Jag förstod när det hände att det var fel och jag försökte påtala det och så men jag fattade ändå inte hur fel det var förrän efter, när jag började skaka av att se regionens bilar och paniken kom varje gång jag tänkte på deras bemötande. En del av mig känner att jag inte kan säga något att det inte var så illa för det var ju inget fysiskt.. men det påverkar mig lika mycket. 

Det var mycket dubbla budskap, nästan allt jag gjorde var fel, och det var alltid fel på mig. Jag pratade för lite, var för otydlig, ovillig. De kunde inte hjälpa mig om jag inte visste exakt vad de skulle göra, men kom jag med förlag var de fel. Jag skulle ”ta ansvar” för min vård men bara på de sätt som de ansåg var rätt, även fast jag mådde sämre av det. När jag sa vad jag behövde och efterfrågade tydlighet klagade de på att de var svårt att bemöta mig rätt..? Jag efterfrågade endast tydlighet. Det var såhär hela tiden med olika saker, jag sågs som ovillig för att jag gjorde det som de ville, men bara på ”fel sätt”. De bemötte mig som att jag försökte lura dem och de sa flera gånger att jag vet bäst vad jag behöver för att i nästa andetag säga att patienter inte alltid vet vad de behöver.. (vilket självklart kan stämma ibland), men i mitt fall skapade det en känsla av att bli inträngd i ett hörn, och som att de försökte förvränga min verklighet genom att säga emot mig när jag sa vad jag behövde. Och för tydlighetens skull så handlade det inte om att jag var suicidal eller så, utan mer om de tyckte jag skulle hantera ångest genom medicin eller inläggning medan jag hanterar det bäst genom att stå ut tills de går över. 

Men deras bemötande har gett mig ptsd och flashbacks, det har också tagit mig lång tid att kunna lita på min egen vilja och förstå att jag visst vet vad som funkar för mig. Det har också påverkat mig självbild i att jag tror att jag är en jobbig, svår och otydlig person och patient, något som min nuvarande mottagning helt säger emot, det är väl varför jag också börjar förstå hur fel det faktiskt var. Jag har inte ändrat något i hur jag pratar eller är i psykiatrin, det är bara bemötande som är totalt motsatt på nya mottagningen jämfört med gamla.

Jag vårdades i flera år på ett sjukhus öppenvård och periodvis slutenvård. Jag kom till psykiatrin i regionen via slutenvården där jag snabbt fick höga doser mediciner utskrivet för depression och PTSD. Efter att jag börjat behandlas med dessa mådde jag direkt avsevärt sämre. Jag fick mycket svårt att tänka ordentligt, fick kraftig konstant ångest och som en kronisk inre dysfori.

Andra runtomkring mig sa att de inte kände igen mig efter att jag börjat med medicinerna. Mot alla som kände migs åsikt fortsatte läkare efter denna inläggning ställa diagnosen EIPS på mig. Även efter att personlighetsspecialister konstaterat att jag inte hade några sådana personlighetsdrag. Efter att orden emotionell instabilitet förts in i min journal blev jag också bemött som om allt jag sa var ett försök att manipulera och hota. Detta gjorde att jag satt med kraftig ångest i varje läkarbesök vilket tolkades ”i enlighet med den diagnosen” eftersom personer med EIPS har starka känslor.

Efter åren som feldiagnostiserad med EIPS var jag helt nerbruten. Jag litade inte på vårdpersonal och hade sett traumatiska händelser på tätt återkommande vistelser på slutenvårdsavdelningar. Bl.a. personal som våldsamt kastat patient i golvet. Jag upplevde ett ständigt förlöjligande när jag sa att jag hade suicidtankar. Försökte även säga ett antal gånger att den konstanta ångesten och humörsvängningarna inte är sådan jag är. Att det var som något kemiskt fel i min hjärna. Det enda som hjälpte var ECT, vilket är underligt att ingen reagerade på för ECT behandlar inte personlighetssyndrom.

När jag slutade med alla mediciner efter fem år av inläggningar och tillsynes obotlig ångest och depression var jag plötsligt som mig själv igen. Efter två regionsbyten visade det sig att jag har ADHD, autism, PMDS och bipolär sjukdom. Runt samma tid fick jag hjälp att bryta en relation jag varit våldsutsatt i. Min nya mottagning konstaterade att jag haft/har humörsvängningar och konstant ångest pga felmedicinerad bipolär sjukdom, våldsutsatthet, ADHD, autistiska svårigheter, PMDS och överdriven/felaktig medicinering. När jag fick rätt hjälp vände det snabbt och det kändes som om jag steg från de döda.

Jag säger inte att det var superlätt att diagnostisera mig. Men det hade varit avsevärt lättare om vården lyssnat på mina invändningar, frågat anhöriga och försökt se att deras bemötande/behandling av medpatienter/medicinering också påverkade vad de såg av mig. Aldrig blev jag under de åren screenad för ADHD eller autism trots att jag visade symtom och hade det i familjen. Fick senare reda på att detta hänt många kvinnor med NPF.