”Sluta, du skrämmer de andra patienterna”, sa personalen till 12-åriga jag som i enorm rädsla, sorg och panik skrek och grät på golvet i mitt rum efter att de i flera månader tvingat mig kvar i strategier som väldigt tydligt gjorde mig sjukare.

Under samma period som sådana här saker sades till mig nästan dagligen (personalen gick in i rummet där jag var i intensiv panik och skadade mig själv (visserligen i närvaro av mina föräldrar, men de visste inte vad de skulle göra) men sa bara att jag skulle sluta skrika) då jag hade mycket frekventa panikattacker i koppling till att vården inte hjälpte och att saker nästan helt bestämdes över mitt huvud och fysiskt tvingade användes (då jag inte hade LPT gjordes det genom att mina föräldrar till exempel höll fast mig så att jag skulle kunna tvångsmatas, samtidigt som det pratades om att det var ”mitt val”).

Det här är bara en av många situationer som fått mig att känna mig absolut maktlös inom den psykiatriska vården. Den absoluta makten som psykiatrin hade över mig samtidigt som de var de enda som skulle kunna hjälpa mig och tycktes helt oförmögna att förstå vad som gjorde så ont och utan att kunna hjälpa mig, gjorde mig otroligt rädd. Idag har jag långa perioder av intensiva påträngande minnen och en känsla av att vara tillbaka där. Rädslan och den intensiva rädslan sitter kvar i kroppen och det känns som att jag aldrig kommer helt ut ur det där sjukhusrummet jag så kämpade för att komma ur.

Det finns många starka historier som jag tack och lov blivit skonad från. Jag vill ändå belysa att missförhållanden kan ta olika former och att brister inom vården inte alltid är så påtagliga, men ändå kan få konsekvenser. Jag var inlagd och kämpade länge med att få till en bra medicinering och hade stöd av en fantastisk skötare och i slutet av hens arbetsvecka gick det helt ok. Hen lovade att rapportera vidare till kommande personal. Jag vet inte vem som gjorde fel, om hen inte rapporterade eller om den nya personalen inte läste, men jag fick ingen medicin längre och vågade inte be om det. Allt blev värre. Allt började om.

Vid flera tillfällen har saker lovats för att lugna mig, men allt är tomma ord. Allt har alltid fallit mellan stolarna och jag har känt mig obeskrivligt maktlös och oviktig. Vid de få tillfällen jag vågat be om något har jag fått förklarat att personalen inte har tid, alternativt att de ska bättra sig – men inget sker.

Vid varje utskrivning har läkare lovat att kalla mig till återbesök men det har aldrig hänt, trots att jag vid utskrivningstillfället har påpekat att det aldrig har blivit av och hen har lovat att det ska bli av denna gång. Läkaren har även lovat skicka remisser till öppenvården osv, men har aldrig gjort det. Nästa gång vi hörs är först nästa gång jag blivit inlagd.

Jag känner mig så utlämnad och oviktig av att alltid hamna mellan stolarna. Som om jag är en obeskrivlig börda ingen orkar ta i tu med. Jag vill inte tro att varken läkare eller skötare har för avsikt att vara elaka, men deras slarv och tomma ord gör mer skada än nytta

Det började med att jag öppnade upp mig för personalen om mina självmordsplaner, då jag bor på ett behandlingshem. De tyckte att jag skulle åka upp till psykakuten och bli inlagd. På psykakuten träffar jag en skötare som säger att jag ska sätta mig i det inre väntrummet då de var rädda att jag skulle sticka därifrån på grund av att mina självmordsplaner var så starka. Jag fick efter att ha väntat en stund träffa läkaren och berättade då öppet om mina starka självmordsplaner och tankar. Hon frågade efter ett tag vad jag ville ha för hjälp, jag svarade att jag kanske behöver bli inlagd någon natt. Hon lyssnade inte på mig utan ville skicka hem mig och skyllde på att det var platsbrist och kaos på avdelningen. Hon skickade sedan hem mig med några extra mediciner för kvällen och sa att jag kunde komma tillbaka om några dagar för en ny läkarbedömning. Detta fick mig att känna att jag inte blev tagen på allvar, att de inte lyssnade på mig och att de förminskade problemen. Det kändes också som att de på psykakuten tänker att det löser sig bara för att jag bor på ett behandlingshem.

När jag låg på en medicinsk avdelning efter ett suicidförsök kom en psykiatriker och gjorde bedömningen att jag inte var akut suicidal och kunde åka hem när jag var medicinskt färdigbehandlad. När mina närstående och min öppenvårdskontakt fick reda på det blev de oroliga och gjorde en plan för att möta upp mig hemma och sedan köra mig till psykakuten eller låta öppenvårdsläkaren skriva vårdintyg. Istället fick de personalen att köra mig till psykakuten för att träffa en annan läkare för ny bedömning. Då skrevs vårdintyg. Jag minns inte särskilt mycket av det här. Jag hade legat medvetslös och var fortfarande ganska borta av intoxen, så samtalet med den psykiatrikern mindes jag knappt alls dagen efter. Men ändå gjorde han bedömningen att jag inte längre var suicidal och kunde åka hem.

Jag hade bott på ett behandlingshem i tre månader och var suicidal bl.a. på grund av att jag inte skulle få förlängning där, och därmed inte få den hjälp jag behövde. Öppenvårdsläkaren som egentligen skulle köra hem mig till lägenheten skrev istället vårdintyg och jag skickades till psykakuten. Där fick jag träffa överläkaren som, när jag berättade om mina suicidtankar, frågade mig ”tycker du inte att det här är utpressning?” Han har även antecknat i min journal att det är utpressning från min sida. Samma läkare har tidigare jobbat på en avd jag då varit inlagd på och gett mig permission, vilket slutade i ett suicidförsök. Han kom sedan ner till den medicinska avdelningen och var arg på mig och sa bl.a. ”Det är min läkarlegitimation som ryker.” Alla andra från psykiatrin frågade hur det var med mig, men han var bara arg.

