När jag var inlagd på BUP och hade permissioner hem till min psykiskt sjuka pappa, som BUP hade orosanmält till socialtjänsten, frågade personalen alltid hur det hade gått när pappa lämnade mig på efter permissionerna. ”Bra”, var alltid svaret, för pappa var ju med och jag vågade inte säga annat… Sedan var de nöjda. Jag skulle få komma till en korttidsvårdsavdelning, men i stället skrev de ut mig hem till honom, och en vecka senare försökte jag ta mitt liv. Jag önskar att de hade frågat mig i enrum när pappa hade gått, hur min upplevelse av permissionerna var. Det hade ju inte fungerat.

Ett tag åkte jag in till psykiatriska akutmottagningen dussintals gånger under en halvårsperiod för jag var självmordsbenägen och var rädd för vad jag skulle göra mot mig själv. Blev hemskickad varje gång då det inte sågs som ”allvarligt nog” för en inläggning då jag ibland inte hade en konkret suicidplan men oftast också var självmant hjälpsökande. För om man vill ha hjälp behöver man den uppenbarligen inte. När jag till slut gjorde ett suicidförsök blev jag inlagd i 4 dagar och fick höra att jag skulle ”sökt hjälp innan det blev så illa”

Överläkarna på psykakuten/slutenvården nära mig bryr sig verkligen inte om patienterna. Jag (och många nära mig) får ingen hjälp eller blir utskrivna under inläggningar trotts tydligt kommunicerade suicid planer.
Deras favoritmening är “det är upp till dig om du lever eller inte, det är inte olagligt att ta sitt liv”

Blev bältad. Låg och skrek och grät av smärta pga dom bältat mina armar för hårt och i ett konstigt läge uppåt och inte neråt. Jag bad gång på gång att dom skulle släppa att jag var lugn men jag hade så fruktansvärt ont, de tog säkert 1 timme innan läkaren kom och pratade med mig och jag grät och sa hur ont jag hade, hon sa till dom att ändra läge efter det avtog smärtan. Men att inte bli lyssnad på och ligga och ha så ont i över 2 timmar. Aldrig haft så ont i hela mitt liv. Och att inte bli lyssnad på.

Jag behövde söka på psykakuten flera gånger på loppet av några månader. 5:e gången jag kom in skrev läkaren att jag var ”i mitt habitualtillstånd” och ”saknade genuin dödsönskan” i min journal.

Det visade sig senare att anledningen till att jag mådde så dåligt var en odiagnostiserad bipolär sjukdom som reagerade kraftigt på förändringar av antidepressiva. Förstår inte hur läkaren hade mage att skriva sådana saker i min journal efter att ha träffat mig i femton minuter. Han ställde inga ingående frågor om tidigare självmordsförsök eller mina suicidtankar (mer än om jag hade dem).

Jag mådde jättedåligt när jag läste detta. Jag tycker inte mina bland- och irritabla hypomanier/manier samt medicinbiverkningar säger något om ”hur jag är som person”.

Jag blev många gånger bältad i ”förebyggande syfte”. Att vårdpersonal tänkte att jag skulle göra något mot mig själv, så då bältade dom mig och gav mig starka tvångsinjektioner för att jag inte skulle göra något mot mig själv. Och detta gjorde dom alltså utan att jag hade gjort något vid det tillfället. Dessa bältningar skedde ofta på kvällen och de släppte upp mig när jag hade somnat, vilket kunde innebära att jag låg bältad i upp till 6h.

Jag har flera gånger blivit hemskickad från psykakuten efter att läkaren sagt att den inte kan hjälpa mig och att om jag tar livet av mig så får det väl bli så.

När jag var inlagd på BUP så stod det i min krisplan att när jag fick ångest skulle personalen ta fram en bunke fylld med isbitar och vatten som jag skulle doppa ansiktet i för att lugna mig. Det är en färdighet som jag lärt mig i DBT och som fungerar bra. Men istället för att jag frivilligt fick stoppa ned ansiktet i vattnet så höll personalen fast mig och tryckte ned mitt ansikte. Det var otroligt läskigt. Att hållas fast av två vuxna personer medan en tredje trycker ned ens ansikte i iskallt vatten så man inte kan andas.

Nästan varje gång jag har blivit inlagd, blir jag utskriven utan någon som helst plan eller stöttning för hur jag ska klara av att vara hemma igen.
Med ett ända undantag och det var inom NHV inte inom allmänpsyk.
De flesta gångerna har jag även blivit utskriven tidigare än planerat, eller morgonen efter jag blivit inskriven, trotts att jag fortfarande har varit lika suicidal och förklarat att jag har aktiva planer att ta mitt liv.
Detta utan egentlig anledning, jag är inte utåtagerande, har inte EIPS (som jag vet att vissa avdelningar ej lägger in) och har inte brutit mot någon regel.

Överläkarna håller patienternas liv i deras händer, och de bryr sig inte.

Jag har varit inlagd några ggr men ofta kortare inläggningar. Oftast har de gått från att jag inte får gå ut till utskriven direkt? Så oklart. För mig finns det ingen logik alls i det, efter har det mest varit ”ring om du behöver”. Det har också känts som förvaring, personalen har inte tid eller vill helt enkelt inte utan sitter och fikar i personalrummet. Så ska då vara där på avdelningen, inte få gå ut eller få gå ut 1h och sen skrivas ut? Fattar inte. Tycker det blir förvirrande och skickar mixade signaler.