Jag blev inlagd med lpt när jag var 15år då jag hade anorexia nervosa och var suicidal. Jag fick sond satt direkt även om jag aldrig blev erbjuden att äta mat, jag blev fasthållen av 4-6 personal vid varje måltid 6ggr dag, därefter började bältningarna. Första gången minns jag så tydligt även om det är 5 år sen idag, jag vaknar i panik varenda natt sen dagen än idag.
Det var en kvart kvar tills lunchen var och jag stog i fönstren i mitt rum och ångesten var brutal, helt från ingenstans slängs dörren in till mitt rum upp och in springer 4 män jag aldrig sett förut, de lyfter ner mig o tar tag i varsin arm/ben o lyfter mig genom korridoren medans jag sparkar och skriker utan att kommunicera vad som händer. Jag hör min pappa gråta o skrika ”släpp mitt barn”, han förstod ingenting. All annan personal stog uppradade i korridoren o tittade bara på som om det vore underhållande. De lyfter in mig, trycker ner mig i sängen o börjar spänna fast mina ben och jag lyckas dra ut min sond, då spänner de fast mina händer så hårt att jag inte har nån känsel kvar och håller hårt grepp om mitt huvud och jag får svårare att andas, sjuksköterskan trycker ner en ny sond och det var de smärtsammaste jag varit med om. Där ligger jag helt blottad och mina byxor har åkt ner under händelseförloppet och ingen försöker lugna mig. En av skötarna tar en stol och sätter sig snett bakom mig och börjar hålla på med sin mobil och en annan skötare frågar honom ”vill du ha en kaffe” och han svarar ”ja gärna hör kommer jag ju få sitta ett tag” Alla hade sånt maktmissbruk på den avdelningen.
Vanligtvis blev jag sondad med sprutor för de går snabbast men vid bältningarna sondades jag alltid med maskin och läkaren gav anledningen ”med maskin tar det längre tid än med sprutor och det är för att jag vill ha dig i bälte i en timma, du måste lära dig av dina konsekvenser”.
Vad är ens det för motivation och vad är mina konsekvenser? Att jag blev sjuk som 15 åring?
Dessa bältningarna fortsatte och jag var inlagd på slutenvården med lpt i 6 månader tills jag blev flyttad till en annan stad.
Jourläkaren på julafton
Jourläkaren på bup sa att jag förstörde hans jul när han behövde åka hemifrån till jobbet pga att jag kom in akut när jag hade självmordstankar
Fick fira midsommar på avdelningen
Bland allt hemskt jag varit med om på bup heldygn, så finns det en grej jag kommer uppskatta livet ut. Det var på midsommar och jag va så ledsen att jag va inlåst under min favorithögtid, dock hade jag äntligen fått börja gå ut på promenad med 2 personal. Vi passade på att plocka blommor för att göra kransar inne på mitt rum senare, och sen hade en av skötarna jag plocka blommor med köpt med sig alla ingredienser för att göra en jordgubbstårta, så det gjorde vi också. Dessutom fixade hon så vi kunde ha långbord till middagen och hon dukade så fint. Hon sa flera gånger att man får göra det bästa utav det, även här på avdelningen, och att det är klart vi också ska få fira. Kommer aldrig glömma henne och hur hon verkligen gjorde allt för att vi patienter skulle ha det bra trots omständigheterna.
Bemötande efter suicidförsök
Jag ringde till BUP-akuten direkt i anslutning till att min 10-åriga son gjort ett allvarligt suicidförsök och där jag som förälder lyckats avbryta. I andra änden svarade en skötare som frågar om vi vill åka in eller om vi vill stanna kvar hemma.
Psykolog med dåligt minne och bemötande
När jag tillslut kom till BUP kom jag till en psykolog som inte kom ihåg hur han hade bedömt mig. Vi sågs en gång i månaden och jag var jättetydlig med att jag ville ta mitt liv men att jag också ville ha hjälp men jag fick ingen hjälp. Han sa alltid ”vi ses om en månad” o jag tänkte att det gör vi kanske inte alls. En gång kände han inte igen mig i väntrummet och frågade på mötet ”har du ångest eller vad sa vi”. Fjärde träffen sa han att han skulle skicka remiss till mellanvården och att det skulle ta 1-1,5 vecka men en månad senare frågade vi då inget hänt o hans respons var ”oj my bad, skulle jag skicka en remiss?”. Tillslut kom jag till mellanvården men då ville jag inte ha hjälp längre trots att jag faktiskt kom till en extremt bra psykolog, så sen har jag åkt in o ut från slutenvården och bytt till unga vuxna men vågar fortfarande inte ta emot hjälp för känner mig inte tillräckligt sjuk.
