Det är brinnande kaos på avdelningen. Vi är för många som har så svår ångest att vi håller på att gå under. Personalen försöker lugna, springer mellan rummen, men kan inte stanna någonstans. Larmet går och bältessängen rullas mot någons rum. All personal försvinner dit. Jag drunknar i min egen ångest. Ensam i mörkret. Jag försöker hålla ut. Men det går inte hur länge som helst. Till slut sitter jag där och kör huvudet i den hårda betongen. Och nu är det mig de springer till. Mig larmet går för. Mitt rum som nästa bältessäng rullas in till.

Jag har tillsyn antingen varje kvart eller varje halvtimme. Det sköts aldrig. De har sagt att jag inte får stänga min dörr, men jag stänger ändå. Jag har tröttnat på att ingen bryr sig. Jag sitter där bakom den stängda dörren, i en liten boll på min säng och försöker att inte ge efter för impulserna att ta livet av mig. Smärtan skär i bröstet. Jag vill inte det här längre. Det finns ingen väg ut. Det tar två-tre timmar innan någon tittar in. Skötaren öppnar dörren, tittar på mig på sängen, konstaterar att jag inte gör något skadligt mot mig själv och går sedan igen. När jag på nästa läkarsamtal tar upp att tillsynerna inte sköts försöker de hävda att jag kanske bara inte märkt, att de tittar in i rummet när de går förbi. ”Genom en stängd dörr?” frågar jag och får bara till svar att jag ju inte får stänga dörren. Så jag låter den stå öppen. Och sitter där på sängen och går sönder. Personal kastar snabba blickar in på mig från korridoren. Det går inte att missa att jag går sönder. Jag skakar. Andningen gränsar till hyperventilation. Men jag lever ju. Så varför skulle de gå in och prata med mig?

Gång på gång rasar allt och jag hamnar där på golvet och drämmer huvudet i väggen. Kämpar mot personal som håller fast. Ibland blir jag bältad, men oftast är det bara en utdragen fasthållningskamp. Och egentligen är det värre. För det finns inga regler för fasthållningen. Inget slut. Ofta är det också brist på kvinnlig personal och tjejen längre bort i korridoren som haft vak i flera månader behöver de trygga kvinnorna bättre. Paniken när händer håller fast mig. När män tar i mig. När den manliga styrkan som jag inte har någon chans emot trycker ner mig på golvet. Den paniken går inte att beskriva.

Jag hatar att det snackas om att jag är sjukare när jag vägrar bli inlagd, att jag saknar sjukdomsinsikt
Att bli inlagd innebär att förlora min autonomi, rörelsefrihet, att bli inlåst och utsatt för våldsamheter och fasthållningar av personal
Är det inte rätt friskt att jag värnar om mig själv genom att vägra detta?

Enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård ”ska tvångsvård vara en sista åtgärd när alla andra alternativ har uttömts.”

För mig som patient blev LPT första alternativet. Jag blev heller inte tillfrågad huruvida jag ville inlägges frivilligt enligt journalen.

Dessutom övervägdes inte andra tillvägagångssätt före polishandräckningen utan läkarutlåtande.

Cocktailen bestående av sömnbrist pga vård av multisjuk make, sorg och brutal polishandräckning samt mycket dåligt bemötande från polis och tvångsvård tillsammans med injektioner av psykosmediciner under fasthållande väckte trauman från min ungdom till liv.

Ovan cocktail kunde tvångsvården inte tolka rätt. En ST läkare och en underläkare beslöt i samråd med bakjour (ej namngiven i journalen) Vårdintyg § 4 LPT  kl 15.53. Detta befästes av ytterligare en läkare SAMMA DAG kl 16.42.

Hur kunde LPT utfärdas så snabbt? Varför behövde ST-läkaren och underläkaren konsultera bakjour? Borde inte LPT beslutas av färdigutbildade läkare?
Var besluten baserade på slentrian eller kollegialt samförstånd? Jag anser att detta är jäv, då dessa läkare känner varandra.

En ÖVERläkare skrev: Vårdintyg skrevs för att hennes lillebror har stått på det. Läkare ska utfärda vårdintyg.

Min bror initierade TELEFONLEDES polishandräckning till tvångsvård utan läkarutlåtande. Bilavståndet mellan honom och mig var och är 610 km. Vi hade och har bara sporadisk kontakt.

Det verkar som om psykiatrin har striktare regler än polismyndigheten vad gäller polishandräckning.
Vissa regioner dömer fler till tvångsvård jämfört med genomsnittet i landet. Varför?
Visst borde regioner där tvångsvård döms ut oftare än genomsnittet i Sverige, be läkare utanför regionen att skriva dessa två vårdintyg för LPT?

Detta är inte jämlik vård.

Varför fick jag ingen hjälp att överklaga LPT och varför fick jag ingen kontaktperson? Enligt journalen bad jag flera gånger om kontaktperson – förgäves.

