Avdelningen är överbelagd, en patient som inte har något rum utan har sin patientsäng i tv-rummet sitter på sin säng och slår huvudet hårt i väggen om och om igen. Jag springer till personalens kontor men ingen är där, jag ropar/skriker efter personal men ingen svarar. En annan patient, min vän, försöker hindra patienten från att skada sig. Jag är rädd att han också ska bli skadad. Flera andra patienter hjälper mig att leta efter personal men det finns ingen personal i de allmänna utrymmena. Vi patienter har ingen larmknapp att trycka på. Vi är rädda både för patienten som skadar sig men också för patienten som försöker ingripa ska skadas. Efter några minuter kommer en personal från ett behandlingsrum och ingriper. De har inte hört vad som hänt, all personal har varit upptagna i patientrum med stängda dörrar. 
Vi patienter är skärrade, vad skulle hänt om något ännu allvarligare hände och ingen personal finns att hitta? Vi är inlåsta, utelämnade och inte trygga.

Vårdcentralen skickade remiss till psykiatrin på grund av svår depression som inte svarat på behandling. Jag var 18 och hade gått hos en psykolog i över ett år och antidepressiva nästan lika länge. Tog flera månader innan jag ens fick komma dit och när jag äntligen får ett läkarsamtal så misstar läkaren mig för en annan patient. Han trodde att jag är där för bedömning om NPF-utredning borde göras och kallade mig flera gånger för fel namn. Jag sa tydligt att ingen trodde att jag hade en NPF-diagnos utan att jag var där för min depression men han vägrade lyssna. Vid slutet av besöket så sa han att han bedömde att jag inte skulle utredas för NPF och därför avsluta min kontakt med psykiatrin och skicka tillbaka mig till vårdcentralen. Det dröjde mer än 9 månader innan jag tillslut fick komma tillbaka till psykiatrin och då träffa en ny läkare som faktiskt visste om vem jag var och varför jag var där. Under de månader som dröjde innan jag fick komma tillbaka till psykiatrin skickade vårdcentralen otaliga nya remisser vilka nekades då jag ”nyss varit där och då inte bedömts behöva deras hjälp”. De nekade mig alltså vård på grund av att jag blivit misstagen för att vara fel patient. Under dessa månader behövde jag flera gånger besöka psykakuten på grund av suicidtankar och planer. Tillslut erbjöd de mig inläggning men att jag då ändå inte skulle få någon kontakt på psykiatrin efteråt då de fortfarande nekade mina remisser. Det var även under dessa månader som mitt självskadebeteende eskalerade och jag gjorde mitt första självmordsförsök vilket jag nu har men för livet av. Jag undrar än idag hur det hade varit om den första läkaren inte misstagit mig för någon annan.

När jag var inlagd hade jag periodvis extravak, det värsta var toabesöken som var extremt integritetskränkande. Speciellt vid ett tillfälle minns jag att jag frågade om en annan skötare (som just den timmen inte hade mitt vak) kunde följa med på toa istället då den som satt vak var, för mig, en helt ny personal jag inte träffat förut (då ville jag hellre ha med nån som redan varit med på toabesök) och sa flera gånger att det var anledningen. Men då säger vaket ”nej det är jag som sitter vak nu, då är det jag som är med. Vi byter bara byta ifall en manlig personal sitter vak o du behöver gå på toa. Vi gör samma jobb så jag följer med dig”. Självklart blir jag extremt frustrerad när jag VET att jag får välja vem som är med om den är tillgänglig, eftersom dagpersonalen sagt det och gör så. Tillslut lyckas jag övertala henne och kan gå på toa. När hon tar över vaket igen säger hon ”jag känner mig otroligt förnedrad och sårad, som att du favoriserar personalen, när du beter dig sådär”. Jag sa med tårar i ögonen ”om du känner dig förnedrad av att jag hellre går på toa med nån annan som ändå redan varit med förut, hur förnedrande tror du inte det är FÖR MIG som behöver ha nån som fucking stirrar på mig när jag är på toa?! Det är ingenting personligt mot dig, du är säkert en fin människa men blir du så kränkt av en sån här sak kanske du borde byta jobb” och åherre vilken diskussion det ledde till. Hur som helst, dagen efter frågade jag ssk hur det faktiskt ligger till med valmöjligheter kring toabesök (dusch, ombyte ink). Då fick jag bekräftat, som jag sa, att jag visst fick välja nån annan oavsett om vaket är en kvinna. 
Och en tanke som slog mig var, varför tjafsa om att va med vid toabesök? Varför ville skötaren så gärna vara den som stirra på mig när jag sitter på toa? Lite obehagligt..

