Jag inkom till psykakuten och blev bältad och fick en injektion det första som hände där. Efter att de bältat klart lämnade de mig själv i bältesrummet och skrattade i ett annat rum. Jag har aldrig känt mig så förnedrad, att vara omringad av stora vuxna och sen få rumpan visad för dem. Jag vet inte vad jag ska säga, nu längre.

Jag är inlagd på lpt och avvek, var hemma några timmar och skar mig. Såret behövde tydligt sys, och när jag kom tillbaka till avdelningen så var det precis när natten skulle byta av kvällspersonalen. Kvällssjuksköterskan kollade på såret och sa att ”det behövs nog sys” precis innan hon gick hem. När nattsjuksköterskan kollade på det erbjöd han att lägga på steristrips. Jag sa flera gånger att det behöver sys, har sytt många gånger innan och vet när ett sår behöver sys. Han vägrade och sa att det inte var djupt och det fanns inte så mycket jag kunde göra eftersom att han vägrade lyssna. Dagen efter kollade en annan sjuksköterska på såret och kontaktade läkaren, som sa att såret hade behövt sys och blev arg på sjuksköterskan för att han inte kontaktat läkaren. Detta har skett innan med samma sjuksköterska och jag blir så frustrerad att han inte lyssnar på mig, som uppenbarligen verkar ha bättre koll på sår än honom

Skickade receptbegäran via e-tjänsterna på 1177 men efter ca en vecka hade jag fortfarande inte fått nya recept. Hade tid hos kurator nästföljande vecka så tänkte att jag kan fråga då varför jag inte fått recept.
Så frågade hen. Hen skrev ett meddelande till läkaren och frågade varför jag inte fått mina recept. Läkaren svarade att eftersom jag ju fått recept av annan läkare på mottagningen och även fått recept från en annan psykmottagning så skulle jag inte få några av hen.
Det var bara det att det inte stämde. Jag hade inte fått några recept från aktuell mottagning och den andra psykmottagningen hade jag aldrig besökt!
Jag fick kuratorn att kolla i journalen och hen kunde ju se att jag inte varit på den andra mottagningen. Jag loggade in på mina recept och visade kuratorn att jag INTE fått de recept som läkaren påstod att jag fått.
Hen skrev ett nytt meddelande till läkaren och förklarade saken.
Senare när jag kommit hem igen så ringde någon av dem och bad om ursäkt för att det blivit fel och jag fick mina recept som jag skulle ha.
De sa det inte rätt ut men läkaren måste ha kollat i någon annans journal, eller så hade nån skrivit in en annan patients recept i min läkemedelslista i journalen.

Sånt här är enormt uppstressande, när man inte får sina mediciner i tid och inte blir trodd och måste bevisa att man talar sanning.

Jag var inlagd för min anorexi för 8 år sen, hade gått upp en del i vikt (dock inte till normalvikt) och skulle åka på permission. Hade därför tagit på mig jeans till skillnad från mjukisbyxor som jag annars brukade ha. Då säger en sjuksköterska till mig att jag har ”så snygga ben”. Först blev jag glad eftersom jag kände mig bekräftad, men sen började tankarna komma om att jag inte behöver gå upp mer i vikt, att jag inte kommer ha snygga ben om jag går upp mer osv. Det satte väldigt starka spår i mig och jag kan än idag tänka att nu när jag har gått upp mer i vikt så hade hon tyckt att mina ben är fula.

Vart ska jag ens börja…

Har kämpat i 10 år nu. En kamp och upplevelse som förmodligen inte hade behövt bli så djup, om jag inte hade blivit gravt felbehandlad när jag behövde hjälp.

Sommaren 2014 drabbades jag efter akuta turer inne på psykiatrin, av något som heter depersonalisation, en kronisk overklighetskänsla som är som att leva fången i sin egen kropp. Det är ett försvar. Att kroppen spelar död- Och det försvaret har fastnat, jag har stannat där sedan dess. Då jag blev psykiskt nedbruten.
Det finns inte mycket kunnighet inom området vilket försvårar hela situationen ytterligare och allt hänger då på en själv ännu mer.

Det börjar sakta luckras upp något inom mig, på något sätt, på senare tid. Små små fragment av minnen ifrån mitt liv innan allt som hände, kommer tillbaka. Men jag vågar inte hoppas då det gått så många år av detta mardrömstilstånd, det har gått i ett, som om jag är kvar där och stampar i gjyttjan.

