Min sista inläggning på bup. Ett allvarligt suicidförsök som slutade med LPT. Trots inga tvångsåtgärder eller motsägande av vård höll läkaren det kvar, endast motivering ”utefter allvaret och din historik vill vi ha kvar det.” Men varken jag eller personal ifrågasatte läkaren då hon höll min förälder borta (vilket var bra!). Samma läkare tillät mig vara kvar några extra dagar trots att jag hade fyllt 18. Är så tacksam

Jag har flera, men särskilt en. Fick direkt förtroende för henne, vilket visade sig vara väldigt viktigt. Hon visade verkligen att hon brydde sig, påminde mig att det var okej att bryta ihop, lyssnade på mina irrationella tankar och spåren av uppväxten. Jag öppnade upp mig om saker jag inte hade pratat om innan, vilket senare hjälpte mig att prata om det med andra inom vården. Hon visade att hon faktiskt brydde sig och jag kunde släppa in henne. En inkörsport för att även släppa in andra. Jag kan inte tacka henne nog för allt stöd av henne.

Jag har jobbat som specialistsjuksköterska på en öppenvårdsmottagning med inriktning beroende. Där fick jag, innan alla neddragningar, möjlighet att jobba med enskilda patienter utifrån deras behov. Ibland bara vara en lyssnande part, ibland justera läkemedel, ibland säga nej, ibland åka och hämta i en park när droger tagit överhanden, ibland skjutsa till behandlingshem, ibland jobba med KBT, ibland hålla i handen, ibland vara med på rättegångar, ibland jobba med ångesthantering, ibland vara ställföreträdande hopp. Men alltid med inriktning på relation med enskild person. Det var fint. Det gjorde skillnad. Det skapade hopp om förändring hos den som ville. Det visade att alla är värda 72 miljoner chanser för att få lyckas ändra sitt liv. När sedan ekonomifokus och avsmalning av psykiatrin så till den milda grad att ingen längre kvalificeras att passa in tog över. Ja. Då tog också den här möjligheten slut. Jag slutade innan det gick utför, men minns fortfarande de åren med värme. De relationerna och de mötena gjorde skillnad på individnivå. Och det har gett mig grunden till allt mitt fortsatta yrkesutövande. Jag kommer aldrig finna mig i standardiserade arbetssätt som inte hjälper individer att utvecklas utifrån sin startpunkt.

Hon balanserar kärlek med krav i behandling mot ätstörning på ett fantastisk sätt där hela hennes själ läggs på min person och min behandling. Hon är mjuk men rak vilket behövs i behandlingen mot ätstörningen. En klippa i stormen att luta sig mot. Även när jag egentligen haft annan huvudpersonal fanns hon där vid sidan med en blick som sa: du klarar det här! Hon är bara helt otrolig och fantastisk. Rätt kvinna på rätt plats!

Var 13/14 år, kämpat med ångest, ssbeteende, äs, tankar, depression och flera år av skolfrånvaro sen jag var runt 8 år. Där med hade jag träffat flera olika kontakter inom bup, men ingen som funka. Men tillslut fick jag en underbar kurator. 
Vi klickade direkt, hon bemötte mig med värme, kärlek och humor. Men var oxå en som kunde ifrågasätta (vilket jag behövde).
Jag brukade ha ca 2 samtal i månaden. En dag tog hon upp att vi kunde korta samtalen från 45 min till 30 min – men var 9-12 dag istället. Vi bestämde att köra på de. Efter att tag insåg jag och mamma att vi i själva verket gått från 45 min varannan vecka till 30 min var tredje vecka. 

När jag var 16, hade gått hos henne i ca 2 år tog hon upp att de va dags att avsluta behandlingen, efter inverkan av ledningen. Min underbara kurator berättade att hon medvetet hade kortart ner samtalet samt haft de mer sällan i ett försök att ha kvar mig så länge som möjligt, utan att hennes chef skulle få veta. En behandling brukar vara 8-12 besök berättade hon, min var 35. Hon gjorde allt i sin makt för att fortsätta min behandling, vilket hon lyckades med. 25 gånger. Jag är så oerhört tacksam för allt hon gjorde för mig. Evigt tacksam. Önskar jag kunde berätta allt. Önskar de fanns fler som henne. Önskar jag kramade henne hårdare när vi sa hejdå

Mina DBT-terapetuter har räddat mitt liv och gett mig ett liv värt att leva. De har funnits där under ett års tid och jobbat intensivt för att ge mig färdigheter att hantera min vardag. Jag har lärt mig så mycket av dem och jag beundrar deras uthållighet, närvaro och kunskaper de besitter. De har hjälpt mig att stå ut i kris, hantera relationer, leva i medveten närvaro och få färdigheter i känsloreglering. Jag visste inte att jag hade så mycket att lära och tack vare de kan jag idag stå ut med mina destruktiva tankar, känslor och kriser när de kommer. 

Mina DBT-terapeuter är utan tvekan mina största eldsjälar och det är deras förtjänst att jag just nu lever ett gott liv med drömmar och ambitioner.

