Jag träffade en ny läkare inom psykiatrin och pratade om min ätstörning. Hon bad mig berätta vad jag äter en vanlig dag, och när jag sa att jag äter ris förklarade hon att det ”inte är så bra att äta ris”

Jag tänker mycket på det jag utsatts för inom bup och psykiatrin. Speciellt de tvångsåtergärder som lämnat mig med ptsd som jag kämpar med än idag. I alla andra sammanhang utanför tvångsvården skulle dessa tvångsåtergärder vara ett övergrepp, vilket det i och för sig också är. Jag tänker lite extra på en situation som uppstådde inom bup. Jag var 16 år och en liten tjej. Personalen misstänkte att jag hade föremål i kläderna som jag kunde skada mig med. Men istället för att sätta in återgärder som tex vak valde man att tvångsvisitera mig. In kommer 5 vuxna män som tar tag i mig och håller fast mig mot sängen. En annan personal börjar dra av mig alla mina kläder inklusive bh medans männen håller fast mig. Jag skriker, gråter och kämpar emot i panik men det är ingen som lyssnar. Hade detta skett utanför psykiatrins låsta dörrar hade det självklart varit olagligt. Det här är en av många situationer som ärrat mig djupt. Jag tror ofta att läkare och personal inom psykiatrin blir så fokuserade på att ta bort föremål att man bortser från den psykiska skada sånnahär övergrepp kan lämna.

Basal kroppskännedom med en fysioterapeut hjälpte mig så mycket! Att först lära sig att känna kroppen och sedan att känna igen tecken på fysiska reaktioner vid ångest. Jag började med att psykiskt sett ”bara” ha ett huvud, till att i slutet ha en hel kropp. Insett efteråt hur viktigt det är att faktiskt känna sin kropp. Det var psykiskt tufft i början, att inse att jag inte kunde känna min kropp. Men efteråt så har det varit fantastiskt.

Jag självskadade genom att slå mig själv i ansiktet, men ingen sa något om det. Jag slog och blev blåare och blåare tills att jag var blågrön i hela ansiktet. Men ingen kommenterade, sa eller frågade någonting.

Jag låg bältad. När jag låg och väntade på bedömning av läkare, så tog det otroligt lång tid. Personalen som satt vak på mig började också att undra. Jag hade då blivit lugn och ville bara släppas upp. Ju längre jag låg där utan att läkaren kom gjorde att jag kände att jag på insidan hade fullständig panik, men att jag var tvungen att trycka undan den från min kropp, för om jag hade låtit den visa sig utåt så skulle jag behöva ligga bältad ännu längre. 

Efter en tid så kom läkaren som skulle bedöma. Jag minns att jag sa att jag ville släppas upp, varpå han sa att jag skulle ligga där ”lite till”. Sedan tog det lång tid igen, och igen… Minns inte hur många gånger han (läkaren) kom in, men en av gångerna då jag kände ”åh nu kanske jag äntligen kan bli uppsläppt”, så sa jag igen att jag var lugn, var på han, utan att knappt titta på mig, bara tvärt sa ”du får ligga 20 minuter till” och gick ut. Varje minut kändes som tortyr och ovissheten om hur länge jag skulle ligga där innan läkaren skulle behaga att släppa upp mig var fruktansvärd. 

Jag kollade i min journal efter händelsen och bältningen hade pågått i drygt 3 timmar innan jag blev uppsläppt. 

Det var en av de mest traumatiska sakerna jag varit med om inom slutenvården. Händelsen hemsöker mig fortfarande, flera år senare.

Jag har jobbat som specialistsjuksköterska på en öppenvårdsmottagning med inriktning beroende. Där fick jag, innan alla neddragningar, möjlighet att jobba med enskilda patienter utifrån deras behov. Ibland bara vara en lyssnande part, ibland justera läkemedel, ibland säga nej, ibland åka och hämta i en park när droger tagit överhanden, ibland skjutsa till behandlingshem, ibland jobba med KBT, ibland hålla i handen, ibland vara med på rättegångar, ibland jobba med ångesthantering, ibland vara ställföreträdande hopp. Men alltid med inriktning på relation med enskild person. Det var fint. Det gjorde skillnad. Det skapade hopp om förändring hos den som ville. Det visade att alla är värda 72 miljoner chanser för att få lyckas ändra sitt liv. När sedan ekonomifokus och avsmalning av psykiatrin så till den milda grad att ingen längre kvalificeras att passa in tog över. Ja. Då tog också den här möjligheten slut. Jag slutade innan det gick utför, men minns fortfarande de åren med värme. De relationerna och de mötena gjorde skillnad på individnivå. Och det har gett mig grunden till allt mitt fortsatta yrkesutövande. Jag kommer aldrig finna mig i standardiserade arbetssätt som inte hjälper individer att utvecklas utifrån sin startpunkt.

Psykiatrin har påverkat min självbild väldigt negativt på olika sätt. Tex genom att de misstrott mig och att deras sanning varit med värd än min. Om jag säger att jag inte har ångest men de skriver i journalen att jag har det tex, små saker som över tid gör att jag misstrott mig själv och blivit förvirrad. Är jag den person de menar? De har upprepade gånger sagt att jag inte klarar av att jobba och från början kunde jag tänka bort det, men efter ett tag blev det sanning. Det kanske är sant, men jag behöver få utforska möjligheten att klara av det först – nu har de skapat en utgångspunkt där jag inte klarar av någonting pga trauman. Vem vinner på det? Det vore rätt enkelt att ge någon hopp ist för att ta det ifrån dem. Enligt psykiatrin är jag en osäker, tyst, ångestfylld person som aldrig kommer klara av att jobba. Men innerst inne vet jag att det inte är jag. Men de bryter ner en.

Jag fick diagnosen ätstörning ospecificerad när jag sökte hjälp år 2021. Jag var underviktig och det blev sagt att det skulle tas upp mer senare. Det var mycket panikattacker och självskadebeteende samtidigt. Jag började äta antidepressiva och i samma veva började jag gå upp i vikt. Jag blev trött av dem, orkade inte träna på samma sätt som innan. Ökad aptit mm. Men tankarna försvann aldrig. Jag förtjänar inte mat. Och ångesten kommer nästan alltid när jag äter. Men diagnosen försvann från journalen i samma veva som jag gick upp i vikt. Fast än att än att jag påtalat hur jobbigt det är under flertalet gånger så är det ändå inget som tagits upp sedan dess. Det handlar tydligen om vikten och inte om måendet.

Jag var inlagd på självvald inläggning under sommaren och hade fortfarande dagar kvar enligt mitt kontrakt. Men avdelningen blev full och då fick jag veta att om det skulle komma in en akut patient under natten så skulle jag behöva lämna min plats, eftersom jag var inlagd på SVI. Det kändes förjävligt. Som att bara för att jag var där på SVI så var jag automatiskt minst sjuk och inte i behov av att vara inlagd på riktigt.
Mest förjävligt kändes det att gå och lägga sig och veta att jag kanske skulle bli väckt mitt i natten och utslängd. Men som tur var blev det inte så.