Jag var 18 år å som många andra gånger var jag påväg igen att bli tvångsinlagd på psykiatrin på grund av min anorexia.
Jag var skör och rädd. Denna gången hade jag åkt in med min pappa från öppenvården, det var antingen det eller polistransport.
Läkaren hade betet sej märkligt som om hon dölljde något.
Jag kom fram till slut, fick mitt rum å papper lagda på nattduksbordet. Det var journalkopior där det stod mina diagnoser, men det var nått som inte stämde… Det stod att jag hade en utvecklingsstörning.
Aldrig hade jag gjort en sådan utredning. Jag hade inga krafter, vad skulle jag nu göra. Personalen behandlade mej som skit å pratade inte ens med mej om någonting. Allt skedde över mitt huvud.
Vem hade lagt till den diagnosen utan en utredning? Det vet jag inte än idag, för något fuffens hände under den tiden…