Min läkare som varit bra på många sätt skrev att jag hade en personlighetsstörning efter nån inläggning då jag var helt galen för ofrivillig överdos på smärtstillande för min opererade rygg. Jag såg inte det förrän jag flera år senare var tvungen i ett ärende att läsa min egen journal. Då stod det det där tillsammans med bipolär och svår utmattningssyndrom. Kände det som ett svek, som att hen skrev det till sina kolleger bak min rygg. Att aldrig informera mig ansikte mot ansikte och tala om det. Jag hade ju kämpat med hens annars bra hjälp. Jag har frågat under åren vad det innebär för hen. Hen sade första gången att det är inget att bry sig om, det försvinner ofta när man är femtio åt. Okej? Frågade för ett tag sedan igen då allt jag varit med om under åren, både utanför och innanför psykiatrin har blivit övermäktigt. Hen sade att jag kan vara dramatisk och bildlig. Alltså att jag talar i metaforer. Okej? Men bipolär är ju allt det där. Är jag nere när jag kommer dig glor jag i bordet och nästa gång kan jag inte hejda mig utan talar fort. Jag vet inte. Hela grejen känns så onödigt, hur många klistermärken skall jag ha på mig. När det står personlighetsstörning så vet jag ju att nästa som läser journalen går dit med den tanken. Det är som en klisterlapp som aldrig lämnar fingrarna hur mycket jag än viftar. Man är som i våldet på journalen. Se där, nu talar jag i mitt bildspråk igen. Jag frågade hen sist att om de sätter det på en person och jag skall gå nån jävla mindfulness kurs. När vi skall observera tankarna, är det en störning som glor på sina tankar då? Sade inte de orden, men finns det något friskt jag alls då eller. Hen blev stum inför min fru och jag, kanske aldrig fått de frågorna. Hen var tyst, sen mumlade hen lite fram och tillbaka att det är svårt att veta om det är när jag är hypoman eller i totalt sammanbrott eller personlighetsstörning. Okej tänkte jag, det är lite att gardera sig. Men för vem tjänar det roll. Blir det bättre för mig. Risken är att jag ex bedöms fel om jag bönar och ber att få tala med någon. Nu överdriver hen? Skulle för nån månad sedan få en utvärdering av en psykolog vad jag skall få härnäst. Hen säger att jag har ju läst din journal. Å fuck tänker jag, here we go. Hen ser ju inte på mig då med nya färska ögon. Det är så roligt när jag läste Kullbergs bok för 15 år sedan. Den som har en personlighetsstörning kan förstå det, om den inte erkänner det för sig själv är det ett tecken på att den har det. För mig blir det som jakten på häxorna. Sjunker kvinnan eller flyter hon. Kvittar vad hon gör, häxa ändå. Kvittar vad patienter gör även om de inte håller med, det står kvar.

Barnpsyk var helt okej men sedan fick jag ingen hjälp efter jag hade fyllt 18 eftersom jag brukade cannabis, trots att jag har allvarliga dissociativa syndrom och att min läkare och psykolog sa att jag behövde fortsatt hjälp och skickade 3 remisser.

Vuxenpsykiatrin ignorerade min läkare och psykolog i ungefär ett år, ignorerade som man gör med en kompis man inte vill hänga med längre. Jag fick aldrig någon hjälp och det hade varit väldigt nice om jag fick en psykologkontakt men det kommer jag aldrig få för att jag pissade positivt när jag var inlagd 2016.

Kort och gott. När jag var inlagd för ett självmordsförsök så fick jag sitta och ha flera samtal med en psykolog på avdelningen. Under våra samtal så sa hen att hen är övertygad om att jag inte är deprimerad, utan att det måste vara något annat fel på mig. Jag är bara där och tar upp plats, jag är löjlig, och borde sluta överreagera och vara så uppmärksamhetssökande.

En morgon när jag vaknade hade jag extremt mycket ångest, så snart jag slog upp ögonen på morgonen så hamnade jag in i en panikattack. Denna panikattack höll i sig i flera timmar och eftersom jag aldrig upplevt att få en panikattack direkt när jag vaknar var jag handfallen. Sedan tidigare har jag problem med depression, ångest, självskadebeteenden, suicidtankar och ätstörningsproblematik, och vid tidpunkten hade jag ett självmordsförsök i bagaget. Panikattacken ledde till att jag började självskada ordentligt och skar mig djupt, efter detta började jag skriva avskedsbrev och skickade ett sms till en kompis. Hen kom över på direkten och stoppade mig innan jag hann gå för långt.