Att som 18 åring läsa i sin journal att man är ”kroniskt suicidal” gör inte direkt livet bättre.

Kom från perm med panikångestattack och hade rivit upp hela mina armar så hela händerna var blodiga. Bad om stesolid men fick det ej, ssk vad mig att göra andningsövningar. Men är lite väl sent i det stadiet. Sen kom den bästa undersköterskan som drog in mig i avslappnings rummet och gav mig massage samtidigt som hon pratade med mig på ett pedagogiskt och icke dömmande sätt.

Var 13/14 år, kämpat med ångest, ssbeteende, äs, tankar, depression och flera år av skolfrånvaro sen jag var runt 8 år. Där med hade jag träffat flera olika kontakter inom bup, men ingen som funka. Men tillslut fick jag en underbar kurator. 
Vi klickade direkt, hon bemötte mig med värme, kärlek och humor. Men var oxå en som kunde ifrågasätta (vilket jag behövde).
Jag brukade ha ca 2 samtal i månaden. En dag tog hon upp att vi kunde korta samtalen från 45 min till 30 min – men var 9-12 dag istället. Vi bestämde att köra på de. Efter att tag insåg jag och mamma att vi i själva verket gått från 45 min varannan vecka till 30 min var tredje vecka. 

När jag var 16, hade gått hos henne i ca 2 år tog hon upp att de va dags att avsluta behandlingen, efter inverkan av ledningen. Min underbara kurator berättade att hon medvetet hade kortart ner samtalet samt haft de mer sällan i ett försök att ha kvar mig så länge som möjligt, utan att hennes chef skulle få veta. En behandling brukar vara 8-12 besök berättade hon, min var 35. Hon gjorde allt i sin makt för att fortsätta min behandling, vilket hon lyckades med. 25 gånger. Jag är så oerhört tacksam för allt hon gjorde för mig. Evigt tacksam. Önskar jag kunde berätta allt. Önskar de fanns fler som henne. Önskar jag kramade henne hårdare när vi sa hejdå

Mina DBT-terapetuter har räddat mitt liv och gett mig ett liv värt att leva. De har funnits där under ett års tid och jobbat intensivt för att ge mig färdigheter att hantera min vardag. Jag har lärt mig så mycket av dem och jag beundrar deras uthållighet, närvaro och kunskaper de besitter. De har hjälpt mig att stå ut i kris, hantera relationer, leva i medveten närvaro och få färdigheter i känsloreglering. Jag visste inte att jag hade så mycket att lära och tack vare de kan jag idag stå ut med mina destruktiva tankar, känslor och kriser när de kommer. 

Mina DBT-terapeuter är utan tvekan mina största eldsjälar och det är deras förtjänst att jag just nu lever ett gott liv med drömmar och ambitioner.

Jag har tyvärr mycket erfarenhet av tvångsvård, vissa inläggningar värre än andra. Man känner sig så maktlös när man blir bältat och får injektioner på tvång, och blottad när dem drar ner byxorna på en medans man ligger och gråter i panik. Många av dem gånger jag blivit bältad hade kunnat undvikas om personalen på avdelningen förstått mer om samsjuklighet med autism, EIPS och självskadebeteende och därmed kunnat kommunicera med mig utan att skuldbelägga mig eller rent utav skrika på mig när jag har sån kraftig ångest att jag knappt kan prata och kan bli utåtagerande om jag känner mig inträngd, som när dem kommer för nära och jag har en vägg bakom mig.