Jag är 17 år och har varit patient hus BUP sedan mars 2022. Det jag vill uppmärksamma är hur bra min upplevelse varit, framförallt med min psykolog då. Hon har varit helt fantastisk och hjälpt mig på sätt som ingen annan kunnat. Jag läser ofta om negativa upplevelser av just BUP, vilket självklart är väldigt tragiskt, men jag vill ändå belysa att det faktiskt inte måste vara så. Jag känner ett otroligt starkt förtroende för min psykolog och hon är väldigt kompetent. Jag hade turen att hitta ”rätt” psykolog direkt, men i och med det så uppmanar jag verkligen andra till att byta psykolog om det inte känns rätt. Jag hade aldrig kunnat ta till mig hjälpen utan att ha en god relation till min psykolog, och därför vill jag bara trycka på att man inte ska nöja sig om man inte är nöjd med vården. Summan av detta är att det verkligen går att fp hjälp och att hitta en bra psykolog, och att man inte ska vara rädd för att byta.

Jag gick med derealisation i flera år och var livrädd för att jag höll på att bli galen. Min dåvarande psykolog kunde inte hjälpa mig. Tillsist hittade jag en privat psykolog med kunskap om ämnet och idag är jag fri från dissociation.

Hej, jag delar min erfarenhet från en akutpsykiatri, så nyligen som i december 2024.
I korta drag kom jag in till akuten efter att min läkare på öppenpsykiatrin gjort bedömningen att suicidrisken var akut och överhängande. Hen hade skickat en remiss till akutpsyk med önskemål om inläggning, och jag fick köras in av ett psykiatriskt team. Väl på akuten träffade jag en läkare, som egentligen gjorde samma suicidriskbedömning, men ansåg inte att jag skulle få inneliggande vård. Motiveringen och budskapet med mig när jag skickades hem var ”att söka psykakuten är ett säkerhetsbeteende som du behöver bryta”. Hen började predika om att jag ska vara självständig och hantera dessa tankar och impulser på egen hand! Detta trots att jag hade planer och gjort förberedelser genom att avsluta vissa uppgifter, hjälpa nära personer med diverse saker och berättat för min partner om mina tankar för spara hen chocken. Allt detta stod i remissen och jag också berättade det.

Nu kommer en eloge till öppenvården; att jag inte gick till handling (för att jag var väldigt nära då livet kändes över för min del) berodde på snabbt och skarpt agerande frå läkare och psykolog på öppenvården. Att min läkare blev upprörd/arg och gjorde en intern avvikelse, blev en påminnelse om att de brydde sig samt att det fanns hopp. Jag fick stöd och täta kontakter med Mobila teamet. Till slut blev jag ändå inneliggande och impulserna vände.

Så, det invaliderande bemötandet på psykakuten förstärkte suicidtnkarna, medan bemötandet och stödinsatserna från öppenpsykiatrin blev det som fick mig att välja livet. Jag berättar om detta för att visa på hur bemötande och stöd kan vara avgörande för patientens liv.

Jag har bältats några gånger och det är alltid en obehaglig tvångsåtgärd. De flesta gångerna har varit tortyr, men jag vill dela ett tillfälle då jag i efterhand kan se att det faktiskt var en okej upplevelse och att det var nödvändigt. En sen kväll hade jag tagit en intox med syftet att avsluta mitt liv. Jag vaknade upp på IVA med motgift i droppform som behövde ges under hela natten. När jag förstod att jag hade misslyckats med suicidförsöket och att de höll på att rädda mitt liv steg paniken i mig och jag gjorde allt för att försöka slita loss infarterna och ta mig därifrån. Personal från psykiatrin tillkallades och de höll fast mig och försökte lugna mig i väntan på att jourhavande överläkare i psykiatri skulle anlända för att kunna besluta om tvångsåtgärder. När hon kommer blir jag bältad i IVAs säng, inte på en hård brits. När jag sansat mig något inser jag att jag vet vem läkaren som kommit är, hon har varit min behandlande läkare för flera år sedan, en person som jag tyckte mycket om men som jag inte träffat på flera år. Hon står hos mig hela den natten, hon pratar lugnt och respektfullt med mig, vi pratar om vad som hänt under kvällen, vad som hänt den senaste tiden, vad jag jobbar med och massa annat. Hon får mig att stundtals glömma bort var jag befinner mig och varför och jag minns att jag vid några tillfällen försöker lyfta handen för att klia mig på näsan bara för att upptäcka att den ju sitter fast. Paniken sköljer över mig emellanåt och då försöker jag slita mig loss, men då finns hon där och hjälper mig tillbaka till lugnet. Vid ett tillfälle behövde hon lämna rummet för att göra något annat en stund och hon kollade med mig om det var okej och jag sade ja. Men strax efter fick jag panik igen och då skyndade hon sig tillbaka till mig.

Jag fick möjligheten att träffa henne ett år efter den natten, och jag tackade henne för det hon gjorde för mig. Hon fick mig att känna mig trygg och viktig mitt i kaoset och paniken. Droppet fick göra sitt och jag klarade mig tack vare det helt oskadd från den allvarliga händelsen.