Så klart finns det bra personal inom psykiatrin. Fattas bara annat! Det ska vara förväntat och ”normalt” med bra personal. De dåliga ska vara en avvikelse. Men det är nästan tvärt om.

Min 19-åriga son har selektiv mutism, autism och social fobi. Inlagd på LPT i 11 månader pga anorexia. Ingen bra kombo av diagnoser. Håller just nu på att svälta ihjäl trots att han länge varit inom vård. Just i detts nu är han sövd på IVA för tvångssondning. Igen.

Som anhörig vet jag inte mycket om vad som händer bakom avdelningens låsta dörrar där min son tillbringar 21 timmar av dygnets 24. Dag efter dag. Månad efter månad. Ser hur han tappat allt hopp, vissnar, tynar. Blir kall i hjärtat och mår fysiskt illa när han skickade mig följade sms:
”Hon vägrade släppa upp mig ur bälte fast jag varit lugn i över 3 timmar för att jag inte svarade henne om jag ville lös. När jag börjadr gråta frågade hon surt vad jag ville uppnå med det. Till sist hade läkaren ringt och sagt att de skulle släppa lös mig.”

Hon=en psykiatrisjuksköterska.

Min son KAN inte be om att bli uppsläppt ur bälte pga sina diagnoser. Lika lite som en förlamad person kan gå upp för en trappa. Det vet denna ssk. Hon jobbar så klart kvar. Ledningen säger att detta inte hänt, de har ju frågat henne. Tjooo!

Jag var hos en psykiater och när jag berättade om några av mina tvång som hör till min OCD skrattade hon och sa att dom var konstiga. En annan gång blev jag inlagd (delvis) pga mina tvång och då skrattade en skötare åt mig och sa ”varför slutar du inte bara?”

Var 17 år och blev överflyttad till vuxen psykiatrin för att jag var ett för ”svårt” fall för BUP. Medans jag packat mina saker kommer sjuksköterskan in och ber mig ta några tabletter, frågar varför och vad det är för något och får till svar att jag bara ska ta dom och är bra för mig (fick veta senare att det var olanzapin och lergigan). Kriminalvården hämtar mig på BUP och ska köra mig 1 timme bort till vuxen psykiatrin och en skötare från BUP följer med. Jag är rädd för vad som komma skall och att hamna på ett ställe med vuxna, jag stretar imot och vägrar gå in i bilen och sätter upp fötterna mot utsidan av bilen medans dom försöker trycka in mig. Skriker att jag inte vill och blir sedan i hållen och sparkad på smalbenet och nertryckt på marken, dom sätter på handfängsel bakom ryggen och tejpar fast mina fotleder och bokstavligen kastar in mig i bilen på magen rätt på golvet. Hela resan i en timme ligger jag gråtandes på magen på golvet och kriminalvårdaren har fötterna på min rygg och pratar i telefon och pratar illa om mig. Väl framme ser jag 10 personer från avdelningen som står och väntar utanför entrén på mig med en bältessäng. Dom tar bort tejpen från fotlederna och sätter mig upp, jag vägrar gå ut bilen för jag förstår vad som ska hända och jag är så rädd och ledsen. Blir utsliten ur bilen och direkt på hoppad av alla innan dom lyfter upp mig på sängen och rullar in mig på avdelningen, genom dom alla gemensamma ytorna där patienterna sitter så alla ser mig. Väl på mitt rum gråter jag och skriker i panik att jag vill ha min mamma om och om igen. En kvinnlig skötare sätter sig bredvid mig och försöker lugna mig och stryker mig i håret och håller min hand, lugnar mig något men gråter hysteriskt och en manlig skötare kommer in och ber mig hålla käften och skickar ut den snälla sköterskan och tar sedan en handduk och trycker i mitt ansikte medans han skriker att jag ska hålla käften och vara tyst, får ingen luft och blir tyst. Blir sedan lämnad i vad som känns en evighet tills jag sedan blir släppt… det var min första gång på vuxen psykiatrin.

Jag har autism och behöver tydlig/kontinuerlig vård. Läkare har någon gång nämnt att vården borde kunna anpassas för oss med autism. Ändå görs ingenting för att anpassa vården; nya läkare som ställer diagnos utan att göra minsta utredning, sedan läkare som ska omutreda noggranna utredningar, psykolog som pratar till mig och om mig men lyssnar väldigt lite, psykakutpersonal som är superomtänksamma, sedan personal som suckar högt och avbryter, slutenvård där jag inte får vårdplanering förutom rådet att ”dricka något varmt för ångesten” (jag hade vanföreställningar och utsättningssymptom) och beslut som fattas om mig utan mig. Om jag sedan inte går med på besluten som fattats anses jag utmanande och när ångesten skenar och jag får kraftiga meltdowns anses jag vara ”kroniskt suicidal” och ”drag av EIPS” trots att jag uttryckt hur detta påverkar mig och har utretts av personlighetsspecialister som inte hittade att jag har personlighetssyndrom alls.

