Hela min barndom har varit trasslig. Jag fick min autism och adhd diagnos efter 3 års kontrollen (vi tror att allting blev en miss, man kan inte utreda en 3 åring). När jag var runt 10 år började jag självskada. I mars 2023 spårade mitt mående totalt. Jag började självskada mer, jag drog mig undan från både vänner och familj. Juni 2023 tog jag min första överdos. Jag blev hämtad av ambulans och kördes till sjukhuset. Dom skickade sedan mig till psykakuten där jag satt i timmar och väntade.. när det väl var min tur sa dom ”vi anser att du har en väldigt hög suicid-risk så vi bestämmer att det är bäst att du stannar kvar här” efter 3 dagar inlagd kommer dom in och säger att det är dax för läkarsamtal. Jag går in i samtalsrummet där de sitter en psykolog och en läkare. Dom säger att jag inte har visat några speciella täcken på att jag inte längre vill leva under tiden jag varit där och säger därefter att jag är fri att gå hem. Jag säger emot att jag inte orkar mera,, att jag har rummet fullt med mediciner och att jag kommer återigen göra ett försök när jag kommer hem. Dom svarar ”ta livet av dig kan du göra när som helst så du behöver inte göra det idag”
Jag lämnade slutenvården, med en klump i magen efter att ännu en gång blivit svikt..
Blev strypt under bältesläggning
Hej. Jag vill berätta om en bältning jag utsattes för. När 8 personal, två på varje lem, håller mig fast på golvet kommer ansvarig sjuksköterska ner bredvid mig på knä och tar ett strypgrepp. Jag ser sadismen i ögonen och inser att detta har han väntat på. Bältessängen körs fram i korridoren och jag lyfts upp på den och blir fastspänd. Sedan rullas jag till mitt rum som är tömt på alla möbler och hör hur sjuksköterskan säger att han ska göra iordning injektionerna. Han blir borta en ganska lång stund och under tiden har det börjat klia i hela ansiktet. Sedan kommer fyra personal in i rummet och sjuksköterskan, han har med sig en cocktail på fyra olika ”mediciner” och personal frågar vilken sida jag ska vändas mot, så de ska veta vilket ben och vilken arm som ska kopplas loss för att kunna dra ner byxor eller ta av tröjan. Han svarar att det inte blir nödvändigt för han tänker ge medicinen i framsidan på låren, två i varje ben, genom tyget, som var ett ganska hårt tyg. Varje injektion gör väldigt ont för han träffar tydligt både nerver och själva benet i låren. När det är klart spenderar jag fyra timmar helt oförändrad och klarvaken i bälte med växande svullnader i båda låren. I efterhand på nästa läkarmöte säger läkaren inget om själva medicineringen och att sjuksköterskan slant med handen. Det förnekades att jag hade blivit strypt, 8 personal hade tydligen inte den uppfattningen om vad som skett. Sjuksköterskan hade fått byta till en annan avdelning att arbeta på märkte jag när jag träffade honom igen flera år senare fast nu nattskift.
Trygghet till sjuksköterska
När jag var inlagd på bup i en stad långt ifrån hem träffade jag en fantastisk sjuksköterska. Hon kom och kramade mig varje gång jag hade panik och lugnade mig. Jag blev ganska fast vid henne så läkaren sade att vi inte skulle vara med varandra mer. Men ändå kom hon till mig när jag hade panik, för hon ville inte lämna mig ensam. Det var ingen annan som brydde sig.
De har räddat mitt liv gång på gång
Jag har under flera års tid varit in och ut på samma slutenvårdsavdelning. Även om det gett mig trauman jag väldigt gärna skulle vara utan så är vissa inom personalen en trygghet när jag är där. Dom känner mig bättre än jag själv vill erkänna, dom har räddat mitt liv gång på gång. Några få har övertalat läkare om att vissa åtgärder borde gå att undvika. Dom har gjort allt för att jag ska slippa tvångsåtgärder och hållit min hand genom allt och det kommer jag vara evigt tacksam för. Mitt i allt det hemska.
”Man menade att jag fick skylla mig själv”
På PIVA hade jag i min ångest dragit ett lakan runt halsen. Resultatet blev att man, utan att ens fråga hur jag mådde, varför jag gjorde som jag gjorde, hur de kunde hjälpa etc, tog bort lakan, filt och kudde från min säng. I över ett dygn, tills min mamma röt ifrån och talade om hur omänskligt det var, fick jag ligga på den blå kalla sjukhusmadrassen i plast utan täcke eller kudde. Man menade att jag fick ”skylla mig själv”.
