Var inlagd på LPT men hade inte vak, utöver vid måltider. Alltid låst toadörr, fick be personal låsa upp. En gång skulle jag ta en dusch (detta var långt efter måltid) så då bad jag personal låsa upp. Tog en dusch, en manlig personal knackade på flera gånger och frågade hur det gick. Han höll på att låsa upp i slutet. När jag var klar och bytt om sa han ”gick det bra att duscha?” varpå jag svarade ja, och då säger han (med obehaglig ton) ”gjorde du något speciellt medan du duschar?”. Fick bara obehagskänslor pga hur han sa det
Jämförs med andra patienter
Var inlagd på LPT och hade matvak. Ätstörning men normalviktig. Måltiden som serverades såg rent utsagt vidrig ut (ej pga äs) och jag grät, kunde inte äta . En skötare hotar med sond (det hade inte ens varit på tal om det) och säger ”jag har haft en patient med BMI x som hade ätit detta”, x motsvarar då ett lågt tal, men fattar inte varför hon sa så till mig…
”Varför har du bulimi?”
Hade vårdintyg, kom till psykakuten och träffade läkare (en man runt 60 år samt en underläkare), som skulle bedöma om jag behövde läggas in. Jag berättar att jag har bulimi, och då säger den äldre läkaren:
”Varför har du bulimi? Du är ung, fin och har en vacker kropp”.
”man blir glad av att se andra människor”
Pratade med överläkaren på ätstörningsmottagningen att jag har problem med träning (mår både bättre av det samtidigt som tvång är förekommande), att jag behöver tips hur jag ska tänka/göra. Hennes svar? ”Gå på gruppträningspass, man blir glad av att se andra människor”.
Blev hemskickad med en folder
Min dotter 14 år satt på bup akuten grät och bad om hjälp för att hon inte orka och ville leva mer, berätta om planer och avskedsbrev. Vart hemskickade med en folder med tips att avleda hennes suicidala tankar. Sökt vård för sin svåra ÄS men nekad vård pga självskadebeteende. Blir hänvisad till bup och bup skickar hem. All vård kring ÄS och självskadebeteende och suicidalitet har lagts på oss föräldrar. Mitt barn idag gråter för hon känner sig övergiven av hela vården och tappat tron på att hon någonsin kommer få må bra
Överläkare kommenterade min ätstörning
Jag var inlagd i slutenvård i väntan på inläggning på ätstörningsenhet. I samtal med överläkare sa han att han inte var så orolig för min ätstörning för han sa att han sett ”de som sitter i rullstol och inte ens kan hålla upp huvudet” och så illa var det ju inte för mig.
Mamma mådde dåligt av att tvingas vara matstöd
Under en inläggning på bup hade läkaren ordinerat ett matschema och matstöd. I början satt personalen matstöd, men helt plötsligt efter några veckor la omvårdnadspersonalen över ansvaret på mamma utan att ens ha kommit överens om det. För att mamma inte skulle börja klättra på väggarna efter veckor inne på avdelningen, hade hon planerat saker att göra ute under dagen. Men det fick hon inte, för personalen vägrade sitta matstöd för mig mer. Klockan var strax innan lunch en dag, och mamma hade gjort sig redo för att gå ut en sväng. ”Du är tillbaka till 12 va?” frågar en personal. Mamma svara att hon nog är tillbaka lite senare än det, varpå personalen uttrycker att jag måste följa matschemat och lunchen är kl 12:00 och att det är mamma som ska sitta med (de hade inte informerat henne innan om att hon skulle börja sitta matstöd), mamma frågar ifall de kan sitta med mig ändå vid lunchen för den här gången (och att hon absolut sitter med framöver, men nu var hon inte förberedd på detta) men de svara nej. Så därefter fick mamma ställa in allt hon hade planerat och mådde sämre av att inte kunna gå ut mer än korta stunder från avdelningen, för att personalen en dag bara vägrade samarbeta.
ECT mot min vilja
Jag vårdades under LPT på psykiatrins slutenvård för anorexia och depression där en läkare var allt annat än mänsklig mot mig. Fick ECT-behandling mot min vilja under tvång. Blev fasthållen och skrek att jag inte ville och ändå så söver de mig. Upplevde massa biverkningar från behandlingen, bland annat minnesluckor som är vanligt. Sa saker om och om igen men visste inte om det. Då säger läkaren till mig att jag fejkar minnesluckorna. Kände mig så kränkt. Får sedan höra från en skötare på avdelningen att ECT-behandlingen inte givit något resultat alls, vilket inte läkaren berättat för mig utan bara fortsatt med behandling efter behandling trot att hon visste detta. Är tacksam att jag tog mig därifrån levande.
Förälder gör för mycket men samtidigt för lite
Att vara vårdare och förälder är helt orimligt. Man har en relation till den sjuk*. Det är omöjligt från både förälderns och barnets håll. Ge medicin, plåstra om, försöka ge mat, trösta, ha tålamod, ta emot slag och svordomar, sopa upp krossat porslin, vaka på nätterna, inte våga sova, inte våga lämna ensam. Jag har två barn med ätstörningar, självskadebeteende, ångest, depression, suicidförsök. Ensamstående. Syskon som inte får något av min tid. Jag som mamma som inte gör annat än vårdar. Förmaningar från BUP och omgivningen att jag gör fel, gör för lite, samtidigt gör för mycket och offrar min egen hälsa. Förmaningar när jag låter någon annan vara med tonåringarna en kort stund för att få andas, men också uppmaningar om att inte glömma bort att jag med måste göra saker själv.
Får ingen hjälp med ätstörning p.g.a. övervikt
Jag tog kontakt med en ätstörningsmottagning efter flera års kamp med ätstörning och noll hjälp på det området av psykiatrin då de inte ansåg att det var deras område.
Jag kände mig illa bemött redan från start av mottagningens personal. Många som kommer till ätstörningsmottagningen är undernärda och lider av svår anorexi. Men jag som hade motsatt problem med övervikt istället bemöttes med irritation, som om jag bara sökte uppmärksamhet.
Man utgick direkt ifrån att jag var överviktig pga skräpmat och stillasittande och inte ville ändras. Man sa redan första mötet att jag ska äta mindre och röra mig mer, utan att ens tagit reda på vilken typ av ätstörning jag led av.
Jag var på mottagningen i månader och man kom fram till att övervikten inte berodde på skräpmat och stillasittande. Utan helt andra orsaker som varken mat eller motion hade kunnat ändra utan medicinsk insats.
Men trots detta fortsatte man som personal att se på mig som om jag var den stereotypiska ”tjockisen” som bara åt chips och lata mig. Mottagningen krävde att man skulle följa deras krav för att få en så kallad sundare livsstil. Dessa krav gjorde mig sjukare än någonsin och jag var tvungen tillslut att sluta gå till mottagningen. Jag föll helt tillbaka till min ätstörning och det tragiska är att inte bara är jag fortsatt sjuk, men nu vågar jag inte ens söka vård.
För är man överviktig så bemöts man bara med samma svar och krav från vården, ät mindre och rör dig mer. Oavsett vad den grundläggande orsaken för övervikten är. Och detta av de man tror är utbildade inom just ätstörningar och hur individuellt problemet är för varje patient.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
