Jag har upplevt en väldigt stor blandning. En del använder sin roll till att visa hur mycket makt dem har medans en del verkligen jobbar på rätt ställe och visar medmänsklighet. Har blivit kallad det ena och det andra under panikattacker, bland annat barnslig och fånig, utan att dem försöker hjälpa mig. Medans andra tar sig tid att hjälpa mig igenom ångesten och finnas där vid min sida, vilket är väldigt uppskattat.

Efter att de nya riktlinjerna för behandling av ätstörningar kom i våras så har jag och min behandlare ändrat fokus och mål för min behandling. Istället för att kämpa ihjäl mig för att få till de klassiska 6 mål per dag + viktåterställa som ”krav” så har vi nu fokus och mål på att jag ska fungera och orka med allt jag vill göra i livet. Det synsättet eller vad man ska säga, de sänkta kraven på att prestera perfekt, har hjälpt mig så otroligt mycket. Jag har haft min ätstörning halva mitt liv, dvs att jag har en långvarig ätstörning. Att fokusera på livskvalitet istället för friskhet gör att det känns mycket lättare att äta regelbundet då det inte handlar om att kriga mot toppen, utan att bibehålla och öka livskvalitet. Jag är så tacksam.

Jag gick DBT SS efter att ha testat DBT standar ett antal gånger men pga av för mycket information kändes DBT standard överväldigande och gjorde mig omotiverad. När jag väl gick över till DBT SS tillsammans med min terapeut kändes allt mer strukturerat jämfört med standard DBT:n , det blev lättare att komma ihåg steg för steg och i och med det blev strategierna mer konkret hur man skulle gå tillväga när ångesten var stark. Jag kände mig positiv och motiverad. Strukturen och tydligheten i DBT SS var otroligt hjälpsam när ångesten var som högt

Jag har gått en vända DBT och ska gå en till nu i ett halvår framöver. Detta är verkligen min räddning. Mina terapeuter har hjälpt mig att både finna svar, acceptera delar hos mig själv och fått mig att utveckla färdigheter jag inte ens visste att jag saknade. Terapin har gett mig en djup förståelse och aha-upplevelser kring grundläggande teman i livet. Jag önskar att alla som kämpar med ångest och depressioner fick möjlighet att gå i DBT. KBT har tidigare inte hjälpt mig särskilt mycket men denna form är verkligen användbar, tuff och världsomvälvande. Tack!

DBT har gjort/gör en stor skillnad för mig. Jag lär mig hantera känslor på ett bättre sätt och agera sundare i relationer runtomkring mig. Men det viktigaste är att jag lär mig att vara snällare mot mig själv

Jag känner att det är tråkigt med hur lite kunskap det finns kring tics och tourettes. Fick diagnosen som 12 åring. Men har fått den på nytt 4-5 gånger då den aldrig har räknats med.  Det finns KBT behandling mot tics som jag fått nyligen och blivit hjälpt av. Men tyvärr har det varit en lång historia av massor medicinering med antipsykotiska mediciner som skulle vara lindring och med oacceptabla biverkningar till följd. Efter ett trauma för 4 år sen eskalerade ticsen och jag hade svåra smärtor av det. Funderade till och med på att avsluta allt då allt var moment 22 med smärtor och tics som inte sluta. Sökt till Kbt innan men de har nekat då. Fått dölja min tidigare historia denna gång så att de ej skulle neka. Även läkares kunskap är bristfällig. Prata om mina tics med en läkare och undrade om hjälp eller lindring. Läkaren skrev senare i journalen att ”patienter undrar om symtomlindring för tics och ökar då tydligt sin tics när hon pratar om detta”. Det kändes som att hen tänkte att jag gjorde det för uppmärksamhet. Men en del i tics exponeringen var att stå emot att ticsa och samtidigt prata om tics. Det är tyvärr för mycket okunskap hos vård som också får mig att framställas som ”uppmärksamhetssökande”. Även i somatiken kan smärtan viftas bort då jag upplever att de tänker att jag skulle slutat ticsa om det gjorde så ont. Så har ej fått hjälp med smärtan av allt detta heller. Men är glad för kbt behandlingen jag fick tillslut då det minskat tics. Annars har jag fått ge förslag själv på behandlingar då kunskapen brister så

Att få ha psykologsamtal och läkarsamtal digitalt har tillåtit mig att få behålla samma vårdkontakter som faktiskt fungerat och som känner mig, trots att jag flyttat. Nu har jag bytt klinik och allting är bara kaos

Försökt få hjälp via primärvården till och från i många år då jag mått väldig dåligt i perioder. Inte nått fram. Blivit bagatelliserad, fått höra att det ”inte hörs på rösten” att jag mått dåligt eller att mina problem nog löser sig med tiden. Haft läkemedelsbehandling och fått KBT x flera bl.a. pga depression. TIll slut fått tag på en person som faktiskt hörde vad jag sade och hjälpte mig att få remiss till psykiatrin. Som tog mig på allvar från dag 1. Fick rätt diagnos direkt och därefter fått bra eller mycket bra vård större delen av tiden. Det finns absolut individer som gör ett mindre bra jobb eller som man inte synkar med som patient. Och jag har sett och hört mindre bra exempel från vårdpersonal hur man INTE ska möta människor som mår dåligt. Har kanske haft tur med behandlare, läkare och kontaktpersoner, eller så har jag ”bara” råkat ut för människor som faktiskt vill hjälpa och göra det så gott dom kan. Har varit på LPT som absolut var befogat och även då blivit mött med omtanke, mänsklighet och man har respekterat mina önskemål om bl.a. val av behandling trots tvångsvården. Jag är oändligt tacksam för att jag får den hjälp jag får och den del av vården som inte fungerat tillräckligt bra är för min del primärvården. Visst finns det saker som borde fungera bättre än det har gjort och ibland har det varit svårt att få även psykiatrin att förstå vidden av hur dåligt man mår men det är huvudsakligen personbundet och inte verksamhetsbundet. En del passar bättre till det dom gör och några kanske skulle jobba med något annat.

Är själv vårdpersonal och har inte blivit särbehandlad åt något håll utifrån min egen profession, snarare har min egen kunskap (både om mig själv och i mitt yrke) tagits till vara och respekterats. Har och har haft helt fantastiska kontaktpersoner både i öppen- och slutenvård. Personer som gjort stor skillnad och gett mig hjälp utifrån mina behov och förutsättningar.

Så tack. För att ni finns och faktiskt hör mig och hjälper mig när det behövs som bäst.

Får man skriva något bra? Jag var inlagd på en avdelning och under en panikattack så kom chefen på avdelningen in på mitt rum och hjälpte mig att avleda ångesten genom att tvätta och kamma mitt hår. Kände mig otroligt sedd, bekräftad, tröstad, omhändertagen, speciell. 5 stjärnor av 5

Att helt plötsligt ha saker att säga till om. En riktig sekretess mot familjen som gjorde jag, efter lång tid, kunde börja vara helt ärlig å ta emot hjälp på annat sätt. Kunde göra utredning. Vara inlagd på slutenvård. Allt utan mina föräldrars vetskap. Helt plötsligt lyssnade de på mig, och inte mina föräldrar. Helt plötsligt var jag patient och inte ett problembarn.

Vuxenpsykiatrin fick börja i fel ände dock. Att börja m reparera de skador BUP gjort. Bygga förtroende. Hålla sina ord och löften.