Detta symtom fick jag pga den höga stress och trauma jag utsattes för inom psykiatrins slutenvårdssytem, det är ett symtom som krigsskadade ofta hamnar i pga C-ptsd- en diagnos jag än idag inte ens har fått på papper eller diagnostiserad, trots att signalerna varit så tydliga och starka och jag inte kunnat jobba alls på tio år.

Mina föräldrar är högutbildade och min största dröm var ju att också få ett liv där jag kan använda mina styrkor. Jag trodde aldrig det kunde gå så snett.

Jag ska berätta för den som orkar läsa, jag lämnar ute vissa detaljer då det blir för mycket och för långt.

Jag var 21 år, kom in 2014 för att få hjälp. Det var första gången jag kom i kontakt med psykiatrin. Hade ingen aning om att de kunde göra en så illa. Om att världen såg ut såhär. Jag sökte pga att jag rasade i ångest efter en kärleksrelation som tagit slut.

Men jag blev alltså istället för hjälpt, försämrad i PTSD, emellan deras psykiatriska väggar, och var nära på att mista livet då jag även fysiskt började ta slut som resultat av felbehandladet. Av mediciner och omänskligt bemötande. Jag var en skör tjej då mina föräldrar är skilda, hade behövt någon som satt ned och lyssnade på mig. Men jag bombarderades istället i första hand med medicin, och därmed med ännu er medicin. Det slutade med 35 tabletter om dagen m.m. trots att jag sa att jag inte klarar mer.

Jag var en mjuk och otroligt snäll tjej, som aldrig ens tog alvedon, aldrig hade haft kontakt med psykiatrin innan, knappt doktorn. Var frisk som en nötkärna i övrigt och ville alltid alla väl. Föräldrarna skilsmässa och vårt förflutna hade kommit ikapp mig, därav min höga ångest i min egen avslutade relation.

Men psykiatrin var den sista droppen.
 Ju mer tabletter desto sjukare och mer akut blev mitt tillstånd. Det var mitt i sommaren, träffade sammanlagt 42 läkare på 6 veckor, och allt missledande bemötande i form av okunniga och inkompetenta personer (skötare med vita rockar) som tog sig rätt att slänga ur sig sina åsikter. De betedde sig tillslut som odjur i takt med att min ångest eskallerade. Jag kräktes och kräktes, grät efter hjälp och de bara glodde på mig som om jag var ett ufo och tvungade på mig ännu mer medicin tills mina ögon började rulla. Deras brist på värme och hur man handskas med person i kris var brutal.

De tog sig makten att skada mig genom nonchalans, men också verbalt och fysiskt maktutövande.

Ingen inom systemet jag berättar för tycks förstå, då de endas möter med att ”ja det är din upplevelse”. Men ingen av dessa var ju där och såg vad som pågick. Ingen har civilkurage. De som såg hade makt och kunde göra vad de ville för att förgöra mig i min utsatthet och automatiska underläge.

Jag har inte vågat sätta min fot i närheten av akuten sedan dess pga rädslan över att processen ska eskalera och bli den samma igen. Varje gång jag inte kan sova, dvs varannan natt, skriker jag att jag kommer bli plågad av dem igen! Och hamnar i total skräck som att jag återupplever allt på nytt. 10 år och samma sak upplever jag än idag. Än idag får  jag sitta och vänta på stöd och behandling. Just nu har jag inte ens en doktor. Jag sitter helt utlämnad med detta för 100e gången.

Det finns en läkaren som räddade mig. Han tog sig ann mig när det hade gått riktigt riktigt illa i slutet av den sommaren. Men skadan var ju redan skedd då han inte var på plats och var på semester under tiden traumat pågick. Den övriga personalen hade redan hunnit sätta klorna i en.

Han var en enda person i ett helt system som försökte. Han har varit min läkare i 10 år men gick nyligen i pension. Man har inte mycket kontakt med sin läkare. Så jag har övrig tid, till största del kämpat ensam med följderna av traumat, tillsammans med min mamma. Men haft som trygghet denna läkare i bakgrunden då han förstod. Han har skonqt mig ifrån det han kunde. Jag är honom evigt tacksam för det.

Men, jag har ju inte riktigt kunnat skapa nya minnen, eftersom jag blev så sjuk och istället behövt kämpa varenda dag med min överlevnad pga konsekvenserna som följer i form av trauma. Ett tillstånd jag aldrig hade kunnat föreställa mig i mina vildaste mardrömmar. Jag var en frisk, vacker sprudlande tjej.

