Jag har en fantastisk uthållig kurator sen mer än 6år (han har vart i mitt team sen 10år). Det har tagit tid att bli så pass bra att vi kunnat terapia oss alls och att han finns kvar, tillsammans med min läkare, betyder mer än jag tror de förstår.

Jag hamnar ibland i dissociation/gränspsykos. Denna gång skedde det på en slutenvårdsavdelning. Jag upplevde att jag hade gråsuggor och kackerlackor som kröp i min kropp. Jag hade panik. Jag bad en sjuksköterska att prata med läkaren, men han ville inte, och svarade bara ”Gå och sätt dig i TV-rummet”, som en ”lösning”.

Under kvällen blev symtomen värre. Jag gick till köket och försökte få tag på en vass plastkniv, så att jag skulle kunna skära ett hål på huden så att insekterna kunde krypa ut. Det blev en turbulent situation där personal höll fast mig medan jag var skräckslagen. Sjuksköterskan som tidigare inte pratat med läkaren utbrast bara: ”Det här är ju löjligt!” Dagen efter fick jag ett läkarsamtal, där läkaren bedömde att jag behövde antipsykotisk medicin. Sjuksköterskan tog inte mina symtom på allvar.

Jag var inlagd mot min vilja efter ett suicidförsök. Väl på avdelningen försökte jag ta livet av mig igen, inne på mitt rum. Jag hade ett enda mål: att dö. En sjuksköterska kom in och ställde sig och stirrade på mig med armarna i sidan. Han sa: ”Jaha. Och vad ska det här vara bra för? Vad ska det leda till, tycker du?” Jag gick sönder inombords. Inte ännu en psykiatripersonal full av fördomar. Jag bad honom gå. Han gick. Efteråt var jag ännu mer målmedveten, och jag försökte slutföra mitt suicid, men lyckades inte på grund av kroppens starka överlevnadsreflexer. Till slut kom en annan personal och avbröt allting. Jag gjorde det aldrig för uppmärksamhet. Jag ville bara dö. Missförstådd, igen.

Detta skedde för inte så längesen. Jag var inlagd pga suicidtankar o jag hamnade inte på den avdelningen jag brukar pga platsbrist sa dom. Ok fine. Kom till en beroendeavdelning. Vilket har helt andra regler. O en personal som inte direkt är vana vid panikångest men det finns också dom som fattar. Denna veckan jag var där så togjag all vb jag kunde få varje dag. Efter ett läkarsamtal blev jag upprörd på den läkaren. Han var arrogant o brydde sig inte. Jag gick ut från det rummet med tårar som sprutar. Sen var det massa snack om att byta avdelning men det hela slutade med att jag hade suicidplaner o blev då konverterad till en kvarhållning. På fredagen kom läkaren, lika arrogant. Han skulle bedömma om det skulle bli ett lpt eller inte. Han satt där o smålog. Han sa ju att veckan har varit bra. Hm tar alla vb mediciner jag kan. Ångest varenda minut. Panikattacker från o till genom dagarna. O sen att jag sagt att jag har planer. Jag vart tokig på denna gubbe. Men han skrev ut mig trots att mitt boende ringt dit o sagt att jag har planer. Då kommer han instormande på mitt rum o skriker; du är utskriven, du ska hem. Funkar det inte kom tillbaka. Gick2 dagar och sen tog jag en överdos. Personal jobbade över på mitt boende pga att de var oroliga för mig.

Det är oacceptabelt att bli bemött på det sätt som jag fått uppleva på psykiatrin, och ingen ska behöva uthärda mobbning, trakasserier eller den brist på professionellt stöd jag upplevt när man söker hjälp.

Jag vill dela mina erfarenheter av att söka vård inom psykiatrin, där jag tyvärr blivit utsatt för mobbning, trakasserier och ett otillbörligt bemötande.

Allt elände började när jag sökte hjälp för min nydiagnostiserade ADHD-diagnos och för att hantera depression och sömnproblem. Redan från mitt första besök blev jag bemött med misstänksamhet och ogillande av personalen. Jag upplevde att det fanns en negativ förutfattad mening om mig trots att jag aldrig hade haft någon kontakt med dem tidigare.

Vid mitt första möte med en läkare blev jag bemött på ett nedsättande sätt där hon bland annat utbrast ”så du tycker kanske att pandemin är en positiv grej!?” för att jag inte hade något emot att vi ej skakade hand. Mötet var 10 minuter kort och hon lyssnade inte på någonting jag berättade. Jag fick inte den hjälp jag behövde och blev hänvisad till korta besök som kändes som att jag pratade med en vägg.

Trots mina upprepade försök att få hjälp blev jag konsekvent ignorerad. Personalens bemötande var ofta nedvärderande och ibland direkt hotfullt vilket gjorde att jag bara blev mer och mer isolerad och missförstådd. När jag pratade om mina oroligheter runt suicidtankar så utbrast en sjuksköterska bara ilsket och högt att ”Det där har du sagt förr Det där har du sagt förr!!” trots att jag aldrig gjort det och var helt ny på avdelningen.

Jag försökte återkommande boka tid för att få stöd och hjälp men blev ständigt nekad eller mött med motstånd. När jag skickade in officiella klagomål så fick jag repressalier i form av starkare mobbning direkt efteråt.

Att upprepade gånger bli bemött med kroppsspråk och attityder som visar avståndstagande och ogillande är en form av psykisk misshandel som sätter svåra spår och skapar långvarig stress när den inte behandlas.

Jag hoppas genom att dela detta att kunna ge en röst åt andra som har liknande erfarenheter och att öka medvetenheten kring vikten av professionellt och empatiskt bemötande inom psykiatrin. Ingen ska behöva uthärda det jag har gått igenom när man söker hjälp för sin mentala hälsa.

Jourläkaren på bup sa att jag förstörde hans jul när han behövde åka hemifrån till jobbet pga att jag kom in akut när jag hade självmordstankar

När jag var inlagd med extravak och satt på toaletten med dörren på glänt, med en skötare i dörröppningen, brukade samma sjuksköterska brutalt slita upp dörren och klampa in, och ge mig morgonmedicinen medan jag satt på toaletten. Det kändes så integritetskränkande i en redan utsatt situation.

Möter en patient inom öppenvården, han frågade vilken psykolog jag hade, sedan berättar han att han fått ett rasistiskt bemötande från sin psykolog på mottagningen.

Fick inte ens gråta på avdelning. Blev tillsagd när jag var väldigt ledsen pga trauma. ”Tvätta av ansiktet och sluta gråta”. Slutenvård.

Kom in en ny person/patient som skulle dela rum med mig på slutenvård. Hen var ganska irriterad och arg för att hen behövde vara där, mådde väldigt dåligt. En vårdare som skulle se till hen sa med otrevlig röst, ”fan vad jobbig du är” hen svarade ”vad sa du”? Då sa vårdaren ”nä ingenting.”. Sen gick hen till mig och sa, ”hörde du det där..?” Jag sa ja.