Jag förstod när det hände att det var fel och jag försökte påtala det och så men jag fattade ändå inte hur fel det var förrän efter, när jag började skaka av att se regionens bilar och paniken kom varje gång jag tänkte på deras bemötande. En del av mig känner att jag inte kan säga något att det inte var så illa för det var ju inget fysiskt.. men det påverkar mig lika mycket. 

Det var mycket dubbla budskap, nästan allt jag gjorde var fel, och det var alltid fel på mig. Jag pratade för lite, var för otydlig, ovillig. De kunde inte hjälpa mig om jag inte visste exakt vad de skulle göra, men kom jag med förlag var de fel. Jag skulle ”ta ansvar” för min vård men bara på de sätt som de ansåg var rätt, även fast jag mådde sämre av det. När jag sa vad jag behövde och efterfrågade tydlighet klagade de på att de var svårt att bemöta mig rätt..? Jag efterfrågade endast tydlighet. Det var såhär hela tiden med olika saker, jag sågs som ovillig för att jag gjorde det som de ville, men bara på ”fel sätt”. De bemötte mig som att jag försökte lura dem och de sa flera gånger att jag vet bäst vad jag behöver för att i nästa andetag säga att patienter inte alltid vet vad de behöver.. (vilket självklart kan stämma ibland), men i mitt fall skapade det en känsla av att bli inträngd i ett hörn, och som att de försökte förvränga min verklighet genom att säga emot mig när jag sa vad jag behövde. Och för tydlighetens skull så handlade det inte om att jag var suicidal eller så, utan mer om de tyckte jag skulle hantera ångest genom medicin eller inläggning medan jag hanterar det bäst genom att stå ut tills de går över. 

Men deras bemötande har gett mig ptsd och flashbacks, det har också tagit mig lång tid att kunna lita på min egen vilja och förstå att jag visst vet vad som funkar för mig. Det har också påverkat mig självbild i att jag tror att jag är en jobbig, svår och otydlig person och patient, något som min nuvarande mottagning helt säger emot, det är väl varför jag också börjar förstå hur fel det faktiskt var. Jag har inte ändrat något i hur jag pratar eller är i psykiatrin, det är bara bemötande som är totalt motsatt på nya mottagningen jämfört med gamla.

Hela påskveckan var jag inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning. I vanliga fall brukar jag inte fira påsk överhuvudtaget men all eloge till personalen på avdelningen som satte guldkant på tillvaron!

Personalen hade, bland annat, ordnat ett gigantiskt påskägg fyllt med godis som ställdes I allrummet där alla fick ta så mycket de ville. Vid lunchen på själva påskdagen drog personalen även samman alla borden i matsalen så det kunde vankas långbord. Själva lunchen var en blandning av det mesta man kan finna på ett påskbord. Vi fick bland annat inlagd sill, gravad lax, mimosasallad, ägg, bröd och en bakelse till efterrätt. Alla patienter bjöds även på påskmust och servetter med kaniner på. 

Vi var relativt få patienter på avdelningen under påskhelgen då de flesta hade permission. Därför var det väldigt långtråkigt och tyst på avdelningen, men personalens ansträngningar att förmedla lite påsk-känsla gjorde tillvaron mycket mer uthärdbar. Det krävdes inte jättemycket från dem, men för oss gjorde det stor skillnad.

Jag var på bup heldygnsvård dagen jag skulle gå på sommarlov. Det var för mig en ny avdelning och jag hade bara varit där en vecka. Jag var den enda patienten på avdelningen just då men ändå så fixar mina sjukhuslärare fint i matsalen och fixar glass och tårta och gör precis som en riktig skolavslutning. All personal var med på firandet. Läkare som skötare. Jag är otroligt tacksam för att de gjorde allt detta för mig.

Jag har varit patient i slutenvården ett antal gånger. Det som gjort störst skillnad i personalens bemötande har varit att bara kunna sitta och lyssna aktivt (nicka, inte ställa sig som allvetande, reagera med omsorg men samtidigt visa att man kan hantera det jag som patient säger t.ex.). D.v.s. att personalen svarar som en medmänniska och inte som om de ska ”fixa felet” för att man har en diagnos. Det brukar ha väldigt begränsat värde att försöka ifrågasätta och ge ”quick fixs” eftersom personalen oftast inte är utbildade i att psykologiskt behandla psykiska besvär.

Att känna att jag blir lyssnad till har också skapat en känsla över att jag har distans till mina problem. Att de inte är den jag är utan något jag handskas med.