Man känner att man ropar från den djupaste av hål. Ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig. Fel att säga att man behöver hjälp eftersom det bara slår tillbaka till en i form av ointresserade svar eller en näve mediciner. Så många inom detta vårdsystem frågar ”vilken hjälp är det du vill ha egentligen?” Vadå egentligen? Den jag aldrig får????

Så många de använder hemska typer av stratergier för att förminska en och få en att verka överdiven, eller när man ringt i desperation på nätter då man inte erbjuds behandling, så har det funnits folk som säger ”men vad vill du att jag ska göra kl 04 på natten?” Alltså har inget där inne blivit bättre sedan 2014. Det är samma typ av institution fortfarande. De lägger  på luren i ens öra när man gråter och är utom sig. Jag ringer inte dit längre.

Vad menar dem med allt detta? Hur ska en ung traumatiserad person i kris med så hög ångest och förtvivlan- mer än att utrycka sin smärta- veta vad man ska svara på en sådan fråga? Det har jag ju upprepat så många gånger! Jag är livrädd och behöver en duktig, komplex psykolog som kan sätta sig in i mitt komplexa mående.

Vart är min behandling? Vart är psykologerna? Är det mitt fel så som de får mig att känna?

Har aldrig  fått någon riktig upprättelse för det som hände mig. Det har drabbat mig och min mamma. Ingen annan. Vilket inneburit hemska konsekvenser för mitt liv, ekonomiska, fysiska och psykiska. Jag har förlorat min ungdom, mitt liv. Men jag kämpar för att bli jag igen. Varje dag.


Vården tar inte sitt fulla ansvar. De skyddar sig själva, stigmatiserar och avhumaniserar till en siffra, en bricka i systemet. Besvikelse efter varje samtal, att de inte har något att erbjuda pga läkarna och psykologerna nu har slutat. Annat än medicin.

Jag har resurser och skall ta vara på dem, säger dem. Men hur ska jag göra det när jag blev sjuk? När jag lever i skräck som kväver mina förmågor? Hur ska jag ta mig fram? Är det fel att jag söker hjälp? Verkar så.. Varför erkänner ingen vad jag blev utsatt för? Aldrig fått den terapi jag förtjänar, den kontinuiteten och uppbackningen som ska vara ens team.
Journaler tecknade av hundratals olika personer som inte ens träffat en. Skriver så sjuka saker som inte ens stämmer.

Vart är tryggheten? Vart är patientsäkerheten? Är vi värda så lite för att vi lider av psykiska men? Vem ska jag ställa alla dessa frågor till?

Det är ett narsisistiskt system! Patienten, personens unika står inte i fokus utan förgörs istället totalt.

Men jag andas än. Mitt ljus får inte släckas och jag vill fortsätta för oss alla som blivit drabbade av detta!

Jag har aldrig haft problem med vården förrän nu, det senaste året.
Jag har fått medicinsk behandling för adhd sen 2017.
Jag har aldrig lämnat ett dåligt blodprov, har alltid skött min medicin exakt enligt ordination och alltid prioriterat mina uppföljningar.
I september förra året, efter att jag lämnat blodprov så fick jag meddelande via 1177, att mina prover tydde på för hög alkoholkonsumtion; 2,2. Gränsvärde var 2,0. Jag behövde nu gångväg lämna prover i 3 månader. Ingen ringde mig, och pratade med mig. Ingen dialog eller överenskommelse. Bara bestämt över mitt huvud. Jag svalde mina känslor och gick och lämnade första provet. Det var fruktansvärt jobbigt, kände mig så maktlös och tvingad att bevisa att jag är skötsam. Fick svar via Mail igen, att ”provet var nu inom ramen, vilket är bra. Vi fortsätter med två till!”
Igen, bestämt utan dialog med mig. Jag blev så arg ovh ledsen, min ångest sköt i höjden och jag slutade tvärt med mina två mediciner varav en var Intuniv 7mg. Jag skrev att jag ville skriva ut mig från mottagningen och meddelade att jag slutat med mina mediciner. Svaret jag fick var mer eller mindre oengerat. ”Några biverkningar? Vi kan avsluta vårdtillfället när du önskar.
Vi det här laget var jag så slutkörd av all stress, men gick även och lämnade ett prov till.
Efter det gav jag upp och skrev att jag orkar inte vänta på att göra det sista provet då det tagit för mycket energi och jag bad att få bli utskriven. Ingen ringde mig, ingen förstod att jag inte mådde bra trots min 6 år på mottagningen utan minsta slarv…
De skrev ut mig med en axelryckning kändes det som. Sen har jag inte hört något mer. Jag skrev till min läkare när behandlingen var avslutad, och förklarade i stora drag. Hon skrev att jag är alltid välkommen att skicka remiss igen…
Nu har jag skrivit till patientnämden, men eftersom jag lämnat mottagningen, och med deras tidigare bemötande så får jag troligtvis inget gensvar. Jag förstår inte hur jag kunde vara så oerhört naiv, jag lyssnade inte på alla som klagade på vården. Jag tyckte att de hade fel, vården är bra. Det gör jag inte längre.

