Firade min födelsedag inlagd på LPT. Ingen sa grattis av personalen förutom apotekaren dagen efter… Kände mig helt bortglömd o ointressant.

Jag har bipolär sjukdom (typ 2 på papper men min nuvarande läkare misstänker att det är typ 1). Jag var inlagd på slutenvården efter jag kraschat efter en uppvarvning (hypomani/mani). Under ett stödsamtal med sjuksköterska berättar jag att jag varit uppvarvad, spenderat flera månader i besparingar, festat m.m.. Hon säger att ”ALLA har toppar och dalar”.  Att ”ja, det kan vara lite affektiv problematik för dig” men att livet går upp och ner för ALLA. Sedan säger hon att det var bra att jag festade. När jag säger att det inte är så bra för mig att festa pga min sjukdom försöker hon belysa allt bra jag gjorde under min sjukdomsepisod (köpte glasögon). 

Hon är specialistsjuksköterska i psykiatri och jag blev chockad när hon sa detta. Bipolär sjukdom har nästan tagit mitt liv och har tagit många andras liv. Kändes så sjukt invaliderande och orätt eftersom dessa höga perioder som regel leder till att jag kraschar, i detta fall med allvarliga suicidtankar. Eller så kan höjderna bli så höga att de innefattar riskfyllda beteenden som sätter mitt liv i fara.

Är sårad och besviken, detta är inte första gången jag blivit invaliderad eller förminskad i vården.

Jag lider av trauman pga tidigare mobbning. Trotts att personal på avdelningen vet detta så har de vid flera tillfällen fryst ut mig från de andra patienterna. De sa till mig att jag behövde vara på mitt rum. Efteråt inser jag att detta var för att alla andra patienter skulle få baka tillsammans i köket. Men inte jag. De låste köksdörren så att de andra patienterna skulle få baka tårta tillsammans utan mig. Och när jag då fick otroligt mycket ångest pga mina trauman så kallade de mig uppmärksamhetskrävande och lämnade mig själv medan jag slog sönder hela mig och skar mig. Flera gånger har jag behövt äta min mat jättefort för att de med ätstörningar och matstöd ska få längre tid på sig att äta. Vilket såklart triggade mig då det var en bekräftelse på att jag inte. Ar värd någonting. Allt de gjorde triggade bara mina trauman mer.

Jag var inlagd under flera månader i somras. Gång på gång blev jag bältad då jag kom till akutpsyk med polis. Påväg dit gör jag motstånd och väl inne i akutrummet fortsätter de hålla fast mig. Jag skriker att jag har PTSD och får panik av att de håller fast mig. det är också därför jag gör motstånd. Men istället för att ge mig andrum tar de i hårdare och läkaren ordinerar tvångsinjektion och bältning. Andra gånger fick jag vara fri i rummet och går då runt ångestfyllt och går fram till ordningsvakten som står vid den låsta dörren. Läkaren bedömer detta som att jag är aggressiv mot personal och det blir åter bälte.

En gång lyckades jag lugna ned mig och satt på britsen och pratade med läkaren. Denne förklarade att det blir tvångsinjektion och bältning trots att jag är helt lugn och håller en vanlig konversation med läkaren. jag ifrågasätter detta och förklarar att jag är lugn och inte kommer göra något destruktivt men läkaren säger bara att beslutet är fattat.

Jag bältades och de hade spänt ena benet för hårt. Blodflödet hämmades och jag tappade känseln i foten. Jag påtalade detta flera gånger till vaket som tillslut kom in och petade på min fot. Sedan säger han att ”Det kan vara 40 minuter till utan att vara farligt”. När personal byter av honom efter 40 minuter hör jag honom säga ”Äntligen, hon är så jävla jobbig”.

Det var dagen innan nyårsafton för nåt år sedan jag var på bup akuten. Jag lyckades prata mig ut därifrån men så fort de öppnade dörrarna för att åka hem tvekar jag inte ens och springer allt jag har. Vet att det är mina handlingar, mina val och mitt ansvar för beteendet. Men så sjuk jag var då är svårt att föreställa sig om man inte själv varit den, där konsekvenstänket är så långt bort. Jag springer iallafall, lämnar mamma och ssk som släppt ut oss, vid dörren. Hela natten gömmer jag mig bakom ett buskage, i flera minusgrader utan jacka och i endast tygskor. Polisen finner mig till slut på morgonen på nyårsafton och kör mig tillbaka till akuten. Där fick jag reda på att personalen bara lämnat mamma där vid akuten, utan hjälp och mamma var den personen som fick ringa polisen och gå runt och leta. Men att de visste att ett så sjukt och suicidalt barn sprungit iväg framför deras ögon och de verkligen bara kollar på… Därefter tvångsinlades jag och spenderade nyårsafton på avdelningen. Jag älskar att kolla på fyrverkerier egentligen. Men allt va så mörkt i min värld just då så grät tills jag inte hade nåt kvar i mig och somnade innan tolvslaget. Igår (nyårsafton) slog mig tanken på alla som just nu en gång var jag. Och att livet blev så mycket bättre, att jag nu firade nyår lycklig och fick min första nyårskyss av killen jag älskar. Att två nyårsafton kan se så olika ut, att många inte får uppleva den som så bra. Det gör ont.

