Under autismutredning träffade jag som del av processen en läkare vars uppgift var att undersöka mig fysiskt(balans, hållning etc), max 30minuter. Hon avslutade med att säga ”du behöver inte oroa dig, du har absolut inte autism, jag har träffat många såna och du är ingenting som dem, du mår bara väldigt dåligt just nu”. För att förtydliga var jag inte orolig över diagnosen(som hon förresten hade fel i) eftersom jag till skillnad från henne inte tycker att det är något fel på autister, däremot väckte hon skamkänslor i mig och enorm sorg och oro för alla dem hon möter i sitt jobb.

När jag på min 14-års dag fick veta att jag hade diagnosen autism (efter utredning)  så frågade mina föräldrar personalen vad som händer härnäst, typ om jag skulle få information om diagnos så sa personalen ”Nu händer inget, ni får komma tillbaka om hon mår dåligt”. Nu 7 år senare har jag svår depression, självskadebeteende, svår bulimi, ångest och mår skit.

Min första utredning gav endast subklinisk ADD. Alltså att alla kriterier för att kunna sätta en ADD diagnos inte var uppfyllda. Det blev en besvikelse, för jag kände ju på mig att jag var annorlunda. Någonting kändes fel. Ca. 1,5 år senare träffade jag en läkare i slutenvården som tyckte att det skulle göras en komplettering, eftersom – jag citerar – ”utredningarna är utformade efter män” (jag är kvinna).
Så en komplettering gjordes och jag fick diagnosen ADD. Så många bitar föll på plats, och det var början på att återfå en betydligt bättre livskvalitet. Jag önskar bara att jag hade fått diagnosen tidigare, och sluppit mycket lidande.

Jag får elvanse trots jag inte har varken adhd eller ADD. Ett tag sov jag nästan ingenting då de gav mig en dos på eftermiddagen men när vi tog bort den kunde jag sova bättre. Har sedan jag börjat ta den varit mycket piggare och vaken mer än innan jag tog den

Jag fick diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning efter två veckor på en avdelning. Hade aldrig i hela mitt liv varit där förut och jag kunde inte prata om hur jag kände eller mådde. Tidigare hade jag den som misstänkt diagnos i ett annat län och på BUP när jag sedan blev inlagd på ett nytt sjukhus mot min vilja valde de att sätta den diagnosen utan någon som helst utredning. Jag mådde dåligt och självskadade och ville dö men jag tror faktiskt inte jag har diagnosen såhär flera år senare. Att de satte den som diagnos har gjort att folk inte tar mig på allvar. Jag är bara ”hon med eips”. Idag går jag ändå i DBT och har bott på behandlingshem. Dbt har dock aldrig känts som det hjälpt mig och jag har försökt förmedla det till vården utan att de lyssnar.

Var inlagd för anorexi på en låst psykiatrisk avd och fick någon vecka in på inläggningen äntligen kontakt med en sjuksköterska som under början av min vårdvistelse inte visat något som helst intresse för att knappt hälsa på mig vid arbetspassen.

När vi väl började prata kände jag att hon var engagerad i att både lyssna men också vilja stötta mig. Därav kände jag skyldighet att ta emot hjälpen. Vi kom in på diverse olika ämnen om livet och vad som kan ha orsakat mina besvär, ämnen jag själv fann intressanta… så jag deltog aktivt i samtalen.

Sedan föreslog hon att min viktnedgång (anorexi) och ångest kan ha orsakats av parasiter i kroppen. Jag, intresserad av alternativ medicin, fortsatte givetvis att lyssna.

Då erbjöd hon sig att ge mig avmaskningstabletter som hon köpt från hennes hemland. Jag kunde inte motstå erbjudandet då jag planerade att använda tabletterna i laxerande syfte. ”Tänk om jag tappar flera kilon av dessa?”

Avmaskningstabletterna sade hon sig ha i väskan på avdelningen. Rätt sagt gick hon och hämtade kartongen med tabletterna dagen efter som jag fick gömma i mitt patientskåp resten av inläggningen. Jag fick lova att inte berätta för någon för då skulle hon ”råka illa ut”.

Höll det hemligt i 3 månader tills jag valde berätta det för vården.

