Jag gick igenom två ect behandling år 2019 första var 1 månad med 3 behandlingar i veckan andra var ca 6 månader senare och var två månader första månade 3 gånger i veckan och andra månade 1 gång i veckan.
Även om jag har minnesluckor under själva behandling perioden så tror jg ärligt talat det räddade mitt liv. Efter första veckan under första omgången jag fick så minns jag att jag vaknade och för först a gången på månader kände mig nästan glad, jag såg faktiskt fram emot någonting för först gången på lääääänge. Nackdelen med det var att de inte håller så länge så fick genom gå en till omgång 6 månader senare. Efter 2a omgången hittade vi äntligen antidepressiva mediciner som fungerade och klarade V att gå dbt. har sen dess princip mått bra. De var som att ect gav mig knuff upp ur den djupaste delen av depressioen och jag var äntligen mottaglig för annan behandling

Jag fördes med ambulans till akuten efter ett självmordsförsök, därefter upp till avdelning för observation övernatten. Under morgonen dagen efter blev de komplikationer och jag fick föras vidare till IVA(intensivvårdsavdelningen) efter att jag hade vaknat till där och åter var klar igen så skulle en läkare bedöma mig från psykiatrin innan jag fick lämna och där togs beslutet att jag skulle med till psykiatriska  slutenvårdsavdelningen. Väl på plats så satt jag där förvirrad och ångestladdad på mitt rum. Jag var där väldigt få dagar då jag propsade på att jag skulle hem. Jag minns inte mycket av vårdtiden där förutom några skötare som då och då försökte prata med mig, jag var stängd och vågade inte prata med någon av dom, jag såg de bara som läskigt och ångestfyllt.

När jag var 25 år bedömde min läkare på öppenvården att jag hade kroniska suicidtankar och att det aldrig skulle gå över och inte fanns något att göra åt det, så ingen behandling erbjöds för det. Jag stod även på mediciner mot bipolaritet och psykos trots att jag inte hade någon psykossjukdom eller bipolär diagnos. Hade inte förmågan att ifrågasätta läkaren.

Vi hade en AT läkare på avdelningen jag jobbade på som skrev i ett forum på facebook att han jobbade med zebror pga ärren på armarna hos våra patienter.

Hade man inte behövt stå i bara underkläder/nästintill naken. Utan fått typ någon sjukhusdräkt eller så. Hade de ändå vart ”ok” för förstår ur medicinsk synvinkel. Men tycker då inte att en som patient ska ha kännedom om sin vikt. Inte heller att enbart vikt ska styra allt. 

Även att personal tänker på att vikt kan skifta…. Skillnad om en blivit vägd en eftermiddag jämfört m morgon. Ibland blev de rena rama skri. När jag gått med 0.2 kg. Men i själva verket hade jag gången innan precis ätit och druckit och gången efter var tidig morgon🤷

Vid viktkontrollen varje vecka tvingade jag klä av mig helt naken. Dvs inte bara i underkläderna. Og han tog på mig. För ”se över” mina ärr… som inte alls var på de ställen han tog på. Detta på ”öppenvården” på BUP. Ville inte dit. Men för att slippa det så åt jag å gick upp i vikt. För om jag inte kom/gick ned fick jag inte lov att rida. Vilket han ständigt använde som hot. 

Tre år senare när jag va i kontakt med bup, vart inlagd i annan stad å när jag kom tbx fick jag HAN som behandlare… För ”ett känt ansikte”….

Min sista inläggning på bup. Ett allvarligt suicidförsök som slutade med LPT. Trots inga tvångsåtgärder eller motsägande av vård höll läkaren det kvar, endast motivering ”utefter allvaret och din historik vill vi ha kvar det.” Men varken jag eller personal ifrågasatte läkaren då hon höll min förälder borta (vilket var bra!). Samma läkare tillät mig vara kvar några extra dagar trots att jag hade fyllt 18. Är så tacksam

Jag vårdades på HSL. Ville ut och fira min mamma som fyllde år några timmar. Min man och mina barn var där för att hämta mig. Skötaren som skulle släppa ut mig säger helt plötsligt att jag måste träffa en läkare för att få åka iväg. Jag förstår inte varför, men säger ok. Läkaren kommer in i rummet. Tittar knappt på mig och säger ”Jag sätter ett LPT på dig”. Det blir en kaos i mitt huvud. Det är dagen innan julafton och jag ser hur mina barn kommer få fira julafton utan sin mamma. Jag frågar hur hon tänker, jag motsätter ju mig inte någon vård, men hon lämnar bara rummet. Jag får inte fira min mammas födelsedag utan bara invänta att nästa läkare ska bedöma mig inom 24 timmar. Alltså på julafton. Jag vill bara hem och fira julafton med mina barn och min familj. De på avdelningen lovar att läkaren ska komma upp så tidigt som möjligt. Men tiden tickar iväg. Min man kommer och vi bara väntar… 24 timmar går… efter 24,5 timmar kommer läkaren. Han sätter ett LPT på mig ”eftersom hans kollega har bedömt det” men i samma andetag frågar han hur länge jag vill ha permission. Så jag får alltså ett LPT och får gå ifrån avdelningen. Jag ber om permission i flera dagar och det var okej. Jag kommer tillbaka först annandag jul.
Jag överklagade sedan och fick faktiskt rätt i förvaltningsrätten, men det fick ju inte min julafton med mina barn tillbaka…