Jag hade inte ätit på alldeles för länge och mådde inte bra. En sjuksköterska sade att imorgon kommer de med största sannolikhet sätta en sond. -Vilket inte skedde. Det pratades av och till om en sond i flera dagar. Flera sjuksköterskor ville att jag skulle få en sond. Efter massor av velande fram och tillbaka ifrån personalen på avdelningen så sade sedan en läkare bestämt nej till sond. Det var så jobbigt att aldrig veta och att känna sig totalt maktlös. Istället blev jag sönderstucken för att det skulle sättas ny PVK flera gånger för att kunna ge dropp. Jag som aldrig varit svårstucken blev stucken över 8 gånger en kväll för de kunde inte få in en infart. Detta hade kunnat undvikas med en sond, en sond som jag hade sagt att jag kunde gå med på att få.

Jag blev inskriven på slutenvården för svår anorexi. Under min behandling & inskrivning på barnpsyk så hade jag aldrig svårt för maten, inte tidigare heller utan det var viktuppgången som problemet låg i. Jag åt all mat dom serverade utan några vidare problem förutom korta ångestperioder. Men under en lunch så var det en vanlig lunch med sallad på sidan som innehöll gurka (måste tillägga att jag avskyr gurka & har gjort det sen liten). Åt upp allt men lämnade gurkan, min pappa som var med mig såg inte det som något ätstört eftersom jag har gjort det sen lång tid tillbaka. En från personalen såg den kvarlämnade gurkan och sa att jag skulle få näringsdryck för det, jag vägrade eftersom jag inte tyckte de var logiskt eftersom gurka är ganska energifattigt. Pappa sa även att de var lugnt men personalen var hård. Jag fortsatte strida emot tills hen tog min tallrik och gick iväg. Kvällen samma dag fick jag sond för första gånger på grund av några gurkskivor. Jag är 17 & får panikångest så fort nån lägger upp gurka på min tallrik, min familj som annars älskar gurka har slutat att köpa det för min skull.

Blev sondad dagligen, ibland flera ggr om dagen under några veckor när jag var inlagd på bup. Oftast fasthållen av flertalet skötare som ingen verkade ha koll på situationen. Det var in och ut, in och ut, in och ut med den jäkla slangen. Att jag efter varje sondning skrek i korridoren av rädsla efter det som hade hänt, och hade blåmärken på armarna av deras hårda tag, verkade kvitta. Det kommer alltid att finnas hål i mig efter det som hände. Aldrig kommer jag att bli en hel människa igen.

Jag blev svårt sjuk i anorexi som ung vuxen. På vuxenpsyk fick jag sen hjälp, vilket slutade med sondmatning i form av tvång när jag var bälteslagd. Jag kunde bli bälteslagd upp till 5 gånger per dag.
Lyckades ändå fejka min förbättring då jag hatade sondmatning i kombination med bältesläggning,och skrevs ut. Två veckor var jag tillbaka igen och hade tappat ännu mer i vikt än tidigare. Det första den läkaren sa på mötet var att ”antingen äter du, eller så vet du att vi kommer lägga dig i bälte. Välj själv”.

En person i vården sa till mig att jag hade EIPS utan att jag hade gjort någon utredning eller nått. Jag frågade vart hon hade läst det. Hon blev ställd och visste inte vart men övertygade mig om att jag hade det. Jag blev så upprörd och det kändes som att mitt liv var över. Den kvällen ville jag avsluta allt men det som fick mig att inte göra det var att jag inte ville bevisa för henne att hon hade rätt och att jag var impulsiv. Veckan efter när jag träffade henne sa hon att hon hade läst fel. Hon tyckte dock att jag passade in i den diagnosen. Det sitter kvar i mig än trots att jag blivit helt frisk och annan vårdpersonal sagt till mig att jag inte passar in i den diagnosen. Hon bröt ner min självbild helt och tvivlar fortfarande på vem jag är efter det.

Under så många år har jag lidit av anorexia och depression och gör än idag. Hen har varit nära att ta mitt liv allt för många gånger å när jag varit som skörast så har psykiatrin svikit som allra mest.. Jag har blivit sondmatad flertalet gånger, men en av gångerna minns minns jag extra då de satte sonden. Det var en dag för 7 år sedan på min 19 årsdag. Min mamma å lillasyster var på besök och helt plötsligt stormar två män in i rummet och tar tag i mej där jag sitter i sängen och släpar ut mej från rummet. Mitt framför ögonen på min lillasyster och mamma ”snälla får jag säga hej då? Ni kan inte göra såhär” det va som att dom inte hörde mej.. Jag släpades in i behandlingsrummet där flera andra stog redo de la upp mej på en britts och höll fast mej medans en satte sonden.. jag grät å var så fruktansvärt rädd…Men de brydde sej inte. Det var inte precis som att jag kunde göra något motstånd….
Det var ingen där som brydde sej om att ens prata med mej undantag för en. Men resten hade fått till sej att de fick göra vad de ville för ”jag var för underviktig” för att ha å göra med.
Här på denna avdelningen eller iaf i samband mellan övergången hit å då mitt vårdintyg skrevs så hade någon läkare utan att ha gjort en utredning satt diagnosen utvecklingsstörd på mej.
Jag hade ingen talan där. Å jag fick verkligen ingen hjälp…
Jag var livrädd, skör å trasig..