Än idag känner jag skuld ifall hon råkade ”illa ut”. För jag kände verkligen att hon menade väl. Och oron att jag skulle kunna få skäll om jag råkade hamnade på den avdelningen igen efter avvikelsen. Men hennes ”langning” av tabletter hon tagit med från ett annat land, som legat i hennes väska, var ju egentligen så långt ifrån avdelningens behandlingsmodell som man kunde komma, samt att det inte var en medicin som läkaren ordinerat. Så jag vet ju nånstans att det var fel.

Men skuld känner jag ändå för att jag deltog i samtalen och visade intresse för att använda tabletterna på ett ”ansvarsfullt sätt” som inte skulle äventyra hennes anställning. Trots att det var jag som var i underläge och inte borde ha erbjudits avmaskningsmedel över huvudtaget.

Jag är 24 o har nu fått 2 diagnoser som förklarar varför jag mår dåligt/hur jag fungerar. Har varit inom psykiatrin sedan jag var 16 år. Hur kan man inte sett detta innan? Kan inte sluta tänka på hur jag hade mått idag om jag hade fått diagnoserna tidigare. O fått behandling snabbare.

Här kommer en del av de diagnoser som läkare tror att jag har:

Emotionellt instabil personlighetsstörning

Diagnos (Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD))

Diagnos (Blandade ångest- och depressions-tillstånd)

Diagnos (Avsiktligt självdestruktiv handling genom förgiftning med sömnläkemedel)

Diagnos (Läkemedelsintoxikation)

Huvuddiagnos
Blandad ångest-, depressivt tillstånd

Bidiagnos
Personlighetsstörning

Huvuddiagnos
Ångest

Bidiagnos
Irritabel tarm

2015-11-25 – 2022-05-05 …läkarna håller på än, varje gång man kommer till en ny läkare, det är tröttsamt, dem har hållt på sedan 2015, det hade varit så skönt att slippa tusen frågor, finns det ingen som kan visa lite medkänsla, jag vill inte vara ledsen varje dag, jag vill inte känna att självmordstankar kommer var och varannan dag..

..finns det ingen hjälp att få, det känns som om alla läkare vill bräcka varandra: ”åh, men jag tror att du har den här diagnosen, så dessa läkemedel ska du få”

…kan ingen se bortom alla diagnoser som finns lagrade i 1177.. ..jag vill bara må bra..

Jag känner mig så förvirrad också, vad är rätt och vad är fel, kan dem ha skrivit in fel diagnos, för när jag läser vissa saker och försöker fråga mig fram inom vården, så är det sällan saker och ting stämmer, känner jag, men, visst jag kan ha fel..

Jag hoppas att jag kan få någon form av hjälp, för jag vill inte må dåligt mer. Jag vill kämpa på och få ett liv jag trivs med..

Första gången jag lades in på vuxenpsykiatrin diagnosticerade överläkaren mig med EIPS efter vårt första samtal, ett samtal som knappt varade i 5 min. Det var 6 år sedan och jag har blivit ordentligt utredd för EIPS två gånger sen dess, och ingen av utredningarna har visat att jag uppfyller kriterierna för diagnosen. Ändå hänger den fortfarande kvar i min journal än idag.

Jag utvecklade PTSD efter sexuella övergrepp när jag var i lågstadieåldern. BUP feldiagnosticerade mig med autism och det har inneburit ett stort lidande för mig; dels då det har varit en ursäkt för såväl mina föräldrar som mina lärare att fortsätta att traumatisera mig med fysisk och psykisk misshandel, dels för att jag har blivit undanstoppad i specialklasser och därmed blivit utanför och mobbad under hela min skolgång, dels för att det är ett levande helvete att behöva gå runt med en kronisk diagnos som man inte kan känna igen sig i. Åren har gått och jag har sedan länge utvecklat CPTSD. Detta feldiagnosticerades medvetet som BPD när jag var i tidiga tjugoårsåldern för att psykologen jag fick behövde den diagnosen för att kunna behandla mig.

