Under en fasthållning ljög en skötare rakt upp och ner om att jag bet denne. Detta resulterade i mycket hårda tag från resten av personalstyrkan (vilket jag delvis kan förstå eftersom att det självklart inte är ok att bita någon, men nu hade jag inte gjort det) och att bältessängen drogs in. Ingen trodde på mig, patienten, utan trodde på skötaren. Totalt maktlöst.
Personalen grävde runt i mina trosor
Varje gång jag blivit inlagd har jag varit tvungen att klä av mig naken inför två i personalen och sen ta på mig sjukhuskläder. En gång kände jag mig inte alls trygg med personalen som skulle kontrollera mig eftersom de var väldigt otrevliga. När jag inte ville ta av mig bh och trosor hotade de med att polisen skulle komma och ta hand om mig. Det slutade med att de kallade in en till personal och medans två av dem höll fast mig grävde den tredje runt i min bh och mina trosor för att se om jag gömt något. Aldrig känt mig så förnedrad. Jag grät och skrek och bad dem släppa mig men de bara hotade med polisen. Jag är inte en person som behöver bli fasthållen och skulle de gett mig tid hade jag förmodligen klätt av mig inför dem. Efteråt när jag kommit in på avdelningen och lugnat mig kommer en av dem in till mig och ber om ursäkt och att hon tycker de gått för långt. Jag har aldrig sökt hjälp på akutpsykiatrin efter det och kommer aldrig göra det igen. Jag mår så dåligt när jag tänker på hur personalen grävde runt i mina trosor.
Fick varken nya kläder eller frisk luft
Jag som ung vuxen fick vistas 2v på PIVA av olika anledningar. 5 dagar av dessa fick jag inte byta kläder och hade på 7 dagar inte tillgång till frisk luft. Jag va extremt rädd här då jag blev hotad av psykotiska äldre både män och kvinnor. Detta gav mig stora trauman. Blev också här fasthållen av 3st skötare (stora män). Men lågaffektivt bemötande och trygga vuxna hade absolut varit bättre.
Jag va inlåst 1år på slutenpsyk. Jag hade behövt annan hjälp men alla hade gett upp. Jag fick vad med om så mycket och blev sjukare av att vara inlåst på sjukhus.
Fasthållen i över en timma
Jag känner paniken stiga. Ångesten som ingen kan hjälpa mig med. Det finns inga fler mediciner att pröva. Det finns ingen som kan lugna. Allt som finns är smärtan inuti. Smärtan som är så outhärdlig. Det måste göra ont någon annanstans. Det går inte på något annat sätt. Jag börjar slå huvudet i väggen där jag sitter på min säng och redan efter ett eller två slag hör jag hur personal rusar genom korridoren mot mitt rum. Dörren slängs upp och jag slits bort från väggen. Jag kämpar för att komma tillbaka, för att nå betongen. För att nå det enda som kan ta bort smärtan i bröstet. Men de är för många, för starka. Två män trycker ner mig på sängkanten, de sitter på varsin sida om mig och låser fast sina ben över mina lår, håller fast mina armar. Jag försöker ta mig loss, kastar mig bakåt och framåt. Men jag har inte en chans. Jag har inte ätit ordentligt på månader och de är två, större, starkare. Resten av personalen lämnar rummet. Lämnar oss i kampen på sängkanten. I början skriker jag släpp mig, men rösten tar snart slut. Till slut är jag nästan helt tyst, men försöker fortfarande ta mig loss. Paniken rasar inuti. Jag är maktlös. Chanslös. Värdelös. Kampen på sängkanten pågår i en eller två timmar. Ända till mina krafter är totalt slut och jag inte orkar göra mer motstånd. Då lämnar de mig. Ensam på sängen. Ensam med mitt mörker. Och nästa dag börjar allt om.
Ignorerad eller fasthållen
Det är brinnande kaos på avdelningen. Vi är för många som har så svår ångest att vi håller på att gå under. Personalen försöker lugna, springer mellan rummen, men kan inte stanna någonstans. Larmet går och bältessängen rullas mot någons rum. All personal försvinner dit. Jag drunknar i min egen ångest. Ensam i mörkret. Jag försöker hålla ut. Men det går inte hur länge som helst. Till slut sitter jag där och kör huvudet i den hårda betongen. Och nu är det mig de springer till. Mig larmet går för. Mitt rum som nästa bältessäng rullas in till.
Jag har tillsyn antingen varje kvart eller varje halvtimme. Det sköts aldrig. De har sagt att jag inte får stänga min dörr, men jag stänger ändå. Jag har tröttnat på att ingen bryr sig. Jag sitter där bakom den stängda dörren, i en liten boll på min säng och försöker att inte ge efter för impulserna att ta livet av mig. Smärtan skär i bröstet. Jag vill inte det här längre. Det finns ingen väg ut. Det tar två-tre timmar innan någon tittar in. Skötaren öppnar dörren, tittar på mig på sängen, konstaterar att jag inte gör något skadligt mot mig själv och går sedan igen. När jag på nästa läkarsamtal tar upp att tillsynerna inte sköts försöker de hävda att jag kanske bara inte märkt, att de tittar in i rummet när de går förbi. ”Genom en stängd dörr?” frågar jag och får bara till svar att jag ju inte får stänga dörren. Så jag låter den stå öppen. Och sitter där på sängen och går sönder. Personal kastar snabba blickar in på mig från korridoren. Det går inte att missa att jag går sönder. Jag skakar. Andningen gränsar till hyperventilation. Men jag lever ju. Så varför skulle de gå in och prata med mig?