Jag var inlagd på ”frivillig” vård på bup slutenvård. (Om jag hade krävt utskrivning hade det blivit lpt). En skötare som jag hade väldigt bra relation till satte sig och pratade med mig. Hon frågade mig om jag verkligen ville att min mamma skulle vara med mig på avdelningen. Vilket jag ville. Men avdelningen gillade inte min mamma. Hon sitter och pressar mig mer och mer till att skicka ett sms till pappa om att jag inte vill bo med mamma. Denna skötare vet att jag gillar henne och kommer göra som hon säger. Jag var rädd att säga nej och skickar till slut SMS:et. Pappa kommer och byter av mamma på avd vilket jag tycker är väldigt jobbigt. Inte för att jag har något emot pappa utan för att jag inte heller har något emot mamma som alla nu tror. Detta leder till att avdelningen tvingar mina föräldrar att berätta för mig att jag inte ska få bo med dom mer. Fast soc inte var inkopplade i detta. Denna flytt blev aldrig av utan bara något de hotade med. Jag svimmade av ångest när jag hörde detta.
Ett tag efter har denna skötare tagit in en psykolog. Hon ska ställa massa frågor till mig. Jag svarar ärligt. Förutom att skötaren sitter under utredningen och pressar mig till de svar hon vill ha. Dom hade aldrig berättat att dessa frågor var en PTSD utredning. När jag sedan får min diagnos och läser varför de satt den står det att jag blivit SLAGEN av personer i min familj och att jag blivit bunden, utelåst och fasthållen mot min vilja. Jag har aldrig varit utsatt för detta och aldrig berättat detta heller. Jag har inte sagt någonting om det. Alla andra säger att min PTSD beror på mobbning i skolan. Vilket jag varit utsatt för men all andra lögner glömdes bort. Senare i öppenvården när jag pratar om min diagnos säger min psykolog förvånat att ”men du har ju inte PTSD” för hon hade aldrig hört talas om diagnosen.

På en av avdelningarna i slutenvården i min stad så placeras patienter dömda till vård tillsammans med två andra ”patientkategorier” som jag inte specificerar för att behålla anonymiteten. Jag har varit på den avdelningen många gånger och snacket går ju alltid, särskilt i rökrummet, och då kunde jag via andra patienter få veta att patient X och Y var där på RPT (rättspsykiatrisk vård) och man kunde också ”snappa upp” det utifrån hur personalen agerade eller pratade med patienten. den enda slutsatsen jag kunde dra av det var att personen var där för att hen hade begått ett brott. Men jag visste inte vilket brott. 

Vid ett vårdtillfälle så var där två patienter, lite äldre än mig, som jag tyckte var snälla och rolig att hänga med i soffan på avdelningen. Personalen sa åt mig att jag skulle ”akta mig” för dem för ”de är inga bra personer” men jag tänkte att de aldrig skulle göra något mot mig och jag vill inte döma personer för saker de har gjort utan för hur de är. Efter att jag fick veta att de båda var dömda till vård så gjorde jag så att jag sökte upp dem på en hemsida som redovisade domar mot personer och det jag fick se gjorde mig rädd. Jag förstod vad personalen menade med att de inte var bra personer. Jag blev utskriven men svängdörrspatient som jag var så var jag snart tillbaka på avdelningen och bara en av de här två personerna var kvar och hen hade ett skov i sin sjukdom och jag var livrädd för honom. Jag visste vad han har gjort för att hamna där och jag visste under vilka ”omständigheter” det hade skett och nu var omständigheterna likadana. 

Vid flera vårdtillfällen har det funnits patienter dömda till vård som jag har varit rädd för och att veta att de har begått ett brott, men inte vad för brott, spädde på rädslan ordentligt. Jag var bara en liten trasig tjej med ptsd pga sexuella övergrepp, självskadebeteende och självmordstankar och i efterhand har jag fått veta att jag varit medpatient till mordbrännare, våldtäktsmän och mördare utan att veta om det. 

Att blanda ”vanliga” patienter med dömda brottslingar utan att de ”vanliga” patienterna får vetskap om det och var de har gjort tycker jag är fel. Det är otryggt.

Satt och dunkade mitt huvud i väggen och när personalen såg mig sa dom ”sitter du här och målar väggen” när det började komma blod

Jag hade blåa armar efter fasthållningarna, men dom fortsatte. De kunde råka dra undan mitt mensskydd så att jag fick blöda fritt i byxorna tills de släppte mig för att jag inte vågade roa inför alla att jag hade mens. Om jag själv försökte räta till det lite diskret så tog dom ett ännu hårdare grepp om mina armar. Det var 5 personer över mig och ytterligare många personer runt mig. En gång drog de även ner mina byxor en bit så man såg bindan i trosorna och det även satt 2 andra patienter och såg allt. Vid alla tillfällen var jag 16 år. Efteråt nekade sjuksköterskan att detta hänt och säger att det bara var min upplevelse. När jag senare under ett läkarsamtal tar upp att jag tycker fasthållningarna är jobbiga börjar läkaren ”föreslå” bältning bara för att han vill förminska mig och berätta att det finns andra som har det betydligt värre än mig. När jag säger att jag inte vet vad som är bättre/sämre då jag enbart testat fasthållning så skriver sjuksköterskan i min journal att ”patienten tycker att hon blir hjälpt av att vi tar ner henne på golvet” vilket gör att antalet fasthållningar ökade väldigt mycket. Fast det aldrig var mina ord. Sedan jag kom ut från bup så har jag fått en traumadiagnos pga det som gjorde och jag hör fortfarande överfallslarmet gå igång ibland i mitt huvud.