Sommaren 2019 hamnade jag i en psykos efter flera års påfrestande personliga händelser. Konkurs efter att ha drivit ett företag i 20 år, en längre trasslig relation, flera dödsfall i familjen, förändrad kontakt med en nära anhörig, och att det blev för mycket med ett nytt företag. Symtomen kom krypande under våren. Jag var medveten om allt jag gjorde och upplevde märkliga saker i min kropp och mitt huvud kändes emellanåt som om det var överhettat.
Jag arbetade hela tiden på med företaget och frågor gällande drift och personal även under sjukhusvistelserna.

Jag var inte inskriven i psykiatrin innan detta hände. Däremot blev jag sjukskriven av läkare på vårdcentralen i maj 2018, för utmattningssyndrom. Det godkände aldrig Försäkringskassan varpå jag jobbade på med min plan om att starta ett företag igen.
Jag hade kontakt med en kurator på vårdcentralen under en kortare period.

I och med att min kropp reagerade med att ibland inte kunna röra vare sig armar eller ben hade min läkare sänt en remiss till neurologen för undersökningar. När jag vid ett tillfälle fick ringa på ambulans la de in mig på neurologen. Men då de inte hittade något fel skickades jag över till psyk.

Jag var tydlig med att jag inte ville ha någon medicin. Under diskussionen med läkaren lovade han mig att min mamma och jag skulle få läsa information och skriva på papper om någonting som jag inte förstod. Men så kommer jag såväl ihåg hur läkaren kom tillbaka och sa att jag visst måste få medicin. Då sa jag till honom att han skulle ställa sig vid väggen annars skulle jag kunna slå till honom. Det blev såklart inte alls bra utan det står i journalen att jag hotade läkaren men ingenting om varför, vilket jag ifrågasätter.

När vi kom upp till avdelningen blev jag fasthållen av 4-5 skötare och de gav mig injektioner som gjorde att jag var helt borta i två dygn.

Två gånger under hösten 2019 kom polisen och hämtade mig hemma i min bostad fastän jag mådde bra och var hur lugn som helst och såg fram emot några lediga dagar som jag skulle ha.
Jag ifrågasätter starkt att inte psykiatrin pratade med mig innan vi åkte till sjukhuset. Vid båda tillfällena undrade poliserna varför de skulle hämta mig. Den första av gångerna resulterade i ytterligare en fasthållning med injektioner.

Läkarna satte en bipolär diagnos typ 1 på mig utan utredning på hösten och menade att jag skulle äta litium hela livet för att jag hamnat i en psykos. Men jag vägrade att göra det. Jag hamnade under LPT och blev tvingad att ta sprutor med antipsykotiskt läkemedel en gång i månaden i alla fall. Detta för att hemtjänsten kom en natt när jag hade ringt efter dem då jag hade ramlat.

Jag känner inte alls igen mig i den diagnosen och blev under tiden med injektionerna deprimerad och hade tankar om att avsluta mitt liv. Till slut blev nedtrappningen klar och injektionerna slutade 2022, efter precis tre år.

Min uppfattning är att jag behövde medicinen för en kortare tid än tre år och att man kunde ha gjort annorlunda de två gånger man höll fast mig och tvångsmedicinerade mig. 

Idag mår jag bra och känner igen mig själv igen, men det tog tid att komma tillbaka. Det var inte bara huvudet som var sig olikt utan även kroppen. Då jag sysslar med dans fick jag höra om mina kroppsliga förändringar. Så nu fungerar även min bästa fritidssyssla bra igen.

Under tiden jag låg inne på lpt på bup slutenvård så hölls jag fast flera gånger om dagen. Jag blev nertryckt på golvet och hölls fast så jag inte kunde röra mig. Vid några tillfällen fick personalen tag i mina byxor och drog i dom så att de visade mina trosor framför massor med personer. Efteråt säger dom att detta aldrig har hänt, vilket fick mig att tro att det bara var i mitt huvud. Men innerst inne vet jag att det var sant och att det var så jag upplevde det. Ibland kunde även andra patienter se på när jag blev nerbrottad.

Jag var 16 år när jag var inlagd på bup. Varje dag brottade jag ner och trycktes på mage mot golvet. Alla skrik på hjälp ledde bara till att dom höll hårdare. Alla försök att ta sig loss gjorde bara saken värre.
Jag blev sammanlagt nerbrottad fler gånger än vad jag fick frågan ”hur mår du?”
Läkaren kunde skriva över mig från hsl till lpt bara för att de ansåg att dom var ”tvungna” att hålla fast mig när dom egentligen inte ens försökte på andra sätt innan.
Detta skylldes på personalbrist.

Under en fasthållning ljög en skötare rakt upp och ner om att jag bet denne. Detta resulterade i mycket hårda tag från resten av personalstyrkan (vilket jag delvis kan förstå eftersom att det självklart inte är ok att bita någon, men nu hade jag inte gjort det) och att bältessängen drogs in. Ingen trodde på mig, patienten, utan trodde på skötaren. Totalt maktlöst.