Genomsökt mitt i natten utan ett ord
Jag vårdades inom slutenvårdspsykiatrin för mitt självskadebeteende. Hade ofta extravak för att de ville förhindra att jag skadade mig själv men jag lyckades göra mig själv illa flera gånger trots extravak. Tillslut började de under nätterna att regelbundet komma 2-3 stycken personal och ta av mig täcket och känna igenom hela min kropp så att jag inte hade skadat mig eller höll på med det i smyg. Otroligt kränkande att bli avriven täcket flera gånger i timmen varje natt och ha ett flertal skötare, både kvinnliga och manliga, som tafsar dig inpå huden, utan ett ord, för att sedan lägga på täcket igen, gå därifrån för att komma tillbaka och upprepa allt igen en liten stund senare.
Nonchalans från vårdare på slutenvården
Fick en akut psykos för 7 år sedan. Sökte flertalet gånger på medicinakuten för somatiska symtom då jag inte själv förstod att det var vanföreställningar. Hade enorma smärtor i buken då jag fick en blödning i underlivet i samband med detta. Detta var sant utöver alla andra vanföreställningar jag hade. Jag blev inte trodd och höll på att tuppa av både av smärta och fruktansvärd ångest som kom med full kraft attackvis. Blev så illa behandlad. Fick en orosanmälan på mig då jag inbillade mig att min dotter var svårt sjuk. Detta ökade min ångest extremt under kommande 4 veckor inom slutenvården på psykiatrin. Hade självmordstankar som jag aldrig tidigare haft. Berättade inte om det på avdelningen för jag trodde jag skulle bli av med mitt barn. Mina fysiska smärtor i magen var det ingen som trodde på. Ingen samtalskontakt under dessa 4 veckor. Är nu själv psykiatrisjuksköterska och jättenoga med att lyssna in hela patienten. Den nonchalansen jag upplevde ska ingen annan behöva utstå. Då jag verkligen vet vad det handlar om både symtomen jag upplevde, hur jag blev bemött och att inte blev lyssnad på. En psyksjuk människa som Bara ska förvaras i flera veckor är inget jag kan stå upp för som sjuksköterska. Att känna att patienten blir lyssnad på och trodd är det viktigaste för att patienten ska känna trygghet och kunna tillfriskna.
Tappat förtroende till vården
Mamma här. Med ständig magont. Jobbar själv inom vården. Kan läka alla sår, tyvärr endast de som syns. Kan inte läka min dotters själ. Hon ropade efter hjälp, velat bli inlagt, velat ta emot hjälp. Vi kämpar sen december 2023 och ju längre tiden går desto sämre mår hon. Hon säger att hon gav upp nu, att hon är färdig med livet. Hon är 18 år gammal. Smart, framåt och öppen. Hennes problem började 2019.December 2023 fått hon funktionella kramper, inte epileptiska. Utlösta av stress, depression och ångest. I skrivande stund befinner hon sig på en slutenvårdsavdelning. Igår ringde hon mig vid 19:30 gråtandes och helt förtvivlad då vaknade hon på badrums golvet med skrikende ssk : ”sluta fejka, sluta fejka att du dör. Res upp dig, skärp dig osv” Jag har själv bevittnat de kramp anfall flera gånger och vid de är hon helt okontaktbar, syresättning sjunker, kommer skum från mun. Det kan pågå från 5 min till 40 min.
Inom den tiden som hon besökt flera sjukhus med psykiatrisk inriktning ser jag mer och mer brister och tappar helt förtroende för den vård som man borde ha när man behöver den som mest och desuttom har rättighet till den.
Tack för att ni finns och försöker vara röst för de alla bakom inlåsta dörren.
Onödigt lidande inom barnpsykiatrin
Jag upplever att vår dotter har starka negativa upplevelser efter slutenvården, och hon vägrar nu att följa med till bup eller att vi ens nämner ordet bup. Det var en mardröm att vara med om olika händelser under den tiden hon var inlagd.
Det värsta var när hon tvingades i medicin inför undersökning på sjukhuset. Den stress personalen gav henne var helt meningslös! Detta då det visade sig att det inte var någon tidsbrist, utan att vi satt och väntade på SJukhuset i nästan 1 Tim. Det var mkt dålig planering och dålig kommunikation mellan slutenvården och SJukhuset.