Ambulanspersonal kom hem till mig då en orolig vän larmat om min suicidalitet. De försökte länge övertyga mig om att följa med frivilligt till den närmsta staden, men på grund av rädsla för en viss läkare som jobbar där vägrade jag. De fick till slut med mig till en annan stad, dit psykakuten först inte ville ta emot mig då jag tillhörde den andra staden. Ambulanspersonalen gav sig inte utan sa att en har rätt att söka vård där en är närmast och att vi nu var i den staden. Efter mycket om och men fick jag komma in, men de sa att det var väldigt lång kö och väntetid. Jag ville bara åka hem och dö, så jag frågade en sköterska om jag fick åka hem då jag var där frivilligt. Först sa hen att jag behövde prata med läkaren först, speciellt eftersom jag kom in med ambulans, men hen pratade sedan med läkaren som sa att jag kunde åka hem, utan att träffa mig. Den natten slutade i ett suicidförsök.

Jag var på psykakuten tillsammans med närstående då jag hade starka suicidtankar. Läkaren vi träffade himlade med ögonen när min vän rättade till ”hen” då han använde fel pronomen om mig. Sedan använde han en blandning av hon, han och hen resten av samtalet. Han tog mig inte alls på allvar och sa till min pappa att ”jag vet hur sådana där fungerar.” Det var så tydligt att han bara såg mig som en ung och uppmärksamhetssökande person och det fick mig att känna att jag inte var värd att få hjälp. Det var fem år sedan men den upplevelsen sitter kvar än och jag tycker fortfarande det är svårt att be om hjälp via psykakuten, även om jag bor i en annan stad idag.

Jag hade riktigt grov panikångest och självmordstankar som aldrig gick över, jag hade självskadat men inget hjälpte. Jag började ta tabletter. Någonstans inser jag vad jag håller på med och ringer psykakuten eftersom  min öppenvård och jouren hade stängt. En kille svarar i telefon, på något sätt får jag fram vad som har hänt och hur jag mår. Vår konversation:
-du behöver ta dig till akuten
-jag vet inte hur
-men sätt dig på bussen.
och sen la han på. Det här slutade då i att jag tog ännu mer tabletter.

Jag kom i kontakt med ätstörningsvården när jag var 12 år gammal, och den kom att förstärka min anorexi och traumatiserera mig. Ingen individualisering tycktes göras, och jag talades över utan att tillfrågas eller informeras om saker som rörde mig och min överlevnad. Trots mina föräldrars upprepade önskan om att jag skulle få prata med någon individuellt och på ett djupare plan var det med minst 4 vuxna jag skulle uttrycka vad det var som gjorde så ont, och trots att de var säkra på att den metod av tvång och påtryckning som ätstörningsenheten var bestämda var den enda rätta bara skadade mig och uttryckte detta tydligt, fortsatte behandlarna på sitt spår och istället för att ändra sätt när jag snabbt blev sjukare i och med behandlingen tryckte de bara på hårdare, och jag fick aldrig någon att prata med. Jag trycktes in i ett hörn rent mentalt och i ren stressrespons svalt jag djupare. Den mängd påtryckningar jag fick hela tiden gav också möjlighet till ätstörningsmönstren i mina tankar och känslor att stärkas när jag argumenterade mot och blev mer och mer fast och bestämd.

Att svälta var för mig att minska min egen frihet, att minimera mig själv till någonting simpelt och singulärt, att tysta mig själv när det inte fanns plats för mig att vara som jag var, så när behandlingen minskade min frihet och allt påtvingades mig utan att jag kunde med någon sorts autonomi delta i beslut, när jag skulle tvingas till saker och bestämdes över, och när jag fick bara rollen som sjuk att fylla och inget annat, spelade behandlingspersonalen in i min sjukdoms händer och stärkte den. När de tryckte på och bestämde över mig stod jag emot genom att bli tyst och stilla, vilket vidare stärkte svälten och min isolering På så vis gjorde behandlingen min svält och min ätstörning djupare och mer komplex. Den svåra ätstörning jag hade när jag några månader efter påbörjad öppenvårdsbehandling lades in för slutenvård vill jag nästan se som symptom på den behandling jag fick. Hade de istället för att spendera timmar om dagen på att trycka på och försöka övertala, pratat med mig, gett omtanke och möjlighet till diskussion, hade jag inte blivit så sjuk som jag blev, och jag hade inte lärt mig så väl att helt stänga av att jag idag gör det per automatik tills allting rinner över i form av panik och traumasymptom.

Efter en helt meningslös, lång, skrämmande slutenvårdsvistelse kom jag tillbaka till öppenvården, men jag blev först frisk när jag dolde mina problem med mat från personalen så att jag kunde ta hand om dem själv.

Ätstörningsbehandlingen hanterade mig inte som en individ och tycktes helt bortse från mina egna tankar och upplevelser, och fast i deras grepp och medveten om att behandlingen gjorde mig sjukare var jag helt livrädd och som frusen fast i svälten

Jag var tvungen att få ett plåster för att jag bitit på naglarna på psyk.
Så jag bad om hjälp att få det tvättat och omlagt men hen som ”hjälpte” mig hade inga som helst kunskaper kring det och avslutade alltihop med att ”sluta bit på naglarna och bli vuxen”.