Varje gång jag blivit inlagd har jag varit tvungen att klä av mig naken inför två i personalen och sen ta på mig sjukhuskläder. En gång kände jag mig inte alls trygg med personalen som skulle kontrollera mig eftersom de var väldigt otrevliga. När jag inte ville ta av mig bh och trosor hotade de med att polisen skulle komma och ta hand om mig. Det slutade med att de kallade in en till personal och medans två av dem höll fast mig grävde den tredje runt i min bh och mina trosor för att se om jag gömt något. Aldrig känt mig så förnedrad. Jag grät och skrek och bad dem släppa mig men de bara hotade med polisen. Jag är inte en person som behöver bli fasthållen och skulle de gett mig tid hade jag förmodligen klätt av mig inför dem. Efteråt när jag kommit in på avdelningen och lugnat mig kommer en av dem in till mig och ber om ursäkt och att hon tycker de gått för långt. Jag har aldrig sökt hjälp på akutpsykiatrin efter det och kommer aldrig göra det igen. Jag mår så dåligt när jag tänker på hur personalen grävde runt i mina trosor.

Jag som ung vuxen fick vistas 2v på PIVA av olika anledningar. 5 dagar av dessa fick jag inte byta kläder och hade på 7 dagar inte tillgång till frisk luft. Jag va extremt rädd här då jag blev hotad av psykotiska äldre både män och kvinnor. Detta gav mig stora trauman. Blev också här fasthållen av 3st skötare (stora män). Men lågaffektivt bemötande och trygga vuxna hade absolut varit bättre.

Jag va inlåst 1år på slutenpsyk. Jag hade behövt annan hjälp men alla hade gett upp. Jag fick vad med om så mycket och blev sjukare av att vara inlåst på sjukhus.

Jag känner paniken stiga. Ångesten som ingen kan hjälpa mig med. Det finns inga fler mediciner att pröva. Det finns ingen som kan lugna. Allt som finns är smärtan inuti. Smärtan som är så outhärdlig. Det måste göra ont någon annanstans. Det går inte på något annat sätt. Jag börjar slå huvudet i väggen där jag sitter på min säng och redan efter ett eller två slag hör jag hur personal rusar genom korridoren mot mitt rum. Dörren slängs upp och jag slits bort från väggen. Jag kämpar för att komma tillbaka, för att nå betongen. För att nå det enda som kan ta bort smärtan i bröstet. Men de är för många, för starka. Två män trycker ner mig på sängkanten, de sitter på varsin sida om mig och låser fast sina ben över mina lår, håller fast mina armar. Jag försöker ta mig loss, kastar mig bakåt och framåt. Men jag har inte en chans. Jag har inte ätit ordentligt på månader och de är två, större, starkare. Resten av personalen lämnar rummet. Lämnar oss i kampen på sängkanten. I början skriker jag släpp mig, men rösten tar snart slut. Till slut är jag nästan helt tyst, men försöker fortfarande ta mig loss. Paniken rasar inuti. Jag är maktlös. Chanslös. Värdelös. Kampen på sängkanten pågår i en eller två timmar. Ända till mina krafter är totalt slut och jag inte orkar göra mer motstånd. Då lämnar de mig. Ensam på sängen. Ensam med mitt mörker. Och nästa dag börjar allt om.

Det är brinnande kaos på avdelningen. Vi är för många som har så svår ångest att vi håller på att gå under. Personalen försöker lugna, springer mellan rummen, men kan inte stanna någonstans. Larmet går och bältessängen rullas mot någons rum. All personal försvinner dit. Jag drunknar i min egen ångest. Ensam i mörkret. Jag försöker hålla ut. Men det går inte hur länge som helst. Till slut sitter jag där och kör huvudet i den hårda betongen. Och nu är det mig de springer till. Mig larmet går för. Mitt rum som nästa bältessäng rullas in till.

Jag har tillsyn antingen varje kvart eller varje halvtimme. Det sköts aldrig. De har sagt att jag inte får stänga min dörr, men jag stänger ändå. Jag har tröttnat på att ingen bryr sig. Jag sitter där bakom den stängda dörren, i en liten boll på min säng och försöker att inte ge efter för impulserna att ta livet av mig. Smärtan skär i bröstet. Jag vill inte det här längre. Det finns ingen väg ut. Det tar två-tre timmar innan någon tittar in. Skötaren öppnar dörren, tittar på mig på sängen, konstaterar att jag inte gör något skadligt mot mig själv och går sedan igen. När jag på nästa läkarsamtal tar upp att tillsynerna inte sköts försöker de hävda att jag kanske bara inte märkt, att de tittar in i rummet när de går förbi. ”Genom en stängd dörr?” frågar jag och får bara till svar att jag ju inte får stänga dörren. Så jag låter den stå öppen. Och sitter där på sängen och går sönder. Personal kastar snabba blickar in på mig från korridoren. Det går inte att missa att jag går sönder. Jag skakar. Andningen gränsar till hyperventilation. Men jag lever ju. Så varför skulle de gå in och prata med mig?

Gång på gång rasar allt och jag hamnar där på golvet och drämmer huvudet i väggen. Kämpar mot personal som håller fast. Ibland blir jag bältad, men oftast är det bara en utdragen fasthållningskamp. Och egentligen är det värre. För det finns inga regler för fasthållningen. Inget slut. Ofta är det också brist på kvinnlig personal och tjejen längre bort i korridoren som haft vak i flera månader behöver de trygga kvinnorna bättre. Paniken när händer håller fast mig. När män tar i mig. När den manliga styrkan som jag inte har någon chans emot trycker ner mig på golvet. Den paniken går inte att beskriva.

Jag hatar att det snackas om att jag är sjukare när jag vägrar bli inlagd, att jag saknar sjukdomsinsikt
Att bli inlagd innebär att förlora min autonomi, rörelsefrihet, att bli inlåst och utsatt för våldsamheter och fasthållningar av personal
Är det inte rätt friskt att jag värnar om mig själv genom att vägra detta?