Ett annat hemskt och onödigt lidande är det tillfället en jourläkare kommer in till vår dotter. Han hade aldrig mött henne förut och började skälla på henne i affekt. Det slutade med tvångsinjektion och en utskällning till oss föräldrar. Hur vi kunnat uppfostra henne på det här sättet. Det var så fruktansvärt oproffsionellt och kränkande. Och att den här läkaren inte kunde skilja på hennes sjukdom och sina egna affekter.
Under det här tillfället satt fler läkare och skötare i rummet. Ingen sa någonting.
Vidare så bestämde slutenvården tillsammans med socialtjänsten och bup att min dotter skulle skriva under ett kontrakt på hur hon skulle sköta sig om hon ville komma ut från slutenvården.
Jag skulle vilja låta dem veta HUR barn med Autism BÖR bemötas!
Jag är chockad över okunskapen inom vården 2024!
Min dotter fick tex sitta tillsammans med flera läkare och ett antal skötare dagligen för att bli intervjuad. De satt mitt emot henne och tittade henne i ögonen. Det värsta en autistiskt person i stress kan tänka sig! Hon blev inlåst och tvångmedicinerad. Hon blev ifrågasatt när hon fick den mat hon gillade. Jag köpte sånt som hon gillade. Hon är selektiv i maten.
Det var mestadels förvaring att sitta där i 3 veckor. Kontakt med psykologen med samtal kom inte in förrän i slutet av perioden, och då hann min dotter bara med halva utredningen!
Sedan ville inte bup använda sig av samma psykolog som hade funkat efter hon kommit ut, så nu har hon inte gjort klart utredningen.
Skötarna som var där hade dålig kommunikation med varandra. Vissa sa att min dotter skulle ta medicin, andra sa att hon inte behövde det.
Vi fick vid ett tillfälle fel journal i händerna. Alltså en journal för ett annat barn!
Det var olika skötare varje dag och ….hann aldrig skapa relation eller kunna känna sig trygg med någon. Detta är också mkt viktigt om man har npf (autism). Min dotter började umgås med ett barn med svåra ätstörningar som aldrig fick göra några fysiska aktiviteter, så hon blev mkt påverkad av henne och tillslut satt de och pratade om matvägran och medicinvägran. Detta när andra skötare satt i sina fåtöljer med sina mobiler!
Min dotter har varit extremt känslig mot krav när hon varit sjuk. På slutenvården blev hon tvungen att plocka upp efter sig när hon i ilska kastar saker. Detta var extremt ångestfyllt för henne. Hon skulle liksom ”uppfostras”.
Hon fick inte hålla kontakten med mig när hon ville, utan blev inlåst på rummet utan mobil. Och när jag var hemma med lillebror fick hon inte ringa mig. Detta skapade extrem panik och ångest. Andra föräldrar som var på avdelningen hörde av sig till mig för att be mig kontakta personalen, eftersom hon hade skrikit i ångest flera timmar!
Detta är omänskligt och fruktansvärd behandling mot ett barn! (10 år)
Jag upplevde större delen av personalen som mkt hämmade och okänsliga. Detta kan bero på den miljö de jobbar i, men det är inte ok!
Jag kommer aldrig någonsin låta min dotter komma tillbaka dit. Jag kommer göra allt i min makt för att slippa detta.
Min dotter berättade för mig att skötarna skrattade åt henne när jag inte var där.
Hur ska vi orka efter dessa upplevelser ?!!
”Vårdare åstadkom fysiska skador”
Jag hade självinstyrd inläggning jag visste det var läge söka akut för tillfällig medicinsk hjälp och för inläggning i 2 dygn.
En ung manlig AT läkare hänvisade mig till undersökningsrum för han skulle lyssna till mitt hjärta och lungor. Var i dåligt skick just då. Försämrat mående, depression och ångest efter trauman. AT läkaren var ensam med mig i undersökningsrummet, beordrade mig ta av mig min bh och han började massera mina bröst. Jag blev chockad och mådde jättedåligt. Ingen hörde, ingen såg. Framfört detta senare till en chef och påtalar aldrig läkare får vara ensam med brukare eller pat. Ändå fortgår detta.
En vårdare åstadkom fysiska skador på min kropp med blödningar under min hud, vårdaren sparkade ned mig, knuffade mig baklänges, la sig över, på mig. Har fotodokumenterat skadorna. Visat chefer och talat med dem. Även patnämnd fått se bilder. Chefer bryr sig inte om något av detta.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
