Jag har blivit bältad många gånger. Oftast stod de redo innan jag kom upp till psykakuten med polis för att vänta mig på en gång. De gav mig massor av medicin hur mycket jag än bönade och bad dem att inte göra det. De hade redan bestämt sig.

Oftast fick jag cisordinol i injektion. En gång hade jag precis kommit med polis efter en överdos. Jag låg i bälte och de gav mig medicin. Jag kände efter ett tag hur jag inte kunde kontrollera mina ögon. Att de rullade uppåt och bakåt. Jag försökte få mitt vak att hjälpa mig då jag hade panik. Jag kände hur kroppen började krampa och dra ihop sig och att jag inte kunde kontrollera den. Tillslut kallade mitt vak på fler personal. Minns det var en kvinnlig skötare vars ögon jag försökte hålla fast min blick med. För jag var så rädd när ögonen liksom rullade bakåt. Jag kollar aldrig människor i ögonen annars men då stirrade jag på henne för jag var så jävla rädd.

Tillslut fick jag medicin mot biverkningarna av injektionen och det slutade. Men de fortsatte senare att ge mig cisordinol mot min vilja. Ibland gick det bra och ibland inte. Jag var alltid rädd.

Jag har varit inlagd på psyk cirka 10 gånger. Alla gånger har varit för självmordsimpulser. När jag har varit inlagd har impulserna alltid handlat om att jag ska kväva mig själv med klädesplagg. Efter att jag hade agerat på impuls på psykakuten så flyttade dom mig till en observationsplats. Det är 2 sängar i korridoren där vem som helst kan gå förbi och titta på dig. När dom hade kört dit min säng så säger dom åt mig att jag måste ta av mig mina kläder. Jag tog av mig byxorna, men jag ville inte ta av mig min t-shirt eftersom att jag är transsexuell (kvinna till man). Och jag ville inte gå runt i bara chest binder och en blöja jag hade fått på intensiven. Men dom sa att jag var tvungen att ta av tröjan också. Så där satt jag under filten mitt i korridoren där alla kunde se mig. Och när dom hade gått agerade jag på ännu en impuls, vilket ledde till att jag bara fick ha blöja på mig. Några timmar senare kände jag att jag behövde gå på toa, men eftersom jag satt på observationsplats så var dom tvungna att låsa upp den åt mig. Jag frågade om jag fick ha med mig filten eftersom jag i princip var helt naken. Men då fick jag till svar: ” Om du inte vill gå hit utan den får du pissa i blöjan”. Så jag gick på toa. Med bara blöja, samtidigt som jag försöker dölja brösten med mina händer. Jag har aldrig kännt mig så förödmjukad i hela mitt liv. Och när jag frågade när jag kunde få tillbaka mina kläder (eller åtminstone få kalsonger på mig ) fick jag till svar ”morgonpersonalen kommer om 5 timmar, fråga då”. Och det där var inte enda gången jag blev förnedrad av psykiatrin på detta sättet.

Jag blev hämtad på spåret av polis då jag mådde så dåligt att jag ville avsluta mitt liv.
Väl på psykakuten lät de mig åka hem, trots att jag uttalat att jag skulle ta livet av mig om jag fick lämna.
Detta står till och med i min journal, så det var ingen som missuppfattade mig.
Detta skedde 2019.

Jag satt på psykakuten med en brännskada av tredje graden. Trots att det rann blod medan jag pratade med både personalen i kassan och senare med läkaren så blev jag hemskickad utan att ens få såret omlagt.

Min dåvarande partner släpade in mig till väntrummet på psykakuten. Medan jag låg och grät på golvet så tog en skötare och en sjuksköterska hen åt sidan och uppmuntrade hen att lämna mig där och åka hem för att de tyckte att hen förtjänade bättre än att behöva ta hand om mig.

Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag blivit hånad och skrattad åt av personalen på psykakuten för att jag tagit med mig mitt gosedjur.

Denna kvällen tänkte jag ta mitt liv. En sån ångestfylld kväll, som tur va började jag skrika av all panik och alla känslor som fyllde mig och familjemedlemmar hjälpte mig till psykakuten.
”Jobbigt att du ska må såhär” säger läkaren. ”Men här ligger bara personer med riktiga besvär så du får åka hem igen.” Två sömntabletter fick jag med mig hem iaf.
Blev hemskickad som 17 år gammal med två sömntabletter, självskador och starka känslor av att vilja dö.

Under mitt missbruk för några år sedan hade jag mycket problem med psykoser, stora som små. En gång när jag kommer in till psykakuten för att söka hjälp och när jag förklarade hur allting runt mig kändes (vilket var helt overkligt, som att jag var med i en film/simulator). Läkaren som jag pratade med när jag berättade det hånskrattade åt mig samtidigt som han vräkte ur sig en kommentar som fick mig att känna mig ännu mer osäker på min omgivning.

Min kompis ringde till psykakuten och sa att hen var självmordsbenägen och mådde fruktansvärt dåligt. De hänvisade till att hen kunde få en inbokad tid om 4 veckor. Veckan efter försökte hen ta sitt liv, men lyckligt nog vaknade hen upp på akuten. Då var hen välkommen till psykiatrin.

Det började med att jag öppnade upp mig för personalen om mina självmordsplaner, då jag bor på ett behandlingshem. De tyckte att jag skulle åka upp till psykakuten och bli inlagd. På psykakuten träffar jag en skötare som säger att jag ska sätta mig i det inre väntrummet då de var rädda att jag skulle sticka därifrån på grund av att mina självmordsplaner var så starka. Jag fick efter att ha väntat en stund träffa läkaren och berättade då öppet om mina starka självmordsplaner och tankar. Hon frågade efter ett tag vad jag ville ha för hjälp, jag svarade att jag kanske behöver bli inlagd någon natt. Hon lyssnade inte på mig utan ville skicka hem mig och skyllde på att det var platsbrist och kaos på avdelningen. Hon skickade sedan hem mig med några extra mediciner för kvällen och sa att jag kunde komma tillbaka om några dagar för en ny läkarbedömning. Detta fick mig att känna att jag inte blev tagen på allvar, att de inte lyssnade på mig och att de förminskade problemen. Det kändes också som att de på psykakuten tänker att det löser sig bara för att jag bor på ett behandlingshem.