Var inlagd med lpt. Jag dunkade huvudet i väggen. De kom in flera personal. Utan något egentligt försök att verbalt lugna ner situationen börjar de dra undan mig och hålla fast mig. Jag kämpade emot. En av personalen upprepade konstant att hen inte orkade med mig och att jag bara skulle sluta. De bältade mig. Trots faktumet att jag var lugn efter ca 30min fortsatte bältningen i 4 timmar

Nattssk vägrade släppa upp mig från bälte fast jag varit lugn i över 3 timmar för att jag inte svarade henne om jag ville lös, tillsist hade läkaren ringt och sagt att de skulle släppa lös mig, och en gång när jag började gråta frågade hon surt vad jag försökte uppnå av det.

Har autism och selektiv mutism. KAN inte svara, orden försvinner. Detta visste psykiatrin.

Jag är bipolär och har gått på en specialistmottagning i nästan 10 år. Jag har svängningar flera gånger per år som kräver akut vård och medicin från min mottagning. När jag varit stabil i några månader för ett tag sedan föreslog min läkare att jag kunde lämnas över till vårdcentralen för kontroll av min medicin  istället eftersom de hade så många patienter att hantera. Trots att jag haft episoder flera gånger per år i nästan 10 år som vårdcentralen aldrig skulle kunna hantera, så jag blev arg och vägrade. Vid akuta problem hänvisas jag alltid till mottagningens telefontider om 1 timme 2 gånger om dagen, sen återkommer min läkare när hen har tid, vilket kan dröja flera dagar. En dag skulle det lika gärna kunna vara för sent, men de har för många patienter för att hantera det. Nu är min läkare föräldraledig och ingen sa något, så nu har jag inte ens en läkare att vända mig till.

Försökt få hjälp via primärvården till och från i många år då jag mått väldig dåligt i perioder. Inte nått fram. Blivit bagatelliserad, fått höra att det ”inte hörs på rösten” att jag mått dåligt eller att mina problem nog löser sig med tiden. Haft läkemedelsbehandling och fått KBT x flera bl.a. pga depression. TIll slut fått tag på en person som faktiskt hörde vad jag sade och hjälpte mig att få remiss till psykiatrin. Som tog mig på allvar från dag 1. Fick rätt diagnos direkt och därefter fått bra eller mycket bra vård större delen av tiden. Det finns absolut individer som gör ett mindre bra jobb eller som man inte synkar med som patient. Och jag har sett och hört mindre bra exempel från vårdpersonal hur man INTE ska möta människor som mår dåligt. Har kanske haft tur med behandlare, läkare och kontaktpersoner, eller så har jag ”bara” råkat ut för människor som faktiskt vill hjälpa och göra det så gott dom kan. Har varit på LPT som absolut var befogat och även då blivit mött med omtanke, mänsklighet och man har respekterat mina önskemål om bl.a. val av behandling trots tvångsvården. Jag är oändligt tacksam för att jag får den hjälp jag får och den del av vården som inte fungerat tillräckligt bra är för min del primärvården. Visst finns det saker som borde fungera bättre än det har gjort och ibland har det varit svårt att få även psykiatrin att förstå vidden av hur dåligt man mår men det är huvudsakligen personbundet och inte verksamhetsbundet. En del passar bättre till det dom gör och några kanske skulle jobba med något annat.

Är själv vårdpersonal och har inte blivit särbehandlad åt något håll utifrån min egen profession, snarare har min egen kunskap (både om mig själv och i mitt yrke) tagits till vara och respekterats. Har och har haft helt fantastiska kontaktpersoner både i öppen- och slutenvård. Personer som gjort stor skillnad och gett mig hjälp utifrån mina behov och förutsättningar.

Så tack. För att ni finns och faktiskt hör mig och hjälper mig när det behövs som bäst.