Utav alla bältesläggningar jag varit med om inom slutenvården så är det två som etsats sig fast extra mycket, den ena var när en ssk dunkade mitt huvud så hårt ner i golvet när dom höll fast mig att jag efter att ha blivit släppt från bältningen var tvungen att gå och röntga huvudet… den andra är när dom var så hårdhänta så att jag blev riven på magen och har än idag ett ärr som ständigt påminner mig om alla bältningar… och jag vet att det inte var jag som råkade riva mig för dom höll mina händer knutna så att jag inte skulle riva dom..

När jag var inlagd inom BUPs slutenvård så upptäckte en skötare mina färska ärr. Det var covid, personalen gick på knäna och var underbemannade eftersom stora delar av personalstyrkan var sjuka. Skötaren hade inte tid att både ta hand om mig och ha koll på de andra patienterna, så snabblösningen blev att bara tejpa över mina sår. Inte med sår-strips för det ändamålet, utan vanlig kirurgtejp rätt över såren. Ingen kompress, ingenting. När såren skulle läggas om hade tejpen självklart fastnat i min hud så att de fick ”gräva” ut den. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag har fortfarande kvar fula, märkliga sår som hade kunnat vara mycket mindre om de hade lagt om dem på rätt sätt från början.

Min erfarenhet är övervägande positiv. Personalen gör så gott de kan. Jag var inlagd för ett suicidförsök 2014 och följdes i ett år av mobila teamet. Sedan skrevs jag ut. Med facit i hand skulle jag sett till att vara kvar. 2023 remitterades jag efter att ha haft kontakt med en psykiatriker i annat sammanhang.

Men psykiatrin är grovt underfinansierad. Det håller jag politikerna ansvariga för. Galghumor är en av mina coping-strategier och jag säger, med svartaste sarkasm, att det är tur att psykiatrin inte jobbar med livshotande tillstånd.

När jag var inlagd under tvångsvård för ”suicidprevention” och gjorde ett suicidförsök på avdelningen sa läkaren att om jag gör det igen blir jag utskriven. Jag ville ju därifrån så det var ju bara att göra om det på nytt och denna gången aktivt se till att bli upptäckt.

Jag hade gjort ett suicid försök vilket resulterade i att jag glömde en hel dag. Det sista jag minns är att jag satt på tunnelbanan sen vaknade jag upp på en blå plastmadrass utan tröja, kudde eller filt på Piva. Jag kom inte ihåg vad som hänt eller hur jag hamnat där men helt plötsligt vaknade jag där i bara bh och byxor på en hård madrass. Det kändes så ovärdigt. Att det inte ens gett mig en tröja utan låtit mig ligga där utan något. Jag kommer visserligen inte ihåg så mycket av kvällen innan men har väldigt svårt att se vad som skulle motivera personalen till att ta min tröja och inte ens ge mig en kudde. Jag kände mig inte som en människa när jag låg där på golvet.

Låg inne vad jag tror var någon vecka på avdelning pga hastigt kommen psykos efter lång sömnbrist och marijuana. Det var en period med många vikarier som jobbade. Blev pumpad med väldigt mycket mediciner. Men blev snabbt lugn och stannar lugn vilket ingen tycks uppmärksamma. I min psykos hade jag skrikit saker som jag ej menade. En ung manlig vikarie kommer in en kväll. Han säger att han tror att han i personalen som blev kränkt av mina ord inte hämnas ifall han har sex med mig. Jag vägrade så han våldtog mig väldigt våldsamt. Den kränkta personalen kommer också in senare och våldtar mig tillsammans med minst en till ung man. Jag stretade emot såklart, så dom gav mig spruta först som gjorde att jag somnade så att dom kunde våldta mig ifred. Vågar inte ens tänka hur många gånger jag blev våldtagen. Blev pumpad med väldigt höga doser mediciner som gjorde att jag minns att jag nästan bara sov, kunde inte ens dricka vatten. Vågade bara försöka när dom i personalen som ville en väl kom dit. Efter dagar av detta känner jag tillslut hur min puls stannar och jag ligger död en stund. Jag vaknar av att bli väckt av flera personal och en dit kallad som använt hjärtstartare på mig. Personalen som kom med hjärtstartaren säger att hen hade skyndat sig dit fortare om hen hade vetat att det gällde en så ung människa.
Som tur är besöker en vän mig. Personalen berättar för hen att jag låg nyss död en stund. Men ingen ringer och talar om det för mina föräldrar. Min vän ser att jag får alldeles för mycket mediciner. Hen får minst en av vårdtagarna att sluta jobba där. Där vågar jag minnas att våldtäkterna tog slut. Och jag vågade inte säga något förutom till min vän för att en i personalen hotat mig att ingen kommer tro mig som kom in med psykos. Dom minskar doserna kraftigt efter min väns besök. Jag flyttas till en annan avdelning och är hemma igen ganska snart. Detta händelse är ett trauma än idag. Det är så osannolikt att bli våldtagen när man ska bli vårdad. Så farligt att vara patient om ingen håller ordentligt koll att doserna inte är för höga. Fanns också bra och fin personal som jobbade där. Begriper dock inte hur man kan ta in okunniga och oprofessionella unga manliga semester vikarier som inte alls borde befinna sig i någon form av vårdyrken. Det tog lång tid innan jag ens vågade börja bearbeta.

