna som läst att jag skulle ha den diagnosen ofta inte skrev vad jag faktiskt sagt och tolkade mina naturliga reaktioner som symptom. Det var ofta jag inte blev trodd/ifrågasatt och fick alltid höra att vården var FRIVILLIG. Skrevs alltid ut efter en-tre dagar och förskrevs mängder av stämningsstabiliserande och antipsykotika off label (stod som mest på 4 samtidigt). Anhöriga beskrev att diagnosen, som trots mina förklaringar skrevs som aktuell av avdelningspersonal, inte beskrev mig alls. De tänkte att jag försökte manipulera dem om jag sa att den inte stämde. Jag reagerade på att jag blev illa behandlad och det har jag behövt gå i terapi för. I perioder tappade jag livslusten av att det kändes som om vården styrde och har styrt mitt liv. När jag fick min ADHD diagnos/medicin så stabiliserades jag och nu är jag föralltid orolig att bli bemött som jag brukade bli i flera år.

Jag har autism och behöver tydlig/kontinuerlig vård. Läkare har någon gång nämnt att vården borde kunna anpassas för oss med autism. Ändå görs ingenting för att anpassa vården; nya läkare som ställer diagnos utan att göra minsta utredning, sedan läkare som ska omutreda noggranna utredningar, psykolog som pratar till mig och om mig men lyssnar väldigt lite, psykakutpersonal som är superomtänksamma, sedan personal som suckar högt och avbryter, slutenvård där jag inte får vårdplanering förutom rådet att ”dricka något varmt för ångesten” (jag hade vanföreställningar och utsättningssymptom) och beslut som fattas om mig utan mig. Om jag sedan inte går med på besluten som fattats anses jag utmanande och när ångesten skenar och jag får kraftiga meltdowns anses jag vara ”kroniskt suicidal” och ”drag av EIPS” trots att jag uttryckt hur detta påverkar mig och har utretts av personlighetsspecialister som inte hittade att jag har personlighetssyndrom alls.

Var inlagd på LPT men hade inte vak, utöver vid måltider. Alltid låst toadörr, fick be personal låsa upp. En gång skulle jag ta en dusch (detta var långt efter måltid) så då bad jag personal låsa upp. Tog en dusch, en manlig personal knackade på flera gånger och frågade hur det gick. Han höll på att låsa upp i slutet. När jag var klar och bytt om sa han ”gick det bra att duscha?” varpå jag svarade ja, och då säger han (med obehaglig ton) ”gjorde du något speciellt medan du duschar?”. Fick bara obehagskänslor pga hur han sa det

Var inlagd på LPT och hade matvak. Ätstörning men normalviktig. Måltiden som serverades såg rent utsagt vidrig ut (ej pga äs) och jag grät, kunde inte äta . En skötare hotar med sond (det hade inte ens varit på tal om det) och säger ”jag har haft en patient med BMI x som hade ätit detta”, x motsvarar då ett lågt tal, men fattar inte varför hon sa så till mig…

Hade vårdintyg, kom till psykakuten och träffade läkare (en man runt 60 år samt en underläkare), som skulle bedöma om jag behövde läggas in. Jag berättar att jag har bulimi, och då säger den äldre läkaren:
”Varför har du bulimi? Du är ung, fin och har en vacker kropp”.

Pratade med överläkaren på ätstörningsmottagningen att jag har problem med träning (mår både bättre av det samtidigt som tvång är förekommande), att jag behöver tips hur jag ska tänka/göra. Hennes svar? ”Gå på gruppträningspass, man blir glad av att se andra människor”.

När jag var inlagd på slutenvården hade jag självskadat mig. När sjuksköterskan kom sen för omläggning suckade hon och sa surt ”Nu gav du mig ännu mer arbetsuppgifter ikväll”. Hon hade med sig en sjuksköterskeelev med.

Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelningen, på ett stort universitetssjukhus, för svår depression med suicidalitet, och inlagd på LPT (tvång) .
Träffade avdelningsläkaren (överläkare).

Man kan tro att min svåra depressionen skulle vara det vi pratade om, men nej än en gång min vikt.

Han: öh öh det här med vikt är ju känsligt o du är ju överviktig. Inflammationer kan ju bildas i fettvävnaden (som om jag inte heller skulle kunna vara reumatiker o ha ont i lederna) . O det kan ju vara svårt med motivationen att träna.

Jag, blir så less vad har detta med saken att göra just då o min svåra depression?

1. jag äter antidepressiva, vet de flesta att det kan påverka vikten.

2. Jag har alltid tränat, minst 3 gånger i veckan, cyklar till jobbet, inte för vikten skull utan för att det är ett bra sätt att rensa hjärnan.

3. Jag hade ont i lederna innan jag blev överviktig.

4. Min vikt har inget med min depression att göra

Läkaren körde med härskarteknik, du vet väl om du inte går med på den behandlingen (ECT) kan vi tvinga dig, du är ju inlagd på LPT.  Önskar att det inte bara var vikten han påpekade utan andra irrelevanta saker.

Efter mötet med denna läkare mådde jag inte bättre snarare sämre, återigen denna fokus på vikten.

I samtal med min rumsgranne framkom det  att han även upplyst hen vid första mötet om
”Du vet väl om att du är tjock”, hennes reaktion hade blivit tystnad….

Jag var dock inte tyst, upplyste avdelning personalen om att jag vägrade träffa denna läkare igen o han inte skulle ha något med min vård att göra.

Denna gång så funkade det inte att försöka trycka ner någon så att man till slut inte orkar annat än säga tack snälla doktorn. Jag vet hur man ska behandla patienter, hur god samtalsmetodik fungerar o hur man skapar en god behandlingsallians med sina patienter (är kurator).

Dagen efter kom överläkaren in på mitt rum. ” Du måste prata med mig för du är här på tvång så det så, o jag kan tvinga dig”.

Jag svara jag behöver ingenting, ut med dig härifrån. Sluta med att jag fick byta avd för jag har samarbetssvårigheter. Jo, jag tackar ja, har jag aldrig hört förut att jag skulle ha.
Enligt sjuksköterska på den avdelning jag kom till, är det inte bara jag som haft” samarbetssvårigheter” med denne läkare. Han är en tyrann o maktmissbrukare.

Söker man på hans namn o privata firma. Är alla recensioner negativa 1/5…

 Men ändå får han arbeta kvar.