Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

”Den som talar om det gör det inte”

Jag har varit inlagd 6 gånger. Alla för suicidprevention och ibland även medicinomställning. Man har sagt att jag behöver få vila och känna mig trygg. Släppa ansvaret ett tag och få landa.
De flesta tillfällen har blivit långvariga, minst en månad och trots att jag vid det här laget legat på 4 olika avdelningar, på 3 olika sjukhus, med olika personal är min erfarenhet densamma varje gång:

* Du får ingen behandling mer än ökad medicinering – tillvaron i slutenvården är inget annat än inlåst förvaring.
* Personalen har, med några alltför få undantag, en nedvärderande syn på patienterna och tycker att vi är jobbiga och i vägen. Som att vi är ett nödvändigt ont i deras arbetsmiljö. Om du mår dåligt och ber om hjälp tas det ofta som ett tecken på att du söker uppmärksamhet. Självskadar du hotas du med utskrivning.
* Du måste alltid dubbelkolla din medicinering, varje gång jag varit inlagd har det skett allvarliga misstag med antingen medicinsort, beställningar eller dosering.
* Arbetsterapin är ett skämt – material finns inte för att kunna göra något konstruktivt och terapeuten är oftast uppgiven
* Fysisk aktivitet står på schemat men består i verkligheten i bästa fall av en promenad (men om samtliga patienter som vill promenera har full frigång organiseras inget utan du förväntas gå själv), i värsta fall andningsövningar
* Avdelningen hävdar att man vid utskrivning kommer att fångas upp av öppenvården och att man kommer att få den hjälp man behöver för att komma vidare. Det är inte sant. När man påpekar att öppenvården inte fungerar som de tror så blir man misstrodd.
* Kommunikationen mellan avdelning och öppenpsyk är väldigt bristfällig och journalföringen är oerhört inkomplett.
* Om du inte gjort ett aktivt självmordsförsök tas din dödslängtan inte på allvar. ”Den som talar om det gör det inte” är fortfarande något som personalen tror på helhjärtat.

Det finns ingen plats där jag känner mig så otrygg och osäker som i slutenvården. Jag har aldrig tvångsvårdats utan har gått med på det frivilligt, för att jag hoppas att jag kanske den här gången ska få hjälp. för att jag mått så dåligt att jag insett att antingen blir jag inlagd, eller så dör jag. Tröskeln för att söka hjälp, för att erkänna hur mörka mina tankar är och hur långt mina planer har kommit är så hög nu – för jag vet att det inte gör någon skillnad. De håller mig bara inlåst tills jag säger de ord de vill att jag ska säga för att bli utskriven. Tills jag ger upp hoppet om att få hjälp och säger att jag mår lite bättre och lovar att söka hjälp om jag blir sämre igen.