Traumatiserande händelser på BUP
När jag var 14 var jag inlagd i ca ett halvår på BUP:s vårdavdelning. Jag är nu 19 och har inte läkt av allt som skedde där. Efter inläggningen spenderade jag månader apatisk i min säng eftersom jag var så traumatiserad och det dröjde innan jag kunde få en behandling för min PTSD som jag fått till följd av vården. Dessutom blev behandlingen ännu jobbigare eftersom att jag inte alls litade på vården.
Under tiden jag var inlagd så blev jag tvångsduschad vid så många tillfällen att jag tappade räkningen. Vid de flesta tillfällena var inte min mamma närvarande heller. Jag minns tydligt att när jag försökte kämpa emot och klamra mig fast vid sängen så kallade de in fler och fler i personalen och drog in sängen till mitten av rummet. Vissa gånger var det fyra personer som slet av mig kläderna för att sedan dra in mig i duschen.
Två i personalen sa att de behövde kroppsvisitera mig men kunde inte ge någon anledning till det och jag hade inte gjort något. Då tog de också av mina kläder.
Vid exponeringstillfällen brukade de också dra i mig och hålla fast mig. Ofta brukade någon putta mig i ryggen och några dra i armarna. Jag fick märken på armarna av hur hårt de höll. Vid ett tillfälle låste de dörren till mitt rum så att jag inte skulle kunna gå in där och tre vuxna drog i mig medan jag hade en ångestattack. När de ville att min mamma skulle gå höll de fast mig medan jag hade ångest och tvingade ut henne. De brukade dra isär oss från varandra.
Något som också hände nästan dagligen var hot. Bland annat sa de att om jag inte gjorde något så skulle de vägra släppa in min mamma på avdelningen.
Jag var konstant rädd och mådde sämre för varje dag. Mitt mående när jag skrevs ut var betydligt värre än när jag lades in och då erbjöds inget stöd.
”Låter för mycket”
Bup heldygnsvård. En i personalen sa till mig när jag grät då jag ”lät för mycket ” och störde
Självmordsplaner togs aldrig på allvar
Jag vet inte hur många gånger jag lämnade bup efter att noggrant ha beskrivit mina självmordsplaner, för att sen läsa i min journal att jag inte nämnt något om detta. Mina tankar togs aldrig på allvar och viftades bort med argumentet att jag redan hade varit död om det var vad jag ville.
Utskälld av kuratorn på BUP
När jag var 14 så hamnade jag på bup med socialen eller något på grund av en händelse hemma hoss min pappa där polisen blev inblandad.
Jag satt i rummet med min mamma, pappa och en kurator som skulle reda ut händelsen.
Fick reda på att min pappa hade börjat röka, vilket jag var rädd för då jag visste det var dåligt.
Sen var jag livrädd för hans fru som jag visste skulle bestraffa mig för vad som hände så jag sa att jag inte ville prata med honom sålänge han röker.
Kuratorn tog mig då ut ur rummet, stängde dörren och skällde ut mig i korridoren.
Tydligen hade hennes mamma rökt och trotts att hon vädjade om att hon måste sluta, så fortsatte hon och gick bort i lung cancer.
Så på något vis så tog hon mina ord så personligt att hon var tvungen att ta ut all sin ilska på mig.
Hospitaliserad
Jag blev hospitaliserad på slutenvården. Jag hade varit inlagd på BUP ett par månader när jag fick permission hem till min pappa. När vi skulle åka tillbaka till sjukhuset så stod jag lam vid min egen ytterdörr och väntade på att någon skulle låsa upp den, för jag var så van vid att allting jämt var låst. Jag insåg inte att jag kunde öppna dörren helt själv.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
