Jag var inlaggd för ca 1,5 år sedan. Jag hade inte fått någon konkret hjälp på avdelningen, vi hade inte pratat om mina mediciner eller vad orsaken var till varför jag faktiskt mådde dåligt. Varje läkarsamtal hade handlat om att de frågade mig varför jag var inlaggd och sen var det inte mer med det. Jag fick en ny läkare varje gång och fick gå på permission en gång som vart riktigt jobbig så jag åkte tillbaka ganska direkt. Därefter fick jag höra av läkaren ”att det är jag som bestämmer om jag klarar av en permission eller inte”, varav jag tänker ”okej”. Det går några dar, kanske en vecka jag kommer inte exakt ihåg och jag får mitt nästa läkarmöte där jag tänker att ”nu ska jag väll prova en till permission och se hur det går.” Men från ingenstans i slutet av samtalet så säger läkaren ”okej då skriver vi ut dig på torsdag (inom två dar)” och jag får panik! Kom ihåg att jag har inte fått någon hjälp alls utav dem, vi har inte pratat om mina mediciner, vilket jag vet att andra patienter på avdelningen gjorde för de berättade det, vi hade inte pratat om en stegvis plan för utskrivning eller vad som skulle hända efter att jag blev utskriven, jag har dessutom träffat olika läkare vid varje samtal, så jag har inte fått någon hjälp alls. Därför när läkaren säger ”okej då skriver vi ut dig” så får jag panik och blir livrädd för att jag hade inte förväntat mig att det skulle gå så snabbt, och jag skriker ”jag tar mitt liv” för att jag är så fruktansvärt rädd för vad jag kommer att göra mot mig själv om jag blir utskriven nu. Sidenote, jag förstår att man behöver bli utskriven efter en kort period och jag var redan inställd på det, problemet var att jag gått på EN permission som inte gick bra och därför hade jag velat få gå på en till, dessutom som jag nämnt ovan fick jag NOLL hjälp ifrån dem.
Det värsta är dock att jag läser i min journal sedan att läkaren har skrivit ”patienten hotar med suicid när utskrivning kommer på tal”. När jag läste detta fick jag ytterligare panik, för anledningen till att jag skrek ”jag tar mitt liv” var inte ett hot, utan det var jag som skrek på hjälp för att jag faktiskt trodde att jag skulle göra det om jag blev utskriven nu. Så jag bestämmer mig för att prata med läkaren igen, denna gång mycket lugnare och försöka förklara att jag verkligen är livrädd för att jag ska göra något hemskt mot mig själv och att det inte var ett hot. Efter andra samtalet läser jag i min journal ”patienten hotar med att gå ut framför en bil om hon blir utskriven” varav bilen bara var ett exempel ifrån mig på vad jag var rädd att jag skulle göra och ännu en gång tolkar den här läkaren det som ett hot. Jag försöker prata med skötarna på avdelningen varav dem säger att dem ska försöka förmedla min oro till läkaren, men inget händer. Jag lyckas få till ännu en permission men den fick jag kriga för och läkaren tog inte min suicid risk som allvarlig utan hon tolkade det fortfarande som ett hot. Jag fick alltså ingen hjälp angående mediciner eller vad planen var för utskrivning. Det är det mest fruktansvärda jag har varit med om. Hur kan man inte ta sin patient seriöst? Och skriva att suicid risken är låg och att det bara är ett hot mot personalen för att patienten inte vill bli utskriven? När patienten i självaverket bara försöker uttrycka sin oro om sitt mående. Det är fruktansvärt oproffetionellt. Att jag är vid liv idag är tack vare min familj som fick ta hand om mig och vaka över mig när vården brast.