Jag har inte många positiva erfarenheter om bup. Men just runt halloween så hade personalen fixat pyssel till alla vi patienter. Sedan tog min favorit skötare med mig till godis affären för att köpa godis till avdelningen för att sedan fixa filmkväll till de som ville vara med.

Gång på gång får jag höra ”vi vet att det här alldeles för lite vård, men det är vad vi kan erbjuda dig”. Det går förbi all vettig logik. Vi bedömer att ditt behov av vård och insatser är mycket högre än det du beviljats, men vi tänker inte göra något annat. Det handlar inte om att jag har en ovanlig hjärntumör och att man behöver forska fram en ny avancerad typ av laserkirugi. Det handlar inte om att man inte skulle KUNNA behandla min anorexi. Det handlar enbart om resurser och prioriteringar. Och jag är inte prioriterad. Och det de i praktiken säger då är ”Det är ok för oss att du fortsätter försämras. Det är ok för oss att du antagligen kommer ha en kraftigt förkortad livslängd. Ditt liv är inte viktigt.”

Jag har kämpat i snart 25 år med min ätstörning. Och anledningen att jag aldrig blir frisk är att ätstörningsvården inte kan hantera att jag också är autistisk och har vårdrelaterad PTSD. Om några månader fyller jag 40 år. Ingen annanstans i vården skulle det anses vara gammalt. Men ätstörningsvården har gett upp. Jag prioriteras inte längre för de mer omfattande , individanpassade insatser jag skulle behöva. Särskilt inte när autismen gör mig så himla krånglig att hantera på en högre vårdnivå. Så jag fortsätter att bara få ett begränsat antal samtal på mottagningen. Jag klarar inte längre att få i mig någon fast föda alls hemma. Både kroppen och hjärnan håller på att stänga ner. Men det spelar ingen roll. Jag möts ändå av ett beklagande att de inte ”kan” ge mig mer stöd. Och en förväntning att bara skärpa mig och lösa problemet åt dem.

Jag är så tacksam över att jag fått gå RO-DBT via vuxenpsykiatrin. Nu i efterhand ser jag att många av mina problem har varit kopplade till min överkontrollerade personlighet. Nu förstår jag varför metoder som grundat sig på vanlig DBT inte fungerat för mig. RO-DBT förändrade hela mitt synsätt. På mig själv och på andra och på livet. Jag är mer öppen, snäll och trygg. Det är det allra bästa med RO-DBTn: att det gett mig en trygg plats var jag än är. Jag har strategier för att aktivera mitt eget trygghetssystem och jag har tillit till mig själv. Jag kan existera i ovisshet nu. Det kunde jag inte tidigare. Efter en lång tids sjukskrivning har jag nu börjat studera på heltid och det är tack vare RO-DBTn som jag fått färdigheter som gör att jag vågar. 
Det fanns hela tiden en längtan inom mig att släppa på kontrollen, men jag visste inte hur jag skulle göra det. RO-DBT gav mig lösningen och jag är så tacksam för att min psykiatri kunde erbjuda den och såg mitt behov av den.

Min räddning är min DBT-behandling. Jag har varit patient i psykiatrin i 15 år och ingen tidigare behandling har bitit på mig eftersom jag har flera diagnoser och komplex problematik. MEN, allteftersom föreslog psykiatrin att jag skulle få gå en DBT-behandling, vilket kom att bli min räddning. Jag har verkligen fått nya färdigheter och kan hantera mitt liv efter det. Idag kan jag arbeta, har inget självskadebeteende, gör inga suicidförsök samt att jag inte behöver bli inlagd i slutenvården. Behandling har gett mig hopp till ett nytt, mer berikande och ett friskare liv. Jag är så oerhört tacksamt att vården äntligen hittade rätt hjälp för mig.

Jag fick hjälp för ganska precis 15 år sen. Av ett projekt som fanns i östra Göteborg för unga personer med psykisk ohälsa. Där fick jag träffa först en psykolog som utredde mig och sen fick jag även träffa en psykiater som utredde vilken typ av depression jag led av och som sedan skrev ut medicin. Det räddade mitt liv. Och det var socialen som skickade dit mig eftersom hon inte trodde jag skulle kunna få ett jobb och behålla detsamma i det skick jag var när jag kom till henne. Det var noll väntetid på att komma dit. Jag hade tur som bodde i ett stadsdel och var i rätt ålder. Jag hoppas projektet har fortsatt för jag är dom (och socialtanten) evigt tacksamma. Jag hade inte levt det liv jag lever idag om det inte varit för dom! Jag gick på samtal en gång i veckan i ett år, det var det man fick. Med medicinen klarar jag av ett normalt liv idag.