Jag är extremt högfungerande har jag fått veta efter utredning (2020) och nu(2023) en extra utredning för psykologen jag har nu tycker att psykiatrin gjort fel, ett himla tjabbel… iallafall, jag blir arg bland folk, jag skriker fula och otrevliga ord, jag knuffar mig fram och blir allmänt jobbig. Och jag vet själv, det är inte jag, egentligen. Brände ut mig på jobbet väldigt fort och fick sluta, har sen studerat konst och det hat varit en fröjd, men nu är det ju att hitta ett jobb, och jag vet inte vad jag klarar av ens. En väldigt osäker situation. Jobbigt. Press från allmänheten om jobb, pengar, sociala saker jag blir tokig. Låser in mig och släcker ofta ner innan lunch för jag vill inte veta av nånting mer. Ilskan kommer ofta från ingenting alls, mina tårar likadant, starka och snabba ändringar gör att jag känner mig osäker. På mig själv, vem jag är, vad håller jag ens på med, jag vet inte längre. Jag har för tillfället rätt hjälp tacka fan för det… så det går år rätt håll men i flera år, tror från 12 till 20år som jag kände att nått inte stämmer med mig, nått är fel. Det känns fel. Vrider och vänder mig , massa ångest och grejer… Allt blir tillslut för mycket. Därav, jag gick in i väggen och slutade jobba för det funkade inte…
Många sa att jag va biolplär. Men jag har gjort min läsning och det är inte samma grejer, dom kan gå hand i hand vissa gånger ja. Men jag är säker på att jag bara har adhd. Men alla jag träffat säger ”adhd, skojar du?” Dim tror mig aldrig för jag är så pass högfungerande att det märks aldrig, men jag kämpar och kämpar och kämpar och fan jag vet snart inte hur jag ska orka… tur jag har rn bra psykolog som förstår mig nu. Hade varit sämre utan den.
Läkaren lyssnade på mig
Blev kallad till en ny psykläkare och var väldigt nervös så tog med mig en person på besöket. Läkaren tog sig tid att tillsammans med mig kolla journaluppgifter ca 10 år bakåt i tiden (minns inte exakt). Hon var väldigt mjuk, positiv och inkännande. Jag blev lite misstänksam för så här bra kan det väl inte vara? Sen frågade hon om jag inte vågade träffa henne själv nästa gång, vilket jag efter viss tvekan gjorde. Vi sågs några gånger, 1,5 timme per gång (!!). Normalt får jag bara 40-45 minuter läkarsamtal en gång per år.
Hon kollade igenom hela min 16 år långa journal och jag fick göra olika screeningar för ptsd. Hon ordnade så jag äntligen blev utredd för ptsd och det visade sig att jag har det. Det tog ca 16 års kontakt med psykiatrin innan jag fick diagnosen.
Kommer aldrig glömma denna läkare. Tyvärr har hon slutat på den mottagningen.
Så det finns enstaka guldkorn.
Snaran i fickan
Inlagd på slutenvård. Snaran i fickan hela dagen. Kände mig lugn. Visste allt. Var tyst. Lugn. Det är dags.
Men då kom en skötare och frågade ”vad kan jag göra för att hjälpa dig?” Han upprepade frågan igen efter en timma. Han fick in tvivlets klo innanför mitt mörker.
Sen frågar han igen ”HUR ska jag HJÄLPA dig?” Okej. Han vill hjälpa mig. Ska jag lita på honom? Han ser ju att nåt är off. Ja. Nej. Jo. Jag gör det! Jag gör det! Jag gick snabbt förbi honom i korridoren och gav honom snaran.
Han räddade mitt liv där och då
Att bli sedd glömmer man aldrig
Mina vak under bältningar har alltid suttit i ett hörn tysta och glott på mig. Men denna gången satte personen sig brevid mig, höll min hand och torkade mina tårar med en servett hela tiden. Det glömmer jag aldrig. Jag kände mig sedd.
”Det hjälpte där och då”
Med åren har jag fått en ”hemavdelning” där många i personalen följt mig under många inläggningar. Flera har hittat sitt sätt att hjälpa mig i svåra stunder. Sist låg jag på toalettgolvet och grät i över en timme. En lång stund halvlåg ssk bredvid mig och höll min hand. Hålla hennes hand hjälper mig och det hjälpte där och då.
Att känna uppskattning
Psykologen som sa till mig att hon har uppskattat våra samtal. Det var inte bara jag som uppskattade dem. Jag kände mig mer som en människa än enbart en patient.
