Jag var 18 år å som många andra gånger var jag påväg igen att bli tvångsinlagd på psykiatrin på grund av min anorexia.
Jag var skör och rädd. Denna gången hade jag åkt in med min pappa från öppenvården, det var antingen det eller polistransport.
Läkaren hade betet sej märkligt som om hon dölljde något.
Jag kom fram till slut, fick mitt rum å papper lagda på nattduksbordet. Det var journalkopior där det stod mina diagnoser, men det var nått som inte stämde… Det stod att jag hade en utvecklingsstörning.
Aldrig hade jag gjort en sådan utredning. Jag hade inga krafter, vad skulle jag nu göra. Personalen behandlade mej som skit å pratade inte ens med mej om någonting. Allt skedde över mitt huvud.
Vem hade lagt till den diagnosen utan en utredning? Det vet jag inte än idag, för något fuffens hände under den tiden…

Låg inne vad jag tror var någon vecka på avdelning pga hastigt kommen psykos efter lång sömnbrist och marijuana. Det var en period med många vikarier som jobbade. Blev pumpad med väldigt mycket mediciner. Men blev snabbt lugn och stannar lugn vilket ingen tycks uppmärksamma. I min psykos hade jag skrikit saker som jag ej menade. En ung manlig vikarie kommer in en kväll. Han säger att han tror att han i personalen som blev kränkt av mina ord inte hämnas ifall han har sex med mig. Jag vägrade så han våldtog mig väldigt våldsamt. Den kränkta personalen kommer också in senare och våldtar mig tillsammans med minst en till ung man. Jag stretade emot såklart, så dom gav mig spruta först som gjorde att jag somnade så att dom kunde våldta mig ifred. Vågar inte ens tänka hur många gånger jag blev våldtagen. Blev pumpad med väldigt höga doser mediciner som gjorde att jag minns att jag nästan bara sov, kunde inte ens dricka vatten. Vågade bara försöka när dom i personalen som ville en väl kom dit. Efter dagar av detta känner jag tillslut hur min puls stannar och jag ligger död en stund. Jag vaknar av att bli väckt av flera personal och en dit kallad som använt hjärtstartare på mig. Personalen som kom med hjärtstartaren säger att hen hade skyndat sig dit fortare om hen hade vetat att det gällde en så ung människa.
Som tur är besöker en vän mig. Personalen berättar för hen att jag låg nyss död en stund. Men ingen ringer och talar om det för mina föräldrar. Min vän ser att jag får alldeles för mycket mediciner. Hen får minst en av vårdtagarna att sluta jobba där. Där vågar jag minnas att våldtäkterna tog slut. Och jag vågade inte säga något förutom till min vän för att en i personalen hotat mig att ingen kommer tro mig som kom in med psykos. Dom minskar doserna kraftigt efter min väns besök. Jag flyttas till en annan avdelning och är hemma igen ganska snart. Detta händelse är ett trauma än idag. Det är så osannolikt att bli våldtagen när man ska bli vårdad. Så farligt att vara patient om ingen håller ordentligt koll att doserna inte är för höga. Fanns också bra och fin personal som jobbade där. Begriper dock inte hur man kan ta in okunniga och oprofessionella unga manliga semester vikarier som inte alls borde befinna sig i någon form av vårdyrken. Det tog lång tid innan jag ens vågade börja bearbeta.