Jag, min välutbildade traumaterapeut och en snäll läkare formulerade tydligt i inläggningsanteckningen att jag behövde stöd i akut kris då myndighetsbeslut höll på att dra undan allt tryggt för mig. Jag hade sedan några veckor tillbaka tappat talförmågan, enligt logoped pga maktlösheten. Hon berättade lugnt för mig att vissa saker går inte att hitta ord för, och talet kommer tillbaka när du är redo. Men på avd fick jag nästan direkt vårdintyg pga mutism och i journalen står det att det är bisarrt och troligtvis tecken på allvar störning som psykos. Det spelade ingen roll att jag kommunicerade som vanligt genom skrift. När orden inte kom via munnen var det ingen pålitlig källa.

När jag var inlagd på slutenvården hade jag självskadat mig. När sjuksköterskan kom sen för omläggning suckade hon och sa surt ”Nu gav du mig ännu mer arbetsuppgifter ikväll”. Hon hade med sig en sjuksköterskeelev med.

Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelningen, på ett stort universitetssjukhus, för svår depression med suicidalitet, och inlagd på LPT (tvång) .
Träffade avdelningsläkaren (överläkare).

Man kan tro att min svåra depressionen skulle vara det vi pratade om, men nej än en gång min vikt.

Han: öh öh det här med vikt är ju känsligt o du är ju överviktig. Inflammationer kan ju bildas i fettvävnaden (som om jag inte heller skulle kunna vara reumatiker o ha ont i lederna) . O det kan ju vara svårt med motivationen att träna.

Jag, blir så less vad har detta med saken att göra just då o min svåra depression?

1. jag äter antidepressiva, vet de flesta att det kan påverka vikten.

2. Jag har alltid tränat, minst 3 gånger i veckan, cyklar till jobbet, inte för vikten skull utan för att det är ett bra sätt att rensa hjärnan.

3. Jag hade ont i lederna innan jag blev överviktig.

4. Min vikt har inget med min depression att göra

Läkaren körde med härskarteknik, du vet väl om du inte går med på den behandlingen (ECT) kan vi tvinga dig, du är ju inlagd på LPT.  Önskar att det inte bara var vikten han påpekade utan andra irrelevanta saker.

Efter mötet med denna läkare mådde jag inte bättre snarare sämre, återigen denna fokus på vikten.

I samtal med min rumsgranne framkom det  att han även upplyst hen vid första mötet om
”Du vet väl om att du är tjock”, hennes reaktion hade blivit tystnad….

Jag var dock inte tyst, upplyste avdelning personalen om att jag vägrade träffa denna läkare igen o han inte skulle ha något med min vård att göra.

Denna gång så funkade det inte att försöka trycka ner någon så att man till slut inte orkar annat än säga tack snälla doktorn. Jag vet hur man ska behandla patienter, hur god samtalsmetodik fungerar o hur man skapar en god behandlingsallians med sina patienter (är kurator).

Dagen efter kom överläkaren in på mitt rum. ” Du måste prata med mig för du är här på tvång så det så, o jag kan tvinga dig”.

Jag svara jag behöver ingenting, ut med dig härifrån. Sluta med att jag fick byta avd för jag har samarbetssvårigheter. Jo, jag tackar ja, har jag aldrig hört förut att jag skulle ha.
Enligt sjuksköterska på den avdelning jag kom till, är det inte bara jag som haft” samarbetssvårigheter” med denne läkare. Han är en tyrann o maktmissbrukare.

Söker man på hans namn o privata firma. Är alla recensioner negativa 1/5…

 Men ändå får han arbeta kvar.

Jag var inlagd i slutenvård i väntan på inläggning på ätstörningsenhet. I samtal med överläkare sa han att han inte var så orolig för min ätstörning  för han sa att han sett ”de som sitter i rullstol och inte ens kan hålla upp huvudet” och så illa var det ju inte för mig.

Jag var inlagd inom slutenvård och överläkaren skickade hem mig på permission och förbjöd mig från att kontakta avdelningen – hon sa att jag måste lära mig att klara mig själv.
Under permissionen begick jag ett självmordförsök och när jag kom tillbaka till  avdelningen var överläkaren väldigt arg på mig över vad som hänt. Hon skrek på mig och sa att hon förstod att jag bara gjorde det här för uppmärksamhet, och att hon inte tänkte på mig utan mina barn.

Vart ska man börja? Den värsta var en manlig läkare. Han börjar med ifrågasätta mina val av metoder att ta mitt liv. Halvt skrattar när han frågar varför jag fortfarande lever då.”för jag är mer rädd för att bli förlamad eller en”grönsak ” än att dö. Samtidigt som han hånar mina val av metoder. Att jag som är så duktig på så mycket annat osv. Säger han att han aldrig kommer skriva ut mig. Tar bort permissioner.  Jag har heller ingen koll på mina rättigheter. Enligt journaler är jag där frivilligt. Det är inget jag informeras om och han säger ordagrant jag blir kvar i månader om han fått bestämma. På mitt tänkta utskrivnings samtal. Blir inte utskrivning. Veckan efter var en annan läkare tillbaka igen. Sen var väldigt mån om att jag skulle få gå i skola och göra mina hobbys. Hon ifrågasatte varför jag var kvar. Att jag borde vara hemma och sett på matchen jag ville gå på. Och skrev ut mig då jag bara blev sjukare på avdelningen och ville hem till mina djur.