Jag är livrädd att gå på läkarbesök inom psykiatrin. Så rädd att få LPT på mig. Det värsta som kan hända. Jag känner mig aldrig så ensam och övergiven som inom slutenvården. En del av mig själv ”dör” varje gång. Nu undviker jag att säga fullt ut hur jag mår vid varje läkarbesök för att inte bli inlagd.
Ofredande från skötare
Jag var i november inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning under 3 månader med bland annat LPT på grund av flertalet suicidförsök och en misshandel. Var vid detta tillfälle tungt medicinerad med narkotikaklassade mediciner och visste knappt vad jag gjorde. En manlig skötare kontaktade mig då på sociala medier och skrev väldigt flörtigt och kom i mitt rum flertalet gånger och kysste mig. Jag som var helt borta sa ju såklart inte emot, vid ett tillfälle så tjatade han till sig att jag skulle komma hem till honom. Dum som jag var gjorde jag det, det slutade med att han hade sex med mig mot min vilja.
Han utnyttjade min utsatta situation där jag precis hade kommit ur ett 10 års förhållande med psykisk och fysisk misshandel. Han visste ALLT om mig eftersom han hade tillgång till mina journaler och visste min bakgrund. Det är inte förens nu i efterhand när jag tillfrisknat en stor del som jag förstår hur jävla illa det var. Jag har hela tiden trott och tyckt att allting var mitt fel.
”Du är ett slöseri med resurser”
Jag har varit inlagd frekvent med långa inläggningar på LPT i över fem år nu. I grunden har jag en autismdiagnos och har pga den en ojämn begåvningsprofil som leder till väldiga svårigheter med förändringar och att kommunicera när jag behöver hjälp. Trots att avdelningen jag ofta är på är specialiserad mot patienter med NPF-diagnoser har personalen ofta svårt att förstå att jag är så ojämn i min begåvning. Många gånger har de försökt pressa mig eller blivit irriterade. En läkare inom vuxenpsykiatrin skällde ofta ut mig och sa ofta”Du är den smartaste patienten vi har, när du gör såhär är du bara ett himla slöseri med resurser”
Utskriven direkt efter suicidförsök
Jag var på LPT inom vuxenpsykiatrins slutenvård efter ett suicidförsök och försökte igen att ta livet av mig på avdelningen. Jag fick då direkt prata med en överläkare. Han ansåg att eftersom han bedömde suicidrisken trots att den var väldigt hög var lika hög på avdelningen som hemma var det ingen idé att jag skulle vara kvar på avdelningen. Han skrev därför ut mig. Jag gick från sjukhuset men kom tillbaka med ambulans efter några timmar och hamnade på intensivvårdsavdelningen efter att ha gjort ytterligare ett suicidförsök
Jag tror inte bältningen var godkänd
Jag blev inlagd på lpt. Med vak och dropp mot förgiftning. Jag fick inget lugnande.
Vid ett tillfälle lade jag min högra hand på vänsterarmen ca 20 cm från dropp infarten.
Det resulterade i att personalen som satt vak flyttade mim hand, jag lade dock tillbaka den och efter tredje gången räknar han till fem och säger att han larmar om jag inte tar bort handen. Jag tog inte bort den.
Han höll fast mig då och larmade.
Personalen pratade med varann och sen kommer en kvinna med bandage och tejp. De tar det runt hela handen och upp på armen. Sen gick de och vaket byttes.
Jag fick panik. Jag grät och började dra i dropp infarten under bandaget. Droppräknaren piper och bandaget togs bort. De rättade till droppet. De hade inte åkt ut. Så de gick att rädda.
De virade runt ett mindre bandage och gick sedan utanför min dörr.
Jag blev lugn efter detta. Gjorde inget på 15 minuter. Men de sa att de skulle bälta mig.
Sängen med remmar och lås rullas in. Jag ligger i min säng, lugn, avslappnad och gör mig så tung och otymplig som det går.
De lyckas få över mig i bältessängen.. jag drar upp knäna för att de inte ska lyckas. Men de håller mig fast och spänner fast mig. Jag sparkar, sliter, är helt tom på känslor, de får fast mig. Ligger stilla en stund. Får sedan panik. Sparkar, vrider, ålar, men jag är fast. Inser det och blir lugn. Försöker slappna av. Det går en stund, sen börjar jag hulkande försöka prata med den som har vaket.
Men det var stopp. Då började jag vråla rakt ut. Personalen kommer igen. Men de kan inget göra. Sen gråter jag tyst 10 min och säger åt dem att de får ta dit en läkare.
Ingen läkare kommer, de börjar knäppa upp bälten och säger att jag får ändå ligga i bältessängen hela natten för de kommer ju behöva den igen.
Sen på morgonen får jag utbrott. Gråter. Skriker och är hysterisk. Till slut lossnade nålen och hela sängen blev blodig.
Han som satt vak trycker på larmet om och om igen. De kommer förstärkning efter 15 minuter. Då kommer en chef, någon sköterska, och en skötare, de säger att jag måste lugna mig.