Firade min födelsedag inlagd på LPT. Ingen sa grattis av personalen förutom apotekaren dagen efter… Kände mig helt bortglömd o ointressant.

Jag har bipolär sjukdom (typ 2 på papper men min nuvarande läkare misstänker att det är typ 1). Jag var inlagd på slutenvården efter jag kraschat efter en uppvarvning (hypomani/mani). Under ett stödsamtal med sjuksköterska berättar jag att jag varit uppvarvad, spenderat flera månader i besparingar, festat m.m.. Hon säger att ”ALLA har toppar och dalar”.  Att ”ja, det kan vara lite affektiv problematik för dig” men att livet går upp och ner för ALLA. Sedan säger hon att det var bra att jag festade. När jag säger att det inte är så bra för mig att festa pga min sjukdom försöker hon belysa allt bra jag gjorde under min sjukdomsepisod (köpte glasögon). 

Hon är specialistsjuksköterska i psykiatri och jag blev chockad när hon sa detta. Bipolär sjukdom har nästan tagit mitt liv och har tagit många andras liv. Kändes så sjukt invaliderande och orätt eftersom dessa höga perioder som regel leder till att jag kraschar, i detta fall med allvarliga suicidtankar. Eller så kan höjderna bli så höga att de innefattar riskfyllda beteenden som sätter mitt liv i fara.

Är sårad och besviken, detta är inte första gången jag blivit invaliderad eller förminskad i vården.

Jag lider av trauman pga tidigare mobbning. Trotts att personal på avdelningen vet detta så har de vid flera tillfällen fryst ut mig från de andra patienterna. De sa till mig att jag behövde vara på mitt rum. Efteråt inser jag att detta var för att alla andra patienter skulle få baka tillsammans i köket. Men inte jag. De låste köksdörren så att de andra patienterna skulle få baka tårta tillsammans utan mig. Och när jag då fick otroligt mycket ångest pga mina trauman så kallade de mig uppmärksamhetskrävande och lämnade mig själv medan jag slog sönder hela mig och skar mig. Flera gånger har jag behövt äta min mat jättefort för att de med ätstörningar och matstöd ska få längre tid på sig att äta. Vilket såklart triggade mig då det var en bekräftelse på att jag inte. Ar värd någonting. Allt de gjorde triggade bara mina trauman mer.

Jag var inlagd under flera månader i somras. Gång på gång blev jag bältad då jag kom till akutpsyk med polis. Påväg dit gör jag motstånd och väl inne i akutrummet fortsätter de hålla fast mig. Jag skriker att jag har PTSD och får panik av att de håller fast mig. det är också därför jag gör motstånd. Men istället för att ge mig andrum tar de i hårdare och läkaren ordinerar tvångsinjektion och bältning. Andra gånger fick jag vara fri i rummet och går då runt ångestfyllt och går fram till ordningsvakten som står vid den låsta dörren. Läkaren bedömer detta som att jag är aggressiv mot personal och det blir åter bälte.

En gång lyckades jag lugna ned mig och satt på britsen och pratade med läkaren. Denne förklarade att det blir tvångsinjektion och bältning trots att jag är helt lugn och håller en vanlig konversation med läkaren. jag ifrågasätter detta och förklarar att jag är lugn och inte kommer göra något destruktivt men läkaren säger bara att beslutet är fattat.