Jag har bältats några gånger och det är alltid en obehaglig tvångsåtgärd. De flesta gångerna har varit tortyr, men jag vill dela ett tillfälle då jag i efterhand kan se att det faktiskt var en okej upplevelse och att det var nödvändigt. En sen kväll hade jag tagit en intox med syftet att avsluta mitt liv. Jag vaknade upp på IVA med motgift i droppform som behövde ges under hela natten. När jag förstod att jag hade misslyckats med suicidförsöket och att de höll på att rädda mitt liv steg paniken i mig och jag gjorde allt för att försöka slita loss infarterna och ta mig därifrån. Personal från psykiatrin tillkallades och de höll fast mig och försökte lugna mig i väntan på att jourhavande överläkare i psykiatri skulle anlända för att kunna besluta om tvångsåtgärder. När hon kommer blir jag bältad i IVAs säng, inte på en hård brits. När jag sansat mig något inser jag att jag vet vem läkaren som kommit är, hon har varit min behandlande läkare för flera år sedan, en person som jag tyckte mycket om men som jag inte träffat på flera år. Hon står hos mig hela den natten, hon pratar lugnt och respektfullt med mig, vi pratar om vad som hänt under kvällen, vad som hänt den senaste tiden, vad jag jobbar med och massa annat. Hon får mig att stundtals glömma bort var jag befinner mig och varför och jag minns att jag vid några tillfällen försöker lyfta handen för att klia mig på näsan bara för att upptäcka att den ju sitter fast. Paniken sköljer över mig emellanåt och då försöker jag slita mig loss, men då finns hon där och hjälper mig tillbaka till lugnet. Vid ett tillfälle behövde hon lämna rummet för att göra något annat en stund och hon kollade med mig om det var okej och jag sade ja. Men strax efter fick jag panik igen och då skyndade hon sig tillbaka till mig.

Jag fick möjligheten att träffa henne ett år efter den natten, och jag tackade henne för det hon gjorde för mig. Hon fick mig att känna mig trygg och viktig mitt i kaoset och paniken. Droppet fick göra sitt och jag klarade mig tack vare det helt oskadd från den allvarliga händelsen.

Blev bältad. Låg och skrek och grät av smärta pga dom bältat mina armar för hårt och i ett konstigt läge uppåt och inte neråt. Jag bad gång på gång att dom skulle släppa att jag var lugn men jag hade så fruktansvärt ont, de tog säkert 1 timme innan läkaren kom och pratade med mig och jag grät och sa hur ont jag hade, hon sa till dom att ändra läge efter det avtog smärtan. Men att inte bli lyssnad på och ligga och ha så ont i över 2 timmar. Aldrig haft så ont i hela mitt liv. Och att inte bli lyssnad på.

Jag blev många gånger bältad i ”förebyggande syfte”. Att vårdpersonal tänkte att jag skulle göra något mot mig själv, så då bältade dom mig och gav mig starka tvångsinjektioner för att jag inte skulle göra något mot mig själv. Och detta gjorde dom alltså utan att jag hade gjort något vid det tillfället. Dessa bältningar skedde ofta på kvällen och de släppte upp mig när jag hade somnat, vilket kunde innebära att jag låg bältad i upp till 6h.

Det är brinnande kaos på avdelningen. Vi är för många som har så svår ångest att vi håller på att gå under. Personalen försöker lugna, springer mellan rummen, men kan inte stanna någonstans. Larmet går och bältessängen rullas mot någons rum. All personal försvinner dit. Jag drunknar i min egen ångest. Ensam i mörkret. Jag försöker hålla ut. Men det går inte hur länge som helst. Till slut sitter jag där och kör huvudet i den hårda betongen. Och nu är det mig de springer till. Mig larmet går för. Mitt rum som nästa bältessäng rullas in till.

Jag har tillsyn antingen varje kvart eller varje halvtimme. Det sköts aldrig. De har sagt att jag inte får stänga min dörr, men jag stänger ändå. Jag har tröttnat på att ingen bryr sig. Jag sitter där bakom den stängda dörren, i en liten boll på min säng och försöker att inte ge efter för impulserna att ta livet av mig. Smärtan skär i bröstet. Jag vill inte det här längre. Det finns ingen väg ut. Det tar två-tre timmar innan någon tittar in. Skötaren öppnar dörren, tittar på mig på sängen, konstaterar att jag inte gör något skadligt mot mig själv och går sedan igen. När jag på nästa läkarsamtal tar upp att tillsynerna inte sköts försöker de hävda att jag kanske bara inte märkt, att de tittar in i rummet när de går förbi. ”Genom en stängd dörr?” frågar jag och får bara till svar att jag ju inte får stänga dörren. Så jag låter den stå öppen. Och sitter där på sängen och går sönder. Personal kastar snabba blickar in på mig från korridoren. Det går inte att missa att jag går sönder. Jag skakar. Andningen gränsar till hyperventilation. Men jag lever ju. Så varför skulle de gå in och prata med mig?