Arbetsgivare söker i databaser med personuppgifter och därmed kommer f d tvångsvårdade inte ens till anställningsintervju. Nog borde dessa skatteintäkter behövas? Alternativet blir kanske svartjobb, kriminell verksamhet etcetera?

Jag var inlagd på avdelning och mådde väldigt dåligt. En kväll hade jag svår ångest och skadade mig själv. Personalen höll fast mig och skrek åt mig att sluta men jag kunde inte förmå mig att lugna mig, så efter en stund lyfte de in mig i badrummet och satte på duschen. Jag tror de tänkte att kallvattnet skulle få mig att ”vakna till” från ångesten men  det kändes mer som ett straff och jag fick bara ännu mer panik. Försökte fly därifrån men de höll fast mig där och jag tappade andan av kylan och kunde inte ens skrika längre. Efteråt drog de av mig alla blöta kläder och virade in mig hårt i en handduk med armarna längst sidorna, sen bar de in mig till min säng och bäddade ner mig under ett kedjetäcke och ett bolltäcke så att jag inte kunde röra mig. En personal satt kvar och såg till att jag inte försökte lirka ut mina armar och börja skada mig igen. Kände mig otroligt maktlös och obekväm där jag låg utan kläder och inte kunde röra mig alls. Och ledsen och sårad av att bli skälld på när man bara mår dåligt. Kommer aldrig glömma.

Under dem månader jag har varit inom psykiatrin har jag varit både bältad och fasthållen alldeles för många gånger. Bältning är OTROLIGT traumatiskt och kan även de ge blåmärken osv. Men när det kommer till fasthållning har det ofta blivit som ren och skär mänsklig misshandel. Jag har rivits, slagits (av misstag antar jag), blivit sutten på, folk som hållit så hårt om mina armar att jag inte längre kan känna min hand. När proceduren sedan är klar så har man tovigt hår, röda skrapsår, och efter några timmar blir dem befintliga blåmärkena ännu större.

Att tillägga. Dessa grejer skedde bland annat under pandemin. Ibland hade personalen stora visir som gjorde sin skada när dem försökte hålla fast mig. O andra sida var det viss personal som varken hade munskydd eller visir när deras ansikte påriktigt var 10 cm ifrån mitt.

Kommer alltid bära med mig alla trauman efter övergreppen som skedde bakom låsta dörrar. Övergreppen som klassades som lagliga. Och som IVO därför också vägrar erkänna är vårdskador. Trots att alla tillfällen av fasthållning, bältning och sondmatning med tvång hade kunnat undvikas om jag fått rätt vård och bemötande från början.

Jag har PTSD efter många års upprepade och långa inläggningar inom psykiatrin (längsta tio månader) där jag både själv varit utsatt för många tvångsåtgärder och bevittnat andra bli utsatta. Vården skadade mig så djupt genom sin okunskap kring autism och ätstörningar. För ingen av de situationerna där jag blivit fasthållen, bältad, sondmatad hade behövt hända om jag fått adekvat vård innan läget blev akut. Det är som att något är trasigt inuti, alla gånger jag blivit behandlad som om jag inte hade något värde. Som om jag inte ens var en människa. Det trasar sönder på ett sätt som jag inte vet om det ens är möjligt att laga. Speciellt inte då det är nästan omöjligt att få traumabehandling. Trots att jag i nuläget har bra öppenvårdsbehandlare känner jag mig inte trygg. Jag litar inte på vården, jag är ständigt rädd att de ska vända sig emot mig. Att jag återigen ska bli inlåst, att allt ska ryckas från mig så som det gjorts så många gånger förut. Och det gör ont.

Jag har varit på ett sjukhus och jag kallar psykitrin där ” house of horror ”
Jag har blivit utsatt för felmedicinering, kränkande uttalande, fasthåller av 7 st kvinnor när de skulle ge mig en tvångsinjektion.
Jag har aldrig mått så dåligt som när jag var inlagd på de sjukhuset.
Ville man leva innan man kom dit ville man typ dö när man var därinne.
Jag blev utsatt för övergrepp av medpatienter och på förhandlingar med förvaltningsrätten blev jag anklagad för att vara en potentiell läkarmördare, helt på lösa grunder och det kändes helt absurt.
Jag var helt chockad när jag gick från den förhandlingen.

Jag var inlagd under en lång tid med lpt, på avdelningen fick jag sånna ångestattacker så jag skadade mig själv och personal fick hålla fast mig. Under fasthållningen försvann jag och slutade reagera på smärtstimuli upprepade gånger så dom misstänkte att jag hade tyst epilepsi. EEG var normal och man la ingen vikt vid mina frånvaro attacker. 5 år senare läggs jag in på en annan avdelning i en ny stad och får samma frånvaro attacker med fysiska kramper. Dom förklarade att jag dissocierade till följd av mina trauman i barndomen. Jag hade aldrig epilepsi, jag var bara traumatiserad.

