Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

”Men ditt liv fungerar ju”

Efter att i år ha mått dåligt och inte vågat söka vård så ringde jag till slut till min vårdcentral och bad om en konsultation. Jag sov 2 timmar per natt, hade ångestattacker dagligen och kunde inte gå utanför dörren.

När jag väl ringt, så ringer läkaren upp två dagar senare för en telefonkonsultation. Det går ut på att hen i fem minuter lyssnar på mina problem. Att jag inte sover, har svårt att äta, tidigare haft bekymmer med mat, har dagliga ångestattacker och inte klarar av att gå utanför dörren.

Efter allt detta frågar hen om jag studerar. Jag svarar att jag för två månader sedan börjat ett mycket krävande program på universitetet.

Hens dom? ”Men ditt liv fungerar ju så varför ska vi hjälpa dig? Du går upp ur sängen och pluggar på universitet. Då har du inga problem”.

Två år senare har jag fått diagnosen djup depression, bulimi nervosa med överhängande suicidalrisk och äter diverse tabletter samt går på psykologsamtal två gånger i veckan, och legat inlagd samtidigt som jag fortfarande läser vid universitetet.

Men hey, mitt liv fungerar ju så varför skulle jag söka hjälp?