Hen börjar då ringa runt för att se var jag kan få hjälp, och blir då hänvisade till en psykiatrisk akutmottagning i en närliggande stad. Vi ska precis till att åka när min vän får ett samtal på sin telefon, det är ett mobilt team i staden jag bor i. De säger då att vi måste komma till dem innan vi kan åka till akutmottagningen – trots att vi fick strikta order från personalen på akutmottagningen att åka direkt till dem snarast – jag orkar inte tjafsa så jag säger till min vän att vi får väl lov att träffa dem och se vad de har att säga.
´
När vi kommer fram till det mobila teamet är det sent och ingen är i väntrummet, allt är nedsläckt. Efter mycket bankande kommer det mobila teamet och släpper in oss på avdelningen och tar oss in till ett rum. De är två stycken som sitter och ska prata med mig och evaluera huruvida jag kan få någon vård. Eftersom de är på jour måste de ha telefonen med inne i rummet, så om det skulle ringa går ena ut och tar samtalet medan den andre är kvar i rummet och pratar med mig. Vi hinner knappt sätta oss innan telefonen ringer, alltså går den ena personen ut ur rummet. Jag och min vän sitter ensamma i rummet med den andra personen, som fortsätter fråga ut mig.

Hen är väldigt otrevlig och lyssnar inte på vad jag säger, utan när jag förklarar att jag tänkte begå självmord säger hen istället att så illa kan det ju ändå inte vara, nu får du väl ta och lugna ner dig. Min vän tar då upp att jag har sår på benen efter självskadan och ber hen titta på dem och se om såren behövs sy eller tejpas. När jag visar såren – som var relativt djupa och behövdes iallafall tejpas – säger hen att det där är ingenting knappt ens en självskada. Min vän reagerar då starkt och påpekar att det faktiskt är ganska djupa sår, men hen bara snäser kort och avslutar diskussionen gällande det.

Efter detta börjar hen att pressa mig på information gällande hur jag mår, jag har alltid haft svårt att beskriva eller ens förstå mina känslor. Så när jag försöker förklara så gott jag kan får jag istället höra att jag är ju knäpp eftersom jag inte kan förklara vad jag känner. Hen fortsätter att pressa och pressa på alla ömma punkter och jag bryter tillslut ihop och skriker att jag inte vet, sedan stänger jag ner totalt och kan inte säga annat än ”jag vet inte, snälla kan vi åka hem. Jag vill bara hem. Det spelar ingen roll längre, jag vill bara dö”. Här får min vän nog, ryter till hen och säger ”Är du dum i huvudet på något sätt? Vi kan inte åka hem nu. Åker vi hem nu, då kommer jag förlora hen!”.

Hen skrattar då och frågar om min vän skulle hålla koll på mig om vi åker hem. Vi sitter helt stumma, hen fortsatte sedan med att säga att jag bara var ute efter uppmärksamhet och att vi bara borde åka hem.

Här vet jag inte exakt vad som sades, jag slutade lyssna och bara fokuserade på att ta mig ur hyperventilationen jag hamnat i. De bitar jag minns är min kompis som skäller ut hen och att hen skrattade och upprepade något om hur patetisk situationen var (eller något liknande, som sagt lite luddigt här). Efter mycket om och men så får vi då klartecken från det mobila teamet att åka ut till akutmottagningen. När vi kommer ut från mobila teamet håller min vän om mig och säger ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag tog dig till den där fruktansvärda människan, fy fan säger jag bara. Jävla idioter, jag är så ledsen att du behövde uppleva detta”.

När vi sedan anländer på akutmottagningen tas jag emot och de lägger in mig på direkten, inga konstigheter. De hanterade det väldigt bra och jag fick ett bra bemötande.