Gång på gång rasar allt och jag hamnar där på golvet och drämmer huvudet i väggen. Kämpar mot personal som håller fast. Ibland blir jag bältad, men oftast är det bara en utdragen fasthållningskamp. Och egentligen är det värre. För det finns inga regler för fasthållningen. Inget slut. Ofta är det också brist på kvinnlig personal och tjejen längre bort i korridoren som haft vak i flera månader behöver de trygga kvinnorna bättre. Paniken när händer håller fast mig. När män tar i mig. När den manliga styrkan som jag inte har någon chans emot trycker ner mig på golvet. Den paniken går inte att beskriva.

Jag har behövts vårdas på både barn och vuxenpsykiatrin. Idag är jag runt mellan 20-30 år och min psykiska ohälsa började när jag var 16 år gammal.
Jag har inga bra erfarenheter av BUP varken öppen eller slutenvård men det jag kan intyga är att om jag hade fått hjälp i tid så hade jag inte vart där jag är idag.

Jag vårdas i öppenvården för personlighetssyndrom trots att jag inte har fått en ordentlig utredning för denna diagnosen. Jag har vårdats otaliga gånger inom den slutna vården och självmordsförsöken, bältningarna och den psykiska misshandeln har satt sitt spår.
Jag har varit på dem flesta avdelningarna inom psykiatri affektiva…på majoriteten av dem så används tvångs åtgärder som bältning lika mycket som så mycket vatten som kommer ur en kran. Men det finns en avdelning som kan hantera mig utan allt tvång. Genom att prata med mig, finnas där och trösta. Något jag uppskattar så mycket…

Jag har varit med om bla att jag blivit bältad och fått så mycket injektioner att jag tillslut legat medvetslös med pox mätare och blodtrycksmätare. Jag vaknade 4 dagar senare. Detta för att läkaren inte beräknade min vikt när dem drog upp medicinen…

Jag har varit på avdelningar där läkare instruerat mig till HUR jag skall gå tillväga för att lyckas med ett fullbordat suicid…

Jag har fått otaliga hjärtstopp efter självmordsförsök inne på den slutna avdelningen. Vid dessa tillfällen har tillsynen av mig inte följts alternativt att läkare inte bedömt att jag är suicidal.

Jag har vårdats med stöd av lagen för psykiatrisk tvångsvård och även haft ständig tillsyn. Trots detta så har jag ändå lyckats att hoppa från en av avdelningarnas balkong (3,5-4,5 m högt) efter ca 1 år gjorde jag IVO anmälan som visade att avdelningen inte ens gjort en avvikelse på händelsen. IVO konstaterade brister i min vård.
På samma avdelning så fick jag ett hjärtstopp efter ett suicidförsök i min säng. Detta borde jag inte kunnat genomföra då jag hade ständig tillsyn men mitt X-vak hade hörlurar och mobil så han märkte inte. Först när vaket bytte till en annan person så förstod man att mitt hjärta stannat, jag hade ingen andning och var blå.

Jag har vårdats på en avd där dem skall vara högspecialiserade på allvarligt självskadebeteende. Men jag ansågs ha ett för allvarligt självskadebeteende följt av två hjärtstopp.

Jag har ingen bra förklaring på HUR jag kan vara vid liv efter alla självmordsförsök. Men det jag vet är att det inte är avdelningarna på psykiatri som räddat mig (förutom 1) men de andra har snarare behandlat mig så dåligt att jag mått sämre när jag kommit ut än vad jag gjorde när jag kom in, tyvärr.