Vilket jag gör. Sedan ser chefen stolen som personalen suttit vak i och utbrister, denna stolen kostade 16 000 kr och det ska inte bli fläckar på den eller andra möbler här.
Sen gick hon. De övriga hjälper mig upp ur sängen. Så jag kan tvätta av min arm. Sen byter de sängkläder, rar ut bältessängen, muttrar att man tar ju ut den direkt efter bältningen är avslutad, det är rutin.
Allt blev så fel. Ingen läkare kom när jag låg bältad och de ska komma. Så tror inte bältningen var godkänd
Upprepat övervåld från sjuksköterska
Jag blev utsatt för ett horribelt och upprepat övervåld när jag var inlagd på LPT. Jag blev bland annat oprovocerat påhoppad bakifrån i korridoren av en sjuksköterska som med våld i princip slogs med mig tills han tryckte på larmet och fem män till kom springande. De släpade in mig på rummet och bältade därefter mig i över fyra timmar. Detta hände upprepade gånger inne på avdelningen. Sjuksköterskan som provocerade mig upprepade tillfällen blev pga övervåld avstängd från sitt arbete. Efter blev han anmäld till IVO av arbetsgivaren som lämnade ärendet till HSAN som sedan drog in hans legitimation. Det var fullständigt fruktansvärt och jag hade sår och blåmärken på hela kroppen.
Bröt lillfingret under bältesläggning
Under en bältning bröt jag lillfingret. Läkarna kollade inte ens på fingret trots att jag upprepade gånger sa till att nåt inte stämmer då svullnaden och blåmärkena inte gav sig. Det tog 2 veckor från skade tillfället innan de röntgade och det visade ett brutet ben i den mittersta fingerleden. ”Man gör ingenting åt skadade fingrar och tår” fick jag som svar av läkarn. Hade fingret tejpat ett bra tag.
Bältning som rutin efter nedsövning
Jag tog överdoser och sövdes ner på intensiven. Första gången vaknade jag snabbt och innan polisen kommit och började vandra i korridoren men blev inte utåtagerande. Nästa gång och varenda gång efter det här så kom polisen innan sederingen lättades och fängslade både armar och ben innan jag vaknat. Så när jag vaknade var jag redan fängslad. Jag har ptsd idag. Psykiatrin hade också som rutin att bälta mig i förebyggande syfte och hade bestämt innan de ens träffat mig att jag skulle bältas hur lugn jag än var efter att ha varit nedsövd.
Känner mig dödsdömd, får ingen hjälp
För nån månad sen var polisen hos mig då jag hade varit ute och haft tankar på gå till spåret. nu under veckan hade jag gått ut och gick dit jag tänkte, men satt bredvid men vågade inte göra nåt. hem igen pratade jag med 1177 för att rådfråga vad jag skulle göra ens längre eller vart jag skulle söka hjälp. för jag visste verkligen inte. får fortfarande inte hjälp ifrån någon och varit såhär länge nu. de ringde ambulansen som kom, sen till psykakuten med ett vårdintyg. blev inlagd runt halv 6 på morgonen, sov 2h sen var det läkarsamtal med 2 läkare. ett kort samtal. de frågade ingenting om mina tankar eller nåt annat. de sa jag ”kunde äta frukost och lunch sen åka hem tänkte vi” och det var det. de tog bort vårdintyget och åkte hem vid lunch (kl 12). efteråt läste jag min journal och det stod saker som inte ens sades på samtalet. att jag ”vill leva, har framtidshop” när de inte frågade om det. de frågade inte om mina tankar eller om jag hade planer. kände det är tydligt nu ingen bryr sig eller vill hjälpa mig. var också till vårdcentralen för 2 dagar pga impulser som hände under natten. de tog in en st-läkare. ssk var snäll och läkaren var väl okej. de fick höra vad som hände på psyk och vad jag gjort under natten. han ringde psykjouren och kom tillbaka och pratade igen med och frågade frågor. han sa de kan inte hålla kvar mig eller tvinga mig. han kunde skicka remiss till Öppenvården om det vi sagt. visste redan Öppenvården inte skulle göra ett skit. psykakuten hade skickat remiss till dem och de har sett den men som vanligt händer de ingenting. vet inget är en quick fix, men jag är frustrerad och trött på allting. har inga mediciner eller något samtalsstöd eller något annat slags stöd. har bara bostöd och ska tydligen klara mig själv. vilket går ”bra”. är mer ärrad än innan och känner mig dödsdömd.
Diagnos undanhölls från patient
Det tog mig 6 år innan de utredde mig för min autism och ADHD, och det var inte för att de inte visste. Tvärtom, bakom min rygg har psykiatrin gång på gång noterat att jag var uppenbart autistisk + ADHD.
De struntade i att göra något även fast de visste. De sa inte ett ord till mig eller mina föräldrar.
Det var först när jag fick LPT som slutenpsyk krävde utredning som något hände.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