Detta i sig är ett illa bemötande. Men det värsta är nog att jag – några månader efter denna händelse – blir remitterad till specialist psykiatrin på samma vuxenpsykiatri avdelning. Här får jag träffa en jättebra läkare och jag får en vårdkontakt som jag har stort förtroende för. Under ett möte hos min vårdkontakt så berättar jag händelsen, och förklarar varför jag inte vill kontakta det mobila teamet om jag behöver akutvård. Vårdkontakten har jobbat på avdelningen länge och känner till alla personer som jobbat i det mobila teamet och på avdelningen i allmänhet. Jag beskriver då hen och nämner hens namn, min vårdkontakt blir genast extremt misstänksam. Jag får då förklarat för mig att det aldrig har jobbat någon med det namnet eller utseendet på varken avdelningen eller det mobila teamet. Och eftersom det inte var någon annan där (förutom jag och min vän samt de två från teamet) då det var så sent på dagen när vi var där, så fanns det ingen annan personal som eventuellt hade kunnat sett oss.

Så min fråga är då… Vem fan var det egentligen jag pratade med?

Ny psykolog, jag hoppades att det skulle bli bra. Började bra men sedan vände det åt helvete. Plötsligen säger hen att vem är du? Jag tycker själv att den frågan är komisk för det har varje person och filosof funderat över sedan antikens Grekland. Jag undrade, skall jag tala om vad jag tycker om eller vad menar du? Då säger hen att kan jag inte berätta allt direkt så finns jag inte. Hen säger att du är ju helt tom, titta på dina ögon. Vet inte men just då hade jag djup depression och precis varit inlagd. Skit samma. Hen säger att min ilska kommer ut ur tatueringarna. Jag sade att alla mina tatueringar är hjärtan och fåglar mm men det fattade hen inte. Hen sade att du har så mycket ilska. Jag hade inte det, jag bara skakade på huvudet. Jag hade en tröja med ett band som heter Cradle of filth. Hen sade att alla som hade olika former av bandtröjor eller ex surf och skateboardtröjor hade ingen egen identitet. Helt tomma är vi.

Efter att mirakulöst ha överlevt ett självmordsförsök och nästan en vecka inne på akut, intensivvårdsavdelning och medicinska så släpper psyk hem mig efter ett samtal med en påse dödlig dos av medicinen jag dagar tidigare försökte ta livet av mig med. Jag säger min mamma och pojkvän kommer finnas hemma som stöd – de kontrollerar det inte. De frågar inte hur jag bor, hur jag tänker ta mig hem eller göra närmaste dagarna. De ger mig en tid 3 dagar senare med min redan befintliga kurator jag gått hos i 2.5 år som bevisligen missat varningssignalerna. Fortfarande 3 månader senare nu har jag inte träffat en läkare oxh psyk beter sig som om mitt självmordsförsök var ett misstag, aldrig hänt eller spelar någon roll

Jag har nu skickats fram och tillbaka mellan vårdcentraler och psykiatrin i 9 år. Innan dess hade jag endast kuratorn i skolan i 5 år. Jag har mått dåligt och haft självmordstankar så länge jag kan minnas men ingen tar mig på allvar.
Senaste gången jag blev utskriven från psykiatrin var den värsta. Jag fick träffa en läkare efter flera månaders väntetid då vårdcentralen ännu en gång kommit fram till att de inte klarar av att hantera min depression. Jag bad läkaren att inte skriva ut mig, jag började nästan gråta. AT läkaren sa till mig att vi skulle höja dosen antidepressiva och se hur det gick.
När jag höjde dosen började jag må sämre. Jag försökte få tag på någon inom psykiatrin men enligt dem var jag utskriven även om jag inte fått reda på någonting och precis påbörjat ny behandling. Jag skulle höra av mig till vårdcentralen. Jag ringde till vårdcentralen och enligt dem hade jag inte blivit utskriven från psykiatrin så jag var inte deras ansvar. Det enda de kunde göra var att skicka in en ny remiss. Så innan jag kunde stabilisera min medicin dröjde det. Nu 1 år senare har jag precis lyckats få byta mediciner och mår äntligen bättre.
Hur jag mår, vad jag vill eller om jag ens lever är alltså inte lika viktigt som vems ansvar jag är och att kasta runt bollen för att slippa ta tag i det.