Gång på gång rasar allt och jag hamnar där på golvet och drämmer huvudet i väggen. Kämpar mot personal som håller fast. Ibland blir jag bältad, men oftast är det bara en utdragen fasthållningskamp. Och egentligen är det värre. För det finns inga regler för fasthållningen. Inget slut. Ofta är det också brist på kvinnlig personal och tjejen längre bort i korridoren som haft vak i flera månader behöver de trygga kvinnorna bättre. Paniken när händer håller fast mig. När män tar i mig. När den manliga styrkan som jag inte har någon chans emot trycker ner mig på golvet. Den paniken går inte att beskriva.
LPT tar bort min autonomi
Jag hatar att det snackas om att jag är sjukare när jag vägrar bli inlagd, att jag saknar sjukdomsinsikt
Att bli inlagd innebär att förlora min autonomi, rörelsefrihet, att bli inlåst och utsatt för våldsamheter och fasthållningar av personal
Är det inte rätt friskt att jag värnar om mig själv genom att vägra detta?
Fasthållning väckte trauman från min ungdom
Enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård ”ska tvångsvård vara en sista åtgärd när alla andra alternativ har uttömts.”
För mig som patient blev LPT första alternativet. Jag blev heller inte tillfrågad huruvida jag ville inlägges frivilligt enligt journalen.
Dessutom övervägdes inte andra tillvägagångssätt före polishandräckningen utan läkarutlåtande.
Cocktailen bestående av sömnbrist pga vård av multisjuk make, sorg och brutal polishandräckning samt mycket dåligt bemötande från polis och tvångsvård tillsammans med injektioner av psykosmediciner under fasthållande väckte trauman från min ungdom till liv.
Ovan cocktail kunde tvångsvården inte tolka rätt. En ST läkare och en underläkare beslöt i samråd med bakjour (ej namngiven i journalen) Vårdintyg § 4 LPT kl 15.53. Detta befästes av ytterligare en läkare SAMMA DAG kl 16.42.
Hur kunde LPT utfärdas så snabbt? Varför behövde ST-läkaren och underläkaren konsultera bakjour? Borde inte LPT beslutas av färdigutbildade läkare?
Var besluten baserade på slentrian eller kollegialt samförstånd? Jag anser att detta är jäv, då dessa läkare känner varandra.
En ÖVERläkare skrev: Vårdintyg skrevs för att hennes lillebror har stått på det. Läkare ska utfärda vårdintyg.
Min bror initierade TELEFONLEDES polishandräckning till tvångsvård utan läkarutlåtande. Bilavståndet mellan honom och mig var och är 610 km. Vi hade och har bara sporadisk kontakt.
Det verkar som om psykiatrin har striktare regler än polismyndigheten vad gäller polishandräckning.
Vissa regioner dömer fler till tvångsvård jämfört med genomsnittet i landet. Varför?
Visst borde regioner där tvångsvård döms ut oftare än genomsnittet i Sverige, be läkare utanför regionen att skriva dessa två vårdintyg för LPT?
Detta är inte jämlik vård.
Varför fick jag ingen hjälp att överklaga LPT och varför fick jag ingen kontaktperson? Enligt journalen bad jag flera gånger om kontaktperson – förgäves.
Arbetsgivare söker i databaser med personuppgifter och därmed kommer f d tvångsvårdade inte ens till anställningsintervju. Nog borde dessa skatteintäkter behövas? Alternativet blir kanske svartjobb, kriminell verksamhet etcetera?
Fasthållen i kalldusch
Jag var inlagd på avdelning och mådde väldigt dåligt. En kväll hade jag svår ångest och skadade mig själv. Personalen höll fast mig och skrek åt mig att sluta men jag kunde inte förmå mig att lugna mig, så efter en stund lyfte de in mig i badrummet och satte på duschen. Jag tror de tänkte att kallvattnet skulle få mig att ”vakna till” från ångesten men det kändes mer som ett straff och jag fick bara ännu mer panik. Försökte fly därifrån men de höll fast mig där och jag tappade andan av kylan och kunde inte ens skrika längre. Efteråt drog de av mig alla blöta kläder och virade in mig hårt i en handduk med armarna längst sidorna, sen bar de in mig till min säng och bäddade ner mig under ett kedjetäcke och ett bolltäcke så att jag inte kunde röra mig. En personal satt kvar och såg till att jag inte försökte lirka ut mina armar och börja skada mig igen. Kände mig otroligt maktlös och obekväm där jag låg utan kläder och inte kunde röra mig alls. Och ledsen och sårad av att bli skälld på när man bara mår dåligt. Kommer aldrig glömma.
Traumatisk fasthållning
Under dem månader jag har varit inom psykiatrin har jag varit både bältad och fasthållen alldeles för många gånger. Bältning är OTROLIGT traumatiskt och kan även de ge blåmärken osv. Men när det kommer till fasthållning har det ofta blivit som ren och skär mänsklig misshandel. Jag har rivits, slagits (av misstag antar jag), blivit sutten på, folk som hållit så hårt om mina armar att jag inte längre kan känna min hand. När proceduren sedan är klar så har man tovigt hår, röda skrapsår, och efter några timmar blir dem befintliga blåmärkena ännu större.
Att tillägga. Dessa grejer skedde bland annat under pandemin. Ibland hade personalen stora visir som gjorde sin skada när dem försökte hålla fast mig. O andra sida var det viss personal som varken hade munskydd eller visir när deras ansikte påriktigt var 10 cm ifrån mitt.
Lagliga övergrepp
Kommer alltid bära med mig alla trauman efter övergreppen som skedde bakom låsta dörrar. Övergreppen som klassades som lagliga. Och som IVO därför också vägrar erkänna är vårdskador. Trots att alla tillfällen av fasthållning, bältning och sondmatning med tvång hade kunnat undvikas om jag fått rätt vård och bemötande från början.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