Även om det sker sjuka saker, felaktiga saker och bedrövliga saker inom sluten vården för psykiatri så måste jag ändå säga att vissa som jobbar på avdelningarna räddar liv. Vissa har ett hjärta och arbetar med det även om dem är få.
Jag hoppas innerligt att nån uppmärksammar både patientsäkerheten men också personalens arbetsförhållandena. För detta är inte hållbart för någon…

Efter ett antal långa och röriga inläggningar inom slutenvården utvecklade jag vårdrelaterad PTSD. Delvis pga bemötande av läkaren, bristen på vårdplan, konstanta ändringar och tvångsåtgärder som användes som ”straff” för när jag inte nått viktmål eller klarat av slutföra hela måltiden. Trots bra värden annars… Men fick höra at jag måste fuskat när jag gått upp i vikt (pga tillfällig vätske ansamling i kroppen ) och fick då toaletten låst, utevistelse indragen och bältning m sond ifall jag inte klarade slutföra all mat till punkt å pricka.
Det kändes totalt skevt i mitt huvud att bli bestraffad för något jag inte kunnat påverka alls. När sedan vätske ansamlingen försvann ur kroppen igen fick jag istället utskällning för obefogad viktnedgång och ytterligare tvångsåtgärder… Att aldrig kunna göra rätt ur deras perspektiv underminera så mycket och bröts ned totalt. Pga det och en händelse under bältning av manlig personal, gjorde att jag utvecklade ptsdn och inte klarar ta mig till vårdbesök alls längre oavsett anledning eller avdelning inom vården. Men det lyftes aldrig av psykiatrin, ställdes inga frågor, ingen har erbjudit hjälp för vårdrelaterade ptsdn, för mig känns det som att det är svårt för dom att göra detta eftersom man då behöver ta en del av ansvaret. Granska sin organisation… Vilket kanske hade behövts? Men det har varit helt tyst, trots att jag flertalet gånger uttryckt behov av hjälp för specifikt det.

En kväll har en patient på avdelningen stark ångest.
Hon kastar saker och försöker skada sig. Personalen bältar henne och två skötare går tillbaka till personalköket precis utanför mitt rum. Jag hör den ena säga till den andre ”Om hon nu ska skada så kan hon väl göra det i tystnad som *mitt namn*, nu vill hon bara ha uppmärksamhet.

Efter att jag mot min vilja lagts i bältessäng och tvångsinjicerats med lugnande läkemedel då jag skadat mig själv på avdelningen försökte man ge mig min insomningstablett där jag låg. Jag var lugn och talade om att jag inte ville sova för natten fastspänd i bältessängen men fick till svar av sjuksköterskan att där skulle jag minsann få sova under natten.

Jag blev inlagd med lpt när jag var 15år då jag hade anorexia nervosa och var suicidal. Jag fick sond satt direkt även om jag aldrig blev erbjuden att äta mat, jag blev fasthållen av 4-6 personal vid varje måltid 6ggr dag, därefter började bältningarna. Första gången minns jag så tydligt även om det är 5 år sen idag, jag vaknar i panik varenda natt sen dagen än idag.
Det var en kvart kvar tills lunchen var och jag stog i fönstren i mitt rum och ångesten var brutal, helt från ingenstans slängs dörren in till mitt rum upp och in springer 4 män jag aldrig sett förut, de lyfter ner mig o tar tag i varsin arm/ben o lyfter mig genom korridoren medans jag sparkar och skriker utan att kommunicera vad som händer. Jag hör min pappa gråta o skrika ”släpp mitt barn”, han förstod ingenting. All annan personal stog uppradade i korridoren o tittade bara på som om det vore underhållande. De lyfter in mig, trycker ner mig i sängen o börjar spänna fast mina ben och jag lyckas dra ut min sond, då spänner de fast mina händer så hårt att jag inte har nån känsel kvar och håller hårt grepp om mitt huvud och jag får svårare att andas, sjuksköterskan trycker ner en ny sond och det var de smärtsammaste jag varit med om. Där ligger jag helt blottad och mina byxor har åkt ner under händelseförloppet och ingen försöker lugna mig. En av skötarna tar en stol och sätter sig snett bakom mig och börjar hålla på med sin mobil och en annan skötare frågar honom ”vill du ha en kaffe” och han svarar ”ja gärna hör kommer jag ju få sitta ett tag” Alla hade sånt maktmissbruk på den avdelningen.
Vanligtvis blev jag sondad med sprutor för de går snabbast men vid bältningarna sondades jag alltid med maskin och läkaren gav anledningen ”med maskin tar det längre tid än med sprutor och det är för att jag vill ha dig i bälte i en timma, du måste lära dig av dina konsekvenser”.
Vad är ens det för motivation och vad är mina konsekvenser? Att jag blev sjuk som 15 åring?
Dessa bältningarna fortsatte och jag var inlagd på slutenvården med lpt i 6 månader tills jag blev flyttad till en annan stad.

BUP. ”Vill du bli bältad eller?” – överläkaren