Opsynligas logga

Besvär efter ECT

När jag var ung och fick allvarlig depression i 20 års ålder en läkare experimenterade mkt med ect-behandlingar i forskning med.
På den tiden var jag så illa där an att jag inte hade förmåga helt orka säga ifrån. 129 ECT utsatte man mig för utan gott resultat. Allt är journalföring och jag har tagit ut kopior på detta.

Jag vill man ska sätta en gräns för hur mkt ECT chocker man får ge.
Psykiatri säger behandlingarna ger biverkningar och att de går över. Det är inte helt sant!

Jag har fått bestående besvär efter dessa ECT och jag får leva med besvär.

Detta står aldrig psykiatrin för.

Men jag vet. Det är ett under jag överlevt.

Däremot vet jag många som fått allvarligare problem och besvär efter och de personerna har aldrig fått ersättning efter skador som uppstått hos vissa efter ECT.

Visst finns det risker men är ej helt emot ECT ändå då det kan bryta allvarliga tillstånd i början, däremot efterlyser någonsin över hur många antal serie av ECT man får igentligen ge.

Måste sättas en gräns! Och med är gre uppehåll. Det gjordes aldrig på mig.

Finns läkare som är farliga när de gått, går över gränser och inte står för baksidan oxåäven om ECT kan hjälpa många.

Ibland skett dessa behandlingar ges för mkt till olika åldersgrupper.

Även detta med bältesläggningar vill jag lyfta fram om vad vården inom psykiatrin bör kunna göra bättre för den person som hamnat, hamnar i en sådan situation, åtgärd och hur uppföljning sköts.

Jag är kritisk till mkt som jag tror går förbättra men då måste de som ansv för kliniker lyssna och ta lärdom av människor som har erfarenheter efter själva varit en av de som gått igenom allt detta! Det kan hjälpa dem bli bättre.

”ECT har räddat mitt liv”

ECT har räddat mitt liv. När jag börjar dippa blir jag inskriven på psyk och börjar behandlingen sen kan jag bli utskriven och slutföra den polikliniskt. Jag brukar få 12-15 behandlingar. Jag har fått minnesbiverkningar men jag tycker det är värt det. Behandlingen har gett mig livet tillbaka när allt varit som mörkast och inget annat fungerar.

Minnesluckor från ECT

Gjorde ect när min dotter var runt 1 år, jag har minneluckor från hennes första tid i livet som är något som jag aldrig kommer kunna få tillbaka 

”Fick ECT mot min vilja”

Jag var inlagd under LPT på psykiatrins heldygnsvård för anorexia nervosa och fick ECT mot min vilja. Mitt närminne blev så dåligt att jag upprepa saker 10 gånger utan att veta om det. Jag kunde helt plötsligt packa min väska och tro att jag skulle resa hem. Det är mycket jag inte minns från den tiden, men vad jag minns tydligt är att läkaren trodde att jag fejkade minnesförlusten. Det gjorde ont i mig. ECTn var hemsk och gav inget mer än svåra biverkningar.

Barn tvingades till ECT

Jag var bara ett barn när jag fick ECT under tvångsvård. Jag hade inte fått terapi, bara en antidepressiv som inte fungerade, därav trodde man att man tog den snabba vägen genom att ge mig ECT. Det blev början på ett nytt helvete. Det har gått 6 år sedan dess och jag lider fortfarande av biverkningar. Jag önskar att jag hade vågat stå upp för mig själv mer.

Minnet blev aldrig återställt

Jag fick ECT för flera år sedan mot min vilja. Blev ombedd varje gång att antingen lägga mig i bältessängen ”frivilligt” eller så skulle dem ta mig med våld. Jag går ca 8 behandlingar som tvingas avbrytas pågrund av extrem påverkan på minnet. Bara att höra ordet ECT får magen att vrida sig.. Mitt minne blev aldrig återställt..

Känns som ett övergrepp

Jag fick ECT på tvång i höstas. Planen var 6st behandlingar, men efter 2st berättade en vikarierande överläkare att de inte får tvinga mig till det, så hen avslutade min behandling.

Efter tvånget har min relation till kroppen kraftigt försämrats, och det känns inte som att det är min kropp längre. Läkarna tog den kontrollen ifrån mig, och det känns som att ha blivit utsatt för ett övergrepp. Det är nu snart 6 månader sedan, men alla flashbacks och påverkan på mitt psyke gör att det känns som att det lika gärna hade kunnat ha hänt igår. Jag har absolut ingen tillit kvar till psykiatrin, och jag är livrädd för att någon gång behöva läggas in i slutenvården igen.

Klinik älskar att använda ECT

På kliniken jag tillhör älskar man att använda ECT. Jag är extremt ECT skeptisk och anser att det är farligt då man ger sina patienter hjärnskador.
Första gången jag blev inlagd, innan man ens hade en diagnos på mig så gav man mig ECT. Jag var i så dåligt skick att jag inte sa nej. Jag brydde mig helt enkelt inte. ECTn slog snett och jag blev sämre, mycket sämre. Jag gick in i mina trauman och fastnade i en skrämmande värld från förr, efter drygt 1v valde man att avbryta ECTn. Idag vet jag att ECT inte är lämpligt att ge till komplext traumatiserade personer, idag vet jag att jag har dissociativ identitetsstörning och cPTSD. Då ska man inte få ECT, det borde läkarna ha koll på…

Rädslan nonchalerades

Efter 1,5 månads tvångsvård och försök till övertalning att gå med frivilligt på ECT behandling blev jag tillslut tvingad. Jag var så rädd och hade ingen kunskap om vad ECT är för något och jag med min okunskap tänkte att det kunde likställas med lobotomi. En dag blev jag hämtad till läkarsamtal, när jag kommer in i rummet säger läkaren till mig ”Antingen bestämmer du dig angående ECT eller så bestämmer jag.” Jag svarade att jag inte ville och att jag var rädd för att tappa minnet av min mamma som gått bort, läkaren svarade ”då bestämmer jag att du kommer att få ECT behandling eftersom du är tvångsinlagd.” Den behandlingen hjälpte mig ingenting utan resulterade i panikångestattack, rädsla och en känsla av maktlöshet.

Psykiatrin förstörde mig.

När jag var inlagd på psykiatrins heldygnsvård under LPT för mina anorexia så fick jag ECT-behandling mot min vilja. Tänk er att ha en gråtandes flicka liggande på britsen som ber er desperat att låta bli, och då hålla fast henne och söva henne. Det förstörde mig. Psykiatrin förstörde mig. Jag var svårt sjuk i anorexia nervosa men ingen hjälpte mig. Tillslut gav jag upp och försökte avsluta mitt liv. Jag misslyckades. Och istället för fråga mig varför jag försökte ta mitt liv, så satte psykiatrin bara en ny diagnos på mig utan utredning, EIPS. Jag tror det var enklare att skylla mitt suicidförsök på en diagnos än att inse att det var pga totalt misslyckad behandling från deras sida. Jag var inte emotionellt instabil, det har senare konstaterats av andra inom sjukvården, jag var bara en flicka otroligt sjuk i sin anorexi som ingen på psykiatrin brydde sig om att hjälpa.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.