När jag precis fyllt 18 år blev jag nekad överflyttnign från BUP till vuxenpsykiatrin. Tre månader senare blev jag inlagt på LPT. Det var min första inläggning någonsin. Jag var 18 år gammal, hade ingen kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag visste ingenting. Vissste inte hur det fungerade att vara inlagd, eller vad som var normalt. Det jag sen fick gå igenom traumatiserade mig för livet.

Jag blev inlagd på avgiftningen, avdelningen för missbruk. Ingen talade om för mig att det fanns andra avdelningar, Det innebar att jag fick klä av mig framför vårdpersonalen, kissa i en kopp, bli av med alla mina tillhörigheter. Bytte om till sjukhuskläder, för man fick inte ha sina egna och blev ledd till mitt rum. Jag hade fått x-vak. Ingen hade talat om för mig vad det betydde. Så en person satt kvar i rummet. När jag ville gå på toa försökte jag stänga dörren, men då öppnade de den igen. Så förstod jag vad ett x-vak betydde.

På en missbrukaravdelning får ingen annan än personalen gå in och ut. Det betydde att jag inte kunde ha någon kontakt med mina anhöriga.Jag kunde ha min telefon en timme om dage ungefär. När jag tagit slut på batteriet fick jag be om hjälp att ladda den. Eftersom jag inte vågade, så kunde blev det att jag inte hade den vissa dagar.

Ingen ur personalen förklarade någonting för mig. Varannan dag träffade jag läkaren, som sa att jag var för skör för att flyttas över till allmönpsykiatrisk avdelning. Jag hade ingen aning om vad skillnaden var, så jag protesterade inte.

Jag mår dåligt av att äta ihop med andra. Så jag åt nästan inget under tiden jag var inlagd. Ingen ifrågasatte det. Ingen brydde sig. Den mesta av tiden tillbringade jag i min säng, för rädd för att gå ut och tittta på tv. Låg och stirrade in i taket. Jag pratade nästan inte med personalen. Jag vågade inte.

Jag visste inget, förstod inget. Jag var 18 år gammal.

Efter två veckor i detta limbo, utan någon som förklarat varför jag var där, fråga vad jag ville och hur jag mådde, vad jag behövde, fick jag nog. Jag började skrika till läkaren att om hon inte lät mig gå hem så skulle jag hitta ett sätt att ta mitt liv, kosta vad det kosta ville. Avdelningsläkaren ringde chefsöverläkaren som skrev ut mig på två röda sekunder. Hon förstod direkt att detta hade gått fruktansvärt fel. Men allt var redan för sent. När jag kom hem hade jag gått ner 8 kg, jag var så tunn att min mamma grät.

Mina historier från psykiatrin blev hemskare efter denna händelsen. Berättelser om våld, fysiskt och psykiskt. Tvångsmedicineringar och bältesläggningar. Jag skriker att det gör så ont, det känns som om de försöker dra av min arm, de svarar att jag ska vara tyst. Blåmärken från nedbrottningar och fasthållningar. Men de djupaste ärren är alltid orden. Sjuksköterskor som vägrar tala om för läkaren att man behöver hjälp, läkare som ignorerar journalerna. Skötare som säger att man är dum, löjlig, att man har fel, mår fel. Eller som säger att man aldrig skulle våga att ta sitt liv, för man är för feg. Nästa dag ligger man på som-intensiven med så mycket gifter i kroppen att man är nära att dö. Svält i ren frustration, tvångsmatning. In och ut. Men inget våld jag varit med om, varken det fysiska eller det psykiska kan slå det där första bemötandet. Den gången när man precis har blivit vuxen, står utan hjälpen från BUP för första gången och måendet bara rasar. Och man blir lämnad själv. Avklädd, utsvulten, på en avdelning med personal som har erfarenhet av missbruk och avgiftning. Rädd och ensam.

Jag är fortfarande rädd.

Jag känner mig utan rättigheter när jag är inlagd. Jag har varit inlagd på LPT fler gånger än jag kan räkna. Under de gångerna har jag varit i rätten, men bara två gånger har jag fått träffa en advokat. Efter 5 minuters samtal ska de försvara mig mot läkaren som skrivit in mig, en sakkunnig som alltid lyssnar på läkaren och rättens ledamöter som i nästan inga fall går på patientens linje. De få rättigheter som finns för LPT-patienter finns inte. De finns inte. Jag har flera gånger bett om kontaktperson, vilket jag har rätt till enligt lagen. Det har jag aldrig fått. Inte en enda gång. Så vad gör man? Man skriker och gråter. Man agerar utåt. Man får x-vak och tvång. Om och om ingen.

Jag önskar att jag skulle få någon på min sida. Oavsett vad. Oavsett om jag bad om det eller inte. Oavsett hur jag mådde . Andra frihetsberövade har rätt till försvarsadvokat, men det har inte jag. Bara 5 minuter före min förhandling, kanske om jag har tur. Inte alla gånger, och inte förrän efter ett visst antal dagar. Jag har inte rätt till läkare när jag behöver det och ber om det. Jag har rätt till stödperson, men det får jag inte. Så vad ska jag göra? Hur kan jag inte vara rädd?