Låg på psykiatrin under tvångsvård i flera månader, blev gång på gång ignorerad av personalen när jag försökte få kontakt för att få hjälp, satt på mitt rum med panikångest och hade skadat mig så illa att dem fick ringa efter en ambulans, när jag kom tillbaka avskrevs tvångsvården och jag blev hemskickad för personalen på slutenvårdsavdelningen var rädd för mig, lilla mig, som aldrig någonsin brukat våld, lilla jag, som nästan dog dagen efter. Allt jag gjorde var att be om hjälp, på slutenvårdsavdelningen efter jag uppenbarligen blivit tvingad att komma dit och ignorerad i dagar. Jag försökte be om hjälp, för dem ville det och miste nästan mig själv på kuppen.

Jag vägrar slutenvård av så många anledningar. Att bli skriken på att jag förstör för alla på avdelningen och höra ”mamma mia ” när jag är i mitt värsta tillstånd . En gång blev jag utsläppt mitt i natten för att gå till akuten och sy. ”Det var tur att inget värre hände ” var svaret efter. Jag kom aldrig mer tillbaka till avdelningen. Och för att hålla mig vid liv har min familj fått ha koll på mig, låst in mig i mitt hem och min mamma som vak. Min mamma gick nästan in i vägen av allt ansvar. Ska det behöva vara så ?!

Jag hade skadat mig mycket illa. Pågrund av tvångstankar. Jag hade hål i matstrupen och riskerade att dö. Jag var chockad och ledsen när läkaren tappar humöret helt. Hon skriker ”Vi skulle inte hjälpt dig utan lämnat dig att dö med dina skador om du nu ändå inte tar emot penicillin”. Jag hade då stor stress och tvång att jag inte fick ta emot det. Fick ingen ursäkt ingenting trots att jag kort efter hon stängt dörren om sig tog emot droppet. Jag blev mycket ledsen av hennes ord. Jag var mycket dålig och jag ville inte dö.  Men jag var döende.

Jag är autistisk och var inlagd för kombinerad ätstörningsbehandling och traumaterapi. Det fanns en långsiktig planering för inläggning många månader. Tyvärr behövde jag ta beslutet att skriva ut mig i förtid pga avdelningens bristande bemötande och kommunikation. Jag orkade helt enkelt inte med deras otrevliga och arga bemötande när jag fick ångest över att de ständigt missade att informera mig om förändringar. I journalen står det under utskrivningsorsak ”Inte längre i behov av slutenvård” Jag önskar att de någon gång bara kunde vara ärliga i journalen. Erkänna att de misslyckats, istället för att hela tiden bara försöka mörka saker.

För flera år sedan gick jag in i väggen. Jag hade 1,5 år tidigare försökt söka hjälp pga att jag var helt utmattad utan att riktigt förstå mig på varför. Redan tidigt i tonåren diagnostiserades jag med autism men fick ingen hjälp med att förstå den diagnosen eller vad det innebar.

Jag hade precis fått en fast anställning och kände att jag bara blev mer och mer utmattad och deprimerad. Jag såg dessa tecken och kände igen mig och försökte då söka mig till vården innan det blev så pass illa. Ingen psykiatri ville ta emot mig, de ansåg att jag inte alls mådde så pass dåligt att jag behövde stöd. Jag skickades runt till 5 olika mottagningar innan jag tillslut fick någon som bokade in en tid hos en läkare. Jag blev sjukskriven nästan direkt men 7 månader senare blev jag akut inlagd. De såg att jag hade ett självskadebeteende, att jag hade starka tankar om döden och satte dit en EIPS diagnos. Jag ansåg inte att jag kände igen mig i den diagnosen och jag har fått den borttagen i en annan kommun men när jag flyttade tillbaka till den kommun som satte dit den så var den tillbaka.

Psykiatrin kollade bort från min autism diagnos och fokuserade endast på min EIPS diagnos, när jag påpekade detta och undrade varför så sa dem  ”det finns inga mediciner för autism-diagnosen”

Flera år senare och jag har fortfarande inte fått hjälp med att komma på fötter så att jag kan börja jobba då det enda de ser är EIPS och jag kan säga att det är nog den värsta diagnosen du kan ha på papper. Du blir automatiskt tilldelad en etikett som säger att du bara manipulerar alla omkring dig, du ljuger och du överdriver. Jag kommer aldrig glömma den gången jag åkte in akut till slutenvården pga att jag var påväg att ta livet av mig och läkaren säger ”jaha du har EIPS, du menade inte handlingen utan det var bara en impulsiv handling i stunden”
Jag är inte impulsiv och jag har än idag inte fått rätt hjälp så att jag kunnat ta mig upp på fötter då ytterst lite dränerar mig på energi och jag är väldigt stress känslig när jag känner mig utmattad. Min autism diagnos är fortfarande osynlig i deras ögon.