Kom i kontakt med psykiatrin när jag var 10. Hade börjat skära i mig. Familjen var rädd och orolig. Skam förföljde dem på grund av min kultur och de kunde inte förstå hur detta kunde ha hänt.

Åren som följde var hemska. Olika samtal med en okvalificerad socionom som framför mina ögon skyllde på mina föräldrar. Innerst inne älskade jag min familj. De var inte orsaken men ingen frågade mig.

Fick vara med på olika terapier som inte fungerande. Grupp terapier, samtal med läkare och socionomer samt konsterapi; vilket var absurt även för lilla mig. Hemma skar jag mig ännu mer.

på BUP fixk jag även varamed forskning i hopp på att jag kansle skulle bli bättre. Blev inkopplad med slangar i näsa och elektroder på fingrar och skulle ”tänka på något sorligt” När jag frågade varför jag är med och gör detta fick jag svaret att de inte kan hälpa mog men jag kansle kan förhindra att andra blir som jag.

Så där satt jag. Ett barn som inte längre kunde hjälpas av barnpsykiatrin.

Åren som kom blev inte bättre. Vid 17-18 års ålder fick jag en utredning. Nya diagnoser. Flera och felaktiga. Blev arg då jag eller någon igentligen kände igen mig i dem. Men varför frågade ingen bara varför jag var ledsen? Jag visste ju svaret.

Var inlagd för försämring i min anorexi, sjukdomen fick mig att vägra all mat. Fick sond x flera och i panik och ångest drog jag dom alla. Det slutade med att jag tre gånger per dag fick en sond när jag var bästa, den drogs när vällingen var given och först då släppte dom mig ur bältningen. Slutade med att jag fick en
aspirationspneumoni och skickad till MAVA för intravenös antibiotikabehandling. Därifrån skickades jag hem med uppföljning från min mottagning. Mår som tur är bättre idag men har trauman från alla bältningar

Jag var sjuk i anorexi, och bedömdes vara i behov av sondmatning.
Fram tills denna punkt hade jag förnekat min sjukdom för mig själv, jag trodde själv på att jag kunde vända det när jag ville.
Så blev beslutet taget och inget av mina desperata löften om att börja äta hjälpte.
Sonden blev satt, och mamma instruerad hur hon skulle göra.
För att hon skulle utföra det och att det skulle ske i hemmet förutsattes.
Maten skulle helt ersättas med sondnäring, enligt läkaren. Ingen valmöjlighet, det skulle hjälpa mig om jag inte fick välja sades det.
I drygt tre månader satt sonden, utan att jag fick chans att äta normalt.
Och jag slutade prata.
Flera gånger om dagen, vid vartenda tillfälle, i tre månader tvingades min mamma lyfta mig från golv, bända loss mina fingrar från det jag försökte klamra mig fast vid, släpa mig till soffan där hon sen fick hålla fast mig för att kunna sondmata.
I tre månader pratade jag inte överhuvudtaget, med undantag för min kurator som var min livboj under denna tid.

I mina journaler har jag läst att hon ventilerade detta på mottagningen och att sköterskan sa till henne att vara stark i sitt föräldramandat. Att mina protester (tystnaden) bara var manipulation för att slippa.

Min mor berättade för en annan vårdare som då hade sagt att om jag blir inlagd blir jag bältad och att det kan finnas en vinst i att knäcka mig.

Min mor var i fortsättningen tyst om vad som hände hemma. Jag är ledsen att hon och övriga familjemedlemmar  var tvungna att vara med om det.
En del av mig får fortfarande panik om hon försöker röra vid mig. Jag kan inte låta henne krama mig.

Jag var väldigt sjuk och i behov av sondmatningen, men inte så länge och inte enbart. Och min mor skulle inte ha behövt utföra det.
Det finns en komplexitet i att en så nära anhörig skulle behöva vara så involverad i den typen av vård, och jag tror det har skadat vår relation för alltid. Jag önskar att vården inte utsatt oss för det

Behövde få stöd med näringstillförsel via sond under en period inlagd på psyk. Men pga ekonomi så hade dom fått byta sond”slang” till en ny sort som var mycket styvare än den vanliga. För mig som har trånga näshålor var detta ett helvete och för dom som satte sonden var det en jäkla utmaning att få den sitta bra utan mer skarvar å skav än nödvändigt… Tyvärr så vek sig slangen alltför ofta pch bildade en skarv som direkt skavde sönder ”närgången” ned mot svalget. På pekade flera ggr att det var extremt obehagligt å gjorde ont. Men det fanns inga alternativ pga eknomin. Ekonomi före patienternas välmående….så borde det inte få gå till. Slutade med att jag drog ur sonden själv och vägrade sätta i någon ny. Är nu galet rädd för att bli sondad.