Jag satt på psykakuten med en brännskada av tredje graden. Trots att det rann blod medan jag pratade med både personalen i kassan och senare med läkaren så blev jag hemskickad utan att ens få såret omlagt.

Min dåvarande partner släpade in mig till väntrummet på psykakuten. Medan jag låg och grät på golvet så tog en skötare och en sjuksköterska hen åt sidan och uppmuntrade hen att lämna mig där och åka hem för att de tyckte att hen förtjänade bättre än att behöva ta hand om mig.

Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag blivit hånad och skrattad åt av personalen på psykakuten för att jag tagit med mig mitt gosedjur.

Denna kvällen tänkte jag ta mitt liv. En sån ångestfylld kväll, som tur va började jag skrika av all panik och alla känslor som fyllde mig och familjemedlemmar hjälpte mig till psykakuten.
”Jobbigt att du ska må såhär” säger läkaren. ”Men här ligger bara personer med riktiga besvär så du får åka hem igen.” Två sömntabletter fick jag med mig hem iaf.
Blev hemskickad som 17 år gammal med två sömntabletter, självskador och starka känslor av att vilja dö.

Under mitt missbruk för några år sedan hade jag mycket problem med psykoser, stora som små. En gång när jag kommer in till psykakuten för att söka hjälp och när jag förklarade hur allting runt mig kändes (vilket var helt overkligt, som att jag var med i en film/simulator). Läkaren som jag pratade med när jag berättade det hånskrattade åt mig samtidigt som han vräkte ur sig en kommentar som fick mig att känna mig ännu mer osäker på min omgivning.

Min kompis ringde till psykakuten och sa att hen var självmordsbenägen och mådde fruktansvärt dåligt. De hänvisade till att hen kunde få en inbokad tid om 4 veckor. Veckan efter försökte hen ta sitt liv, men lyckligt nog vaknade hen upp på akuten. Då var hen välkommen till psykiatrin.

Det började med att jag öppnade upp mig för personalen om mina självmordsplaner, då jag bor på ett behandlingshem. De tyckte att jag skulle åka upp till psykakuten och bli inlagd. På psykakuten träffar jag en skötare som säger att jag ska sätta mig i det inre väntrummet då de var rädda att jag skulle sticka därifrån på grund av att mina självmordsplaner var så starka. Jag fick efter att ha väntat en stund träffa läkaren och berättade då öppet om mina starka självmordsplaner och tankar. Hon frågade efter ett tag vad jag ville ha för hjälp, jag svarade att jag kanske behöver bli inlagd någon natt. Hon lyssnade inte på mig utan ville skicka hem mig och skyllde på att det var platsbrist och kaos på avdelningen. Hon skickade sedan hem mig med några extra mediciner för kvällen och sa att jag kunde komma tillbaka om några dagar för en ny läkarbedömning. Detta fick mig att känna att jag inte blev tagen på allvar, att de inte lyssnade på mig och att de förminskade problemen. Det kändes också som att de på psykakuten tänker att det löser sig bara för att jag bor på ett behandlingshem.

Jag hade bott på ett behandlingshem i tre månader och var suicidal bl.a. på grund av att jag inte skulle få förlängning där, och därmed inte få den hjälp jag behövde. Öppenvårdsläkaren som egentligen skulle köra hem mig till lägenheten skrev istället vårdintyg och jag skickades till psykakuten. Där fick jag träffa överläkaren som, när jag berättade om mina suicidtankar, frågade mig ”tycker du inte att det här är utpressning?” Han har även antecknat i min journal att det är utpressning från min sida. Samma läkare har tidigare jobbat på en avd jag då varit inlagd på och gett mig permission, vilket slutade i ett suicidförsök. Han kom sedan ner till den medicinska avdelningen och var arg på mig och sa bl.a. ”Det är min läkarlegitimation som ryker.” Alla andra från psykiatrin frågade hur det var med mig, men han var bara arg.

Ambulanspersonal kom hem till mig då en orolig vän larmat om min suicidalitet. De försökte länge övertyga mig om att följa med frivilligt till den närmsta staden, men på grund av rädsla för en viss läkare som jobbar där vägrade jag. De fick till slut med mig till en annan stad, dit psykakuten först inte ville ta emot mig då jag tillhörde den andra staden. Ambulanspersonalen gav sig inte utan sa att en har rätt att söka vård där en är närmast och att vi nu var i den staden. Efter mycket om och men fick jag komma in, men de sa att det var väldigt lång kö och väntetid. Jag ville bara åka hem och dö, så jag frågade en sköterska om jag fick åka hem då jag var där frivilligt. Först sa hen att jag behövde prata med läkaren först, speciellt eftersom jag kom in med ambulans, men hen pratade sedan med läkaren som sa att jag kunde åka hem, utan att träffa mig. Den natten slutade i ett suicidförsök.

Jag var på psykakuten tillsammans med närstående då jag hade starka suicidtankar. Läkaren vi träffade himlade med ögonen när min vän rättade till ”hen” då han använde fel pronomen om mig. Sedan använde han en blandning av hon, han och hen resten av samtalet. Han tog mig inte alls på allvar och sa till min pappa att ”jag vet hur sådana där fungerar.” Det var så tydligt att han bara såg mig som en ung och uppmärksamhetssökande person och det fick mig att känna att jag inte var värd att få hjälp. Det var fem år sedan men den upplevelsen sitter kvar än och jag tycker fortfarande det är svårt att be om hjälp via psykakuten, även om jag bor i en annan stad idag.