Jag har en del trauman i mitt liv. Det tidigaste från när jag var 4 eller 5 år gammal. Den värsta när jag var 8-9.
Jag har väldigt mycket luckor från åldern 8-9 och i många år reflekterade jag inte så mycket över luckorna förrän små bilder fyllde i dem här och var igenom mina år.
Efter 14 år av tystnad, för att jag blev hotad att inte säga något för då skulle jag dö, så hamnade jag i slutenvården för första gången. Jag har alltid haft svårt för nya miljöer och jag hade aldrig någonsin varit inlagd, jag hade åkt in akut på grund av att minnena som jag inte visste fanns blev fler och fler och det blev så illa att jag ville dö. Alla dessa minnen av en lukt jag inte kan fastställa och bilder jag inte vågar tro är sanna. Skrik av barn i smärta, inklusive mig själv. Jag hade ingen aning om vad inläggning betydde och jag kan bara beskriva mig själv som ett skal. Jag visste inte vart toan var, om man fick dricka eller äta, jag visste inte ens att det var fritt att röra sig i korridorerna så jag satt i ett halvt dygn och stirrade rakt in i en vägg. Jag var rädd för att säga ett ord och rädd för att röra mig ur fläcken.

När jag väl blev skickad till en avdelning jag skulle vara på och fått i ordning på hur rutiner fungerade på slutenvården så började jag få hopp inom mig att de skulle kunna hjälpa mig. I flera veckor grubblade jag på hur jag skulle kunna uttala om en händelse jag förnekat så länge och jag ville bara ha hjälp med att hantera allt. Jag öppnar min mun på ett läkarsamtal och tar mod till mig att säga dessa ord högt. Jag hade aldrig yttrat ett ord på 14 år och när jag sagt en del av allt som hände, bara små bitar så säger läkaren att jag är utskriven för de kan inte hjälpa mig. Jag kommer ihåg hennes kalla ton och hennes obekymrade uttryck som om mina ord inte ens rört henne i ryggen. Jag höll tyst om detta för vården ytterligare fem år och har precis påbörjat traumabehandling nu, jag utvecklade flera självskadebeteenden och har försökt göra över 100 suicidförsök efter denna händelse. Jag vill inte skylla allt på vården för en del av detta är ändå ett av många trauman jag aldrig bearbetat. Jag har bara sagt små betydelselösa delar av allt, för det är så mycket och jag är fortfarande rädd att om jag berättar mer så kommer jag återigen bli utslängd och få ett kallt bemötande som jag fick då. Jag har aldrig känt mig så liten. Jag har nog aldrig varit så rädd för mitt huvud, jag har försökt förneka varenda litet trauma efter det för om det inte existerar så behöver jag inte oroa mig för att inte bli hörd eller bli behandlad som om jag inte är värd något.
Jag har haft nästan konstanta mardrömmar om mina minnen minst 3-5 gånger i veckan i alla år efter att jag inte blev tagen på allvar den första gången jag sa något.
Min psykolog som jag har nu är jag äntligen villig att riskera ett försök till för att få må bättre men jag har fortfarande inte kunnat uttala stora delar av mina trauman, för jag är så rädd att de inte kommer höra mina ord eller anse att jag är felet i allt. Jag får skylla mig själv, så många gånger som BUP har uttryckt dem orden. Min tillit till vården är nästintill 0 men efter 5 år vill jag föröka igen, för min skull, trots att rädslor fortfarande finns kvar.

Blev uppryckt från golvet & kallad storbarnunge mitt i en flashback…Vilket gjorde den 100ggr värre. Psykiatri vården saknar tyvärr fortfarande ofta kunskap om Ptsd och dess symtom.

Jag har tidigare skrivit här om hur jag fick min diagnos avfärdad av en läkare som aldrig träffat mig. Nu har jag träffat en till person som råkat ut för samma sak-av samma läkare. Jag har också sett läkaren figurera i flera tidningsreportage, som framgångsexempel på att korta vårdköerna. Är det så här mottagningen kortar köerna undrar jag då, avfärdar diagnoser på patienter som söker vård hos dem utan att prata med dem.

Det var min första gång inom slutenvården. Inne i ett allt för litet samtalsrum med fem personal och jag.
Läkaren vill veta vad som ligger bakom mitt mående.
Jag svarar att jag inte vet.
I ca 30 minuter ställer hon samma fråga om och om igen. Dem andra är tysta.
Till slut orkar inte jag mer och hemligheten jag burit på i 25 år är inte längre en hemlighet.
Läkaren säger ”Det var det jag misstänkte” och mötet avslutas och jag lämnades ensam att hantera ångesten. Det togs sen aldrig upp igen under de tre veckorna jag var där.

Jag lyfte för min sköterska på psykiatrin att jag misstänkte att jag har PTSD efter att vi gått igenom diverse svåra trauman och efter att jag läst lite om diagnosen. Sköterskan viftade bort mina tankar och sa att jag mådde dåligt för att jag ville det, att mina Flashbacks va påhitt och att det va bara att ta en promenad. Ingen lyssnade och efter en total kollaps 10 år senare och efter att ha lyft diagnosen flertalet gånger så valde man att ”vara mig till lags” för att få mig att ”sluta tjata”.
Fick diagnosen Complex PTSD och går nu på specialinriktat traumateam.
Psykiatrin nekar förfarande min diagnos och menar fortfarande att jag överdriver om mina problem även om specialister nu ifrågasätter varför de inte fått komma in för behandling i tidigare skede. Det hade hjälp mig att kunna leva ett bättre och fungerande liv.