Jag har varit inlagd på psyk cirka 10 gånger. Alla gånger har varit för självmordsimpulser. När jag har varit inlagd har impulserna alltid handlat om att jag ska kväva mig själv med klädesplagg. Efter att jag hade agerat på impuls på psykakuten så flyttade dom mig till en observationsplats. Det är 2 sängar i korridoren där vem som helst kan gå förbi och titta på dig. När dom hade kört dit min säng så säger dom åt mig att jag måste ta av mig mina kläder. Jag tog av mig byxorna, men jag ville inte ta av mig min t-shirt eftersom att jag är transsexuell (kvinna till man). Och jag ville inte gå runt i bara chest binder och en blöja jag hade fått på intensiven. Men dom sa att jag var tvungen att ta av tröjan också. Så där satt jag under filten mitt i korridoren där alla kunde se mig. Och när dom hade gått agerade jag på ännu en impuls, vilket ledde till att jag bara fick ha blöja på mig. Några timmar senare kände jag att jag behövde gå på toa, men eftersom jag satt på observationsplats så var dom tvungna att låsa upp den åt mig. Jag frågade om jag fick ha med mig filten eftersom jag i princip var helt naken. Men då fick jag till svar: ” Om du inte vill gå hit utan den får du pissa i blöjan”. Så jag gick på toa. Med bara blöja, samtidigt som jag försöker dölja brösten med mina händer. Jag har aldrig kännt mig så förödmjukad i hela mitt liv. Och när jag frågade när jag kunde få tillbaka mina kläder (eller åtminstone få kalsonger på mig ) fick jag till svar ”morgonpersonalen kommer om 5 timmar, fråga då”. Och det där var inte enda gången jag blev förnedrad av psykiatrin på detta sättet.
Viktigt med könsneutrala ord
Jag har aldrig varit kär, men jag tror att jag är lesbisk. Varje gång någon på min öppenvårdsmottagning frågar om relationer osv frågar de alltid om jag har pojkvän. Det är väldigt svårt för mig redan som det är med kärleksrelationer, och när jag gång på gång blir frågad om pojkvän får det mig må sämre och bli osäker. Jag vet inte hur dom skulle reagera om jag sa att jag hade tjej, och vågar inte ta upp det fast jag tror att det är en del av varför jag mår dåligt. Det skulle underlätta otroligt mycket om personalen fick utbildning i det här och kunde säga ex partner eller liknande könsneutralt ord.
Läkaren himlade med ögonen åt mitt pronomen
Jag var på psykakuten tillsammans med närstående då jag hade starka suicidtankar. Läkaren vi träffade himlade med ögonen när min vän rättade till ”hen” då han använde fel pronomen om mig. Sedan använde han en blandning av hon, han och hen resten av samtalet. Han tog mig inte alls på allvar och sa till min pappa att ”jag vet hur sådana där fungerar.” Det var så tydligt att han bara såg mig som en ung och uppmärksamhetssökande person och det fick mig att känna att jag inte var värd att få hjälp. Det var fem år sedan men den upplevelsen sitter kvar än och jag tycker fortfarande det är svårt att be om hjälp via psykakuten, även om jag bor i en annan stad idag.
Utsatt på inskrivningssamtalet
Jag gled in och ut på BUPs avdelning i tonåren och den här gången kom jag in mitt i natten och var alkoholpåverkad. Det var bara en skötare där just den natten och han hade inskrivningssamtalet med mig. Han började ställa de vanliga frågorna, men sen blev det sexuellt laddade frågor. ”Brukar du göra dumma saker när du är full? Typ som att gå hem med killar?” Jag kände mig obekväm, provocerad, arg, svag och utsatt. Jag svarade att jag var lesbisk och inte gillade killar. Då lade han sin hand på mitt lår och frågade vad jag gillade att göra med tjejer. Jag svarade inte utan tittade bort. Efter en stunds tystnad gav han mig mina sömntabletter (trots att jag var full) och sa åt mig att lägga mig. Jag gjorde det. Jag vågade inte prata om det som hade hänt med någon. Jag var 15 år.
Kampen för en vårdplats
Vid 21 års ålder var jag i depserat behov av vård och hjälp. Tog mig till närmsta ungdomsmottagning och fick vänta i tre månader för att få en samtalskontakt där. Efter ett möte skickade de mig vidare med en remiss till vårdcentralen och hänvisade till att jag mådde för dåligt för att de skulle kunna ge mig den vård jag behövde.
Efter en kö i ytterligare tre månader kontaktade vårdcentralen mig och sa att de inte hade någon plats för mig, och hänvisade till att jag inte var tillräckligt sjuk för att få hjälp där. De skickade mig vidare till en annan mottagning med en remiss.
Efter ytterligare tre månader kom jag i kontakt med den nya mottagningen. Nio månader efter att jag först kontaktat vården.
Den samtalsterapeut jag då kom i kontakt med, tyckte att mina sexualle läggning och könstillhörighet var ”spännande”. Trots att mottagninge var hbtq-certifierad felkönade hen mig och använde fel namn kontinuerligt. Av rädsla för att hamna utanför vården igen, vågade jag inget säga.
Det är något som jagat mig länge. Kampen för att få en vårdplats, och rädslan för att hamna utanför och kampen och energin som krävs för att få en plats. Energin många inte har när en lider av psykisk ohälsa.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