I somras mådde min sambo så illa att hon rymde och hotade med självmord. Det slutade med att vi åkte till psykakuten. Väl där fick vi vänta i flera timmar i ett rum. Det fanns absolut inget att göra, vi fick inte gå ut och det fanns inte ens någon mat. All den väntan gjorde allt värre. Min sambo blev allt mer deprimerad och behövde därifrån för att få luft och inte känna sig instängd samt få någon mat. Men det tillät de inte. Det var psykisk tortyr. När man mår så illa ska man inte behöva vänta så länge på en akutpsyken. De ville sen lägga in henne över natten. Som tur är gick det övertala dem att inte göra det. Hade det skett är jag säker det skulle leda till ett självmordsförsök. Kommer aldrig åka dit eller rekommendera någon annan att söka ”hjälp” akut. Den psykiska påfrestningen gör det så mycket värre man klarar sig bättre själv. Ingen ska behöva uppleva sådan tortyr när man mår dåligt. Även en psykiskt frisk person skulle börja må dåligt av det.

Jag berättar för min nya läkare om att jag tidigare har blivit dåligt behandlad i psykiatrin och att jag har mått dåligt av det. Istället för att ta det jag säger på allvar och t.ex. beklaga det, så säger hen bara att det ofta blir missförstånd när man har diagnosen som jag har.

Det här var dessutom en mottagning specialiserad på min diagnos! Det hen sa gjorde mig bara ännu ledsnare och jag kände mig ännu mindre värd.

Jag blev remitterad till psykiatrin. Jag blev kallad till en läkare efter någon månad och blev satt på väntelista för terapi. Sedan hände ingenting. Tiden gick, jag ringde upprepade gånger först till sekreterare och sedan till verksamhetschef. Jag fick inte veta någonting, inte vad jag väntade på eller hur lång tid det skulle ta. Jag mådde periodvis otroligt dåligt och var i stort behov av stöd och hjälp. Detta påtalade jag för verksamhetschefen men det verkade inte inverka alls. Efter 4-5:e samtalet och c:a nio månader ordnade verksamhetschefen så att jag fick en tid till en skötare för stödsamtal (alltså inte terapi). Hen sa att de inte förstått (trots flera av dessa samtal där jag uttryckt desperation) att jag var intresserad av stödsamtal. Jag fick en kallelse men tiden var inte praktiskt möjlig för mig som jobbar och dessutom hade jag utöver det blivit sjuk, så jag lämnade återbud med avsikten att återkomma för att boka en annan tid. Efter ytterligare någon tid ringde så en dag den så kallade terapeuten. Hen var otroligt otrevlig och det visade sig att hen endast arbetade på mottagningen en dag/vecka med sin KBT-terapi, en veckodag som jag överhuvudtaget inte skulle ha någon praktisk möjlighet att komma. Hen sa att hen skulle prata med sin chef eftersom denna situation (att någon inte kunde komma denna enda veckodag hen arbetade hade inträffat tidigare) och återkomma till mig. Det gjorde hen inte. Istället fick jag ett brev veckan efter undertecknat  av verksamhetschefen och en hyrläkare jag aldrig träffat som meddelade mig att jag skulle avskrivas från vårdbehov vid denna mottagning eftersom jag tackat nej till de erbjudanden de gett mig. Enligt min uppfattning är detta en verksamhet som inte bedriver någon vård. Hur kan man i psykiatrin ha väntetider på 9 månader?! Förmodligen längre eftersom jag tryckte på gång på gång. Detta är ju en verksamhet som har en specialistfunktion i vårdkedjan, man blir remitterad om den vanlig vården inte räcker. Här borde ju finnas tillräckligt med kompetent personal och framför allt psykologer så alla som behöver får SPECIALISTHJÄLP  för just deras problem inom säg en månad! Vilket århundrade eller decennium lever psykiatrin i egentligen?! Följer de inte med i forskningen? Vet de inte att den psykiska ohälsan kostar samhället 40 miljarder/år. Här behöver man ju utöka och vara på tårna med snabb hjälp så att inte problemen permanentas och blir allt mer svårbehandlade. Hur ser det ut med självmordsbenägna, får de omgående hjälp? Det psykiska lidandet är stort i Sverige, vi blir allt ensammare som folk och en fungerande psykiatri allt mer angelägen. Istället sitter man här och gör ingenting, i fullständig passivitet utan kompetens. Vakna upp psykiatrin och sätt igång och jobba, och se till att väcka upp politikerna också! Om de nu överhuvudtaget tilldelar tillräckligt med medel så får de i alla fall inte ut någon vård att tala om för slantarna. Och hur kommer det sig att de accepterar det, och inte bryr sig?! Helt ofattbart!