Jag blev hämtad på spåret av polis då jag mådde så dåligt att jag ville avsluta mitt liv.
Väl på psykakuten lät de mig åka hem, trots att jag uttalat att jag skulle ta livet av mig om jag fick lämna.
Detta står till och med i min journal, så det var ingen som missuppfattade mig.
Detta skedde 2019.

Har länge lidit av hetsätning men som under det senaste året övergått till en anorexi. Jag rasade i vikt och åt ingenting. Men eftersom jag började på ett högt BMI tyckte psykolog att jag såg ut att ha en ”normal vikt” och hen tyckte det var bra att jag lyckats gå ner i vikt. Sen var det slut diskuterat.

kommer på mitt första möte på vuxenpsykiatrin efter 8 år på bup. Jag är nervös och har gjort mig så fin jag kan (har socialfobi och rädd för att träffa nya människor). Jag berättar min historia och om mina tidigare diagnoser, då säger psykologen ”jag tror att du kan vända dig till vårdcentralen om du skulle vara ledsen någon gång, du ser ut att må bra och vara en pigg tjej”. Efter det gick jag aldrig dit igen

Jag satt på psykakuten med en brännskada av tredje graden. Trots att det rann blod medan jag pratade med både personalen i kassan och senare med läkaren så blev jag hemskickad utan att ens få såret omlagt.

Min dåvarande partner släpade in mig till väntrummet på psykakuten. Medan jag låg och grät på golvet så tog en skötare och en sjuksköterska hen åt sidan och uppmuntrade hen att lämna mig där och åka hem för att de tyckte att hen förtjänade bättre än att behöva ta hand om mig.

Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag blivit hånad och skrattad åt av personalen på psykakuten för att jag tagit med mig mitt gosedjur.

Låg i duschen på BUP i en timme, hade svimmat av eftersom jag skurit mig så mycket. Ingen märkte eller sa något när jag kom ut ur duschen. När läkaren fick reda på det sa han ”jaha, men du får tänka efter nästa gång så ingen annan kommer över de vassa föremålen du tar med in”.

Denna kvällen tänkte jag ta mitt liv. En sån ångestfylld kväll, som tur va började jag skrika av all panik och alla känslor som fyllde mig och familjemedlemmar hjälpte mig till psykakuten.
”Jobbigt att du ska må såhär” säger läkaren. ”Men här ligger bara personer med riktiga besvär så du får åka hem igen.” Två sömntabletter fick jag med mig hem iaf.
Blev hemskickad som 17 år gammal med två sömntabletter, självskador och starka känslor av att vilja dö.

Under mitt missbruk för några år sedan hade jag mycket problem med psykoser, stora som små. En gång när jag kommer in till psykakuten för att söka hjälp och när jag förklarade hur allting runt mig kändes (vilket var helt overkligt, som att jag var med i en film/simulator). Läkaren som jag pratade med när jag berättade det hånskrattade åt mig samtidigt som han vräkte ur sig en kommentar som fick mig att känna mig ännu mer osäker på min omgivning.

Min kompis ringde till psykakuten och sa att hen var självmordsbenägen och mådde fruktansvärt dåligt. De hänvisade till att hen kunde få en inbokad tid om 4 veckor. Veckan efter försökte hen ta sitt liv, men lyckligt nog vaknade hen upp på akuten. Då var hen välkommen till psykiatrin.