Jag har talat med flertalet behandlare genom åren och de jag har fått en relation till har alla hållit med om att jag med all sannolikhet inte är autistisk och t o m inom slutenpsykiatrin har personalen ifrågasatt min BPD-diagnos. Att ha en BPD-diagnos är ett helvete i sig. Jag har blivit öppet trakasserad och hånad av läkare med hänvisning till BPD, när jag har försökt söka vård för hjärtproblematik, utmattning, yrsel, illamående, smärta (en del av den mängd olika fysiska symtom som min CPTSD har givit upphov till) så har man skickat hem mig med diagnosen ”ångest” och en uppmaning om att jag är psykiatrins ansvar. Min f.d sambo, som följt med mig på flera vårdbesök har anmärkt på att det är som om vårdpersonal har bestämt sig för att jag ljuger innan de ens har träffat mig.

Jag har försökt få dessa diagnoser borttagna i flera år och öppenpsykiatrin har inte velat diskutera frågan. Det närmsta jag har kommit var när de förra året bestämde att vi skulle läsa igenom hela min psykiatrijournal för att se vad som har föranlett mina diagnoser. Således ville de se vad deras okända kollegor som feldiagnosticerat mig hade skrivit om mig i journalerna, för att de inte trodde på vad jag sade. Jag gick med på det, trots att jag visste vad det skulle innebära för mig, för att jag har kämpat så länge för att bli fri från den här mardrömmen.

När jag kom till mottagningen var jag höggradigt dissociativ och när jag sade det till psykologen som skulle medverka vid journalöversynen så fick jag höra att ”det är ju ingen mening att vi gör detta om du inte är här” varpå jag svarade att jag inte kunde hjälpa det. Jag fick ett glas vatten och sedan läste vi igenom BPD-utredningen. Jag fann att psykologen som hade diagnosticerat mig med BPD, som jag litade på och som var min första och enda trygga anknytning, hade ljugit i journalerna. Hen skrev, bl.a att jag led av ”lättväckt aggression”. Jag lider av förtryckt ilska, vilket både den psykologen, och min nuvarande privata psykolog har försökt jobba på med mig.

Vi tittade på BPD-utredningen, som ett annat trauma föranledde och det var därför jag sökte mig till psykiatrin. Jag är väldigt glad att vi bara hann tillbaka några år, för det jag var mest rädd för var journalen från 2002, bara att läsa 2002 var obehagligt och jag är i efterhand väldigt tacksam för min dissociation. Det är autismutredningen, som de sexuella övergreppen föranledde. Jag minns bara fragment från den utredningen, och ingenting av min barndom innan dess. Psykiatrin vet att jag har sexuella trauman i barndomen, trauman i vuxen ålder och PTSD, ändå tyckte de att det var en bra idé att jag skulle läsa mina journaler.

Samma kväll drabbades jag av den mest fruktansvärda flashbacken i hela mitt liv och min ångest och hypervigilans var så hög att jag blev tvungen att söka akut. Jag fick panikångest av att höra mina egna andetag. Blev också inlagd vid det tillfället. När jag har kommit hem ringer psykologen och vill boka ett nytt datum för journalöversynerna. Jag frågar om hen menar allvar, efter att jag blivit så dålig av det första tillfället att jag fick lov att läggas in på sjukhus. Jag kommer inte ihåg vad hen svarade, mer än att hen fortfarande var positivt inställd till att vi skulle läsa mina journaler.

Efter att jag tackat nej till ytterligare en journalöversyn så släppte de helt min önskan om förnyade utredningar. De skrev bara att jag var ”extensivt utredd” i mina journal och jag har kämpat i månader för att öht få till en dialog, men de vägrar och hänvisar till Patientnämnden och andra psykiatrimottagningar. Det står också i mina journaler att psykologens bedömning var att jag inte var dissociativ vid det mötet, eftersom att jag ”kunde prata om känslor”.

Jag var svårt sjuk i månader efter det tillfället; svår hypervigilans (ett hårstrå på min hud kunde kännas som att någon stack mig med en nål), lukt- och synhallucinationer, dagliga panikångestattacker, tre – fyra timmars sömn per natt, psykosomatisk smärta och av någon anledning har jag blivit mörkrädd, något jag var som barn. Lyckligtvis har jag en underbar privat psykolog som har lyckats hjälpa mig ur det värsta och jag är på en mycket bättre plats idag.