Fick tillslut en remiss till ätstörningskliniken. Kom dit och hade ett första samtal med psykologen. Hen konstaterade att jag hetsåt. Kom tillbaka för ett nytt samtal. Eftersom jag hetsäter i skov så kunde jag inte få en diagnos. Dessutom hade de inte tillräckligt med kunskap om autism och ätstörningar. Och hade jag ens ork att gå deras intensiva KBTkurs?
Blev av med allt jag hade att leva för
Jag var 9 första gången jag medvetet minskade på maten för att gå ned i vikt. Pendlade i perioder. Som 13 åring började de spåra ur, och kuratorn blev inkopplad och remiss till bup. Som aldrig kom fram. Våren som 14 åring försökte jag ta mitt liv. Berättade då om mina problem men fick höra att det och mitt suicidförsök (som i efterhand klassats som riktigt allvarligt) var helt normalt och att jag kanske behövde hjälp av skolan att hantera betyg stress.
Men att de pga mitt försök behövde ha kontakt m något intervall för protokoll
När jag var 15/16 kom jag i kontakt igen. Då var det helt plötsligt hot om inläggning. Och blev av m ridning och allt jag hade för leva för. Rasade ännu mer i vikt och fick ingen hjälp annat än mer och mer hot.
Som 17 åring pendlade jag in och ut från slutenvården pga suicidrisk. I komb m äs. Som jag ej ville ha hjälp med för de skulle bara ta bort hästarna.
Var dock en läkare där inne. Som jag avskydde på många sätt men hon sa att bup i min stad var skit och att sättet de behandlade mig på var fel. Hon skulle se till jag fick en bra samtal kontakt och att jag skulle hem, rida, strunta i skolan, äta de jag ville och fick i mig men att huvudfokuset nu var att jag skulle hitta mening m livet och hästarna igen. Att det aldrig mer skulle ta bort dem och att de skulle hon se till. Att jag inte längre behövde vara rädd för ta emot hjälp för de skulle ej ta bort hästarna.
Det öppnade för mig att börja våga ta emot hjälp. Men kom att falla tillbaka igen och igen. Som 19 åring fick jag återigen ätstörning uns på papper. Men när jag fyllde 20 flyttade jag utomlands och jobbade en sommar och sen till högskola tre h bort hemifrån.
Någonstans här, var hela nya miljön omkring mig frisk och för en gång skull klarar jag mig helt och är frisk sen snart ett år tillbaka❤️ det går tillslut
”om du inte skärper dig kanske du också blir sjuk!”
När min mamma körde in mig till BUP sluten psykiatrin p.g.a min atypiska anorexia så fick jag mig en uppläxning.
”Vi har riktiga sjuka tjejer som ligger härinne och om du inte skärper dig kanske du också blir sjuk!”
Då hade vi dessutom legat inne bara några månader tidigare p.g.a Bradykardi och dåliga värden. Som att atypisk anorexia inte redan var ett slag i magen.
Tog bort diagnos
Efter att jag hade gått upp i vikt och min kropp hade förändrats så tog överläkaren bort min diagnos ”Anorexia Nervosa” och gav mig diagnosen ätstörning UNS istället. På ett sätt är det väldigt tufft att inte ha den bekräftelsen längre. Jag ville bara svälta mig direkt efter att hon tagit bort diagnosen! Det var så oprofessionellt, jag hade ju kvar samma problematik och hon hade aldrig ens ett möte med mig om det.
Får inte hjälp
Är inte tillräckligt smal för att få hjälp
Fick torka upp spyan själv
Jag var 15 år&vägde 45 kg på mina 1.58 cm. Jag vägrade äta och gå ut från mitt rum. De slet ut mig och höll fast mig vid stolen. Och tvingade mig äta. Spydde rakt ut på golvet. Jag fick torka upp de själv. Skammen och blåmärkena kommer jag alltid få leva med.
Psykiatrin är inte intresserade
Händelse från senaste veckan. Psykiatrin ringer mig angående nya lyckopiller. Jag säger att jag har mycket svåra biverkningar. Att lyckopillren ger mig kräkningar och smärta i huvudet. Det har pågått en vecka. Psykiatrin är inte intresserad av vad jag har att säga. Jag försöker verkligen så tydligt som jag kan beskriva yttersta Helvetet. Psykiatrin är inte intresserad av vad jag säger. Psykiatrin säger att jag ska ta alvedon och att kräkningarna upphör nog om 14 dagar. Tack för att ni läst. Tack. Mitt liv är Helvetet, inget annat än Helvetet.
Öppenvården kan inte bemöta autism
Jag fick min Autismdiagnos när jag var 38 år. Jag fick 10 ggr på Habiliteringen sen skulle Öpvm ta hand om mig. Problemet är att de inte kan/vet hur man ska bemöta Autism som diagnos, så det jag har fått börja i Dbt nu, hoppas bara att det fungerar. Helst hade jag önskat att Habiliteringen tagit hand om mig helt!
Vårdare tryckte ned patient
vad görs åt all berättelser de som blivit skadade inom psykvården …skickas de någonstans vem läser om ingen som kan förändra detta kommer ju detta att bli en lång klagomur o j är rädd för att ingen kommer ta detta på allvar …jag vet personer som tagit sitt liv trots ” psykvård” o jag är rädd…Jag är rädd ledsen förtvivlad ångestfylld o lider … av obehandlad k ptsd j gjorde allt j kunde men efter 2 hemska händelser j fick inte hjälp i tid o nu ligger j ner utan hopp så mkt värre j kan ringa 112 men psykakut slänger ut mig hänvisad till öppenvård som hänvisar till psykakut jag” klarade ”
mig tills allt blev värre o nu ensam o skadad ingen lyssnar o anmält något men inte fått rätt trots bevis fotad av polis blåmärke i ansikte en ”vårdare ” slängde ner mig bakifrån på golvet utan anledning då en man patient ofredade mig jag är kvinna o aldrig varit aggressiv eller utagerande vårdaren tryckte ner mig m armbågarna en av flera hemska händelser o trauma som j hade innan även andra patienter såg detta o det anmäldes till ivo..inget hände en tidning ville intervjua mig j orkade inte omen en dag kände jag måste men de sa de de hittade inga underlag …villorkar inte mer
Låg kunskap förvärrar det för autister
Kunskapen om autism är så låg att trauma normaliseras. Inte ens specialisterna förstår hur trauma ser ut hos autister och hur vanligt det är när man lever i en värld som inte är gjord för en, men deras roll ger dem rätten att bestämma vad som är normalt och inte för oss. Vården går ut på att KBTa bort reella rädslor och sätta sig i direkt livsfarliga situationer. Man ska lita på att andra vill en väl fast både erfarenhet och forskning visar på hur låg kunskapen om autism är hos befolkningen och vilka fördomar som finns. Det blir ett konstant indirekt beskyllande som spär på känslan av att det är mig det är fel på, och att jag måste ändra mig för att inte utsättas för våld.
Att sitta i ett rum med försäkringskassan, läkare och psykolog och få höra att alla är där för ens skull och att de vill en väl samtidigt som deras mål är att man snabbt ska återgå i jobb alternativt komma fram till att man aldrig kommer kunna jobba igen när man är mitt i en utmattning är förnedrande. Att behöva bevisa hur sjuk man är och att det inte är ett autismdrag(utan att förneka att autismen absolut gör en ”känsligare” för att hamna i utmattning), och böna om att få hjälp av någon som är övertygad om att autism = lidande är omänskligt.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