Sköterska blev en extra mamma
En av gångerna jag var inlagd så kom jag väldigt nära en av skötarna. I början trodde jag att jag inte alls skulle tycka om henne, men hon blev snabbt min trygga punkt. Den som verkligen förstod mig på riktigt. Den som tröstade mig när jag var ledsen, grät eller hade ångest. Hon blev som min extra mamma.
Efter att jag gjorde ett självmordsförsök på avdelningen så satt hon tillfälligt vak med mig tills läkaren hade tid. Hon började gråta och sa: ”vad hade det blivit av mig om du hade lyckats? Jag hade bara blivit en blöt fläck på golvet”.
Det gjorde ont i mig att se att jag hade gjort någon jag tyckte så mycket om så ledsen och rädd.
Det gjorde ont i mig att se att jag hade gjort någon jag tyckte så mycket om så ledsen och rädd.
När utskrivningen närmade sig var jag ledsen över att förlora henne. Men hon sa att vi kunde ha kontakt utanför avdelningen också. Första tiden efter utskrivning ringde jag henne varje dag. Nu är det 6 år sedan och vi har fortfarande kontakt och ses ibland. Jag har till och med varit med på ett av hennes barnbarns kalas. Hon sa att hon lånade mig som sin dotter, och jag lånade henne som min mamma.
Tatuering tillägnad till skötare
Jag hamnade på vuxenslytenvård som nyligen fyllda 18år och det var mycket som inte var okej som skedde. Men en skötare var där redan dag ett, även om hon hade svårt att hjälpa mig i akuta situationer hittade hon alltid små saker för att lysa upp min vardag. En dag kom hon med sådana gummiarmband som liknar djur som hon fått i ett barnmål på Max. Vi hade pratat om dessa tidigare i veckan och hon hade tänkt på mig när hon fick dem. Hon gav mig 2 stycken. Den lilla gesten räddade mig. Detta skedde i julas och jag har aldrig tagit av snodden och sedan några månader har jag den tatuerad. Har inte träffat skötaren sedan i juni men kommer alltid vara tacksam för alla små saker hon gjorde för att försöka få mig att hålla ut <3
Medmänsklighet är skillnaden på liv och död
Jag var med om en vidrig olycka, och på grund av den inlagd i nästan två månader. Hela mitt liv var krossat, för när hjärnan är pajad blir allt mycket svårare. Suicidplaner och lpt-ad kort efter utskrivning från sjukhuset jag var inlagd på. En enda person i sjukvården har mött mig och behandlat mig mer som en person, än en skada. Hon ser mig, på ett sätt som är så befriande. När jag pratar med henne är jag inte ett problem, utan ”bara” en person som har svårt med mitt mående och min fysiska hälsa, men det är liksom inte ALLT jag är. Jag är så mycket mer, och det är en så skön trygghet att ha bokade tider med henne. Hon har inte gett upp. Alla övriga vårdkontakter har bytts ut eller tyckt att de inte kommer någonstans i dialogen med mig, trots att jag verkligen försöker. Hon står kvar och jag har frågat om hon tänker be någon annan ha mötena med mig, men hon säger att hon inte alls vill det, utan hon fortsätter träffa mig tills behovet inte längre finns, hos mig. Det får mig att gråta av lättnad. Hon förstår hur det är för mig att gå igenom det svåra, och att jag egentligen bara behöver tryggheten en god medmänniska kan ge, genom kontinuitet och att bry sig på riktigt. Att skratta med mig, ge mig rum för att gråta och påminna mig om allt jag gillar och ser fram emot, de dagar när livet inte ger särskilt mycket livsglädje eller livslust. Hon, ensam, han hjälpt mig från de absolut värsta mot en något ljusade nutid. Jag kan aldrig tacka henne tillräckligt mycket, för genom att den enkla så har hon hjälpt mig tillbaka till livet. Den skillnaden kan medmänsklighet göra inom psykiatrin. Det är skillnad på liv och död.
Sjuksköterska och patient tar medicin tillsammans
jag har under min sjukdomstid (i främst anorexi sen även annan psykisk ohälsa) aldrig velat ta emot medicinering, av olika anledningar. har många gånger behövt bli inlagd pga av svält, då har bältningar och sondningar skett. som man kanske förstår så var det väldigt jobbigt för mig. eftersom min situation var så pass illa så fortsatte alltid läkare, sjuksköterskor, skötare, mina föräldrar osv tjata på mig att ta emot medicin, främst ångestdämpande. en sjuksköterska som jobbade på den bup jag var på då hade själv berättat för mig att hon själv lidit av anorexi, man märkte att hon hade mer förståelse än många andra. det hon gjorde en morgon var att hon tog med sin egen medicin, exakt samma som jag hade ordinerat. hon hade med två glas vatten och sa att vi både skulle göra det samtidigt, tillsammans.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
