Jag hade tillbringat ett par dagar på medicinsk avdelning efter en allvarlig paracetamolintox. Jag hade talat om gång på gång att jag var traumatiserad från psykiatrin och att jag absolut inte kunde vara på en specifik psykiatrisk avdelning där jag har värst trauman från. Men det spelade ingen roll, det blev tvång och polistransport. Jag hade bara panik. När polisbilen stannade utanför och jag gick ur föll jag bara ihop i en liten boll på marken, hyperventilerade och kunde inte kommunicera. Jag återupplevde alla tidigare trauman i fruktansvärda flashbacks. Men in skulle jag. Till varje pris. Ingen försökte förstå vad som hände, ingen försökte lugna mig, hjälpa mig. Det enda som var viktigt var att jag låstes in. Så de släpade in mig i armarna längs marken. Sen lät de mig ligga på golvet och hyperventilera, samtidigt som de pratade nedlåtande över mitt huvud och bara tyckte att jag skulle skärpa mig.

Det är brinnande kaos på avdelningen. Vi är för många som har så svår ångest att vi håller på att gå under. Personalen försöker lugna, springer mellan rummen, men kan inte stanna någonstans. Larmet går och bältessängen rullas mot någons rum. All personal försvinner dit. Jag drunknar i min egen ångest. Ensam i mörkret. Jag försöker hålla ut. Men det går inte hur länge som helst. Till slut sitter jag där och kör huvudet i den hårda betongen. Och nu är det mig de springer till. Mig larmet går för. Mitt rum som nästa bältessäng rullas in till.

Jag har tillsyn antingen varje kvart eller varje halvtimme. Det sköts aldrig. De har sagt att jag inte får stänga min dörr, men jag stänger ändå. Jag har tröttnat på att ingen bryr sig. Jag sitter där bakom den stängda dörren, i en liten boll på min säng och försöker att inte ge efter för impulserna att ta livet av mig. Smärtan skär i bröstet. Jag vill inte det här längre. Det finns ingen väg ut. Det tar två-tre timmar innan någon tittar in. Skötaren öppnar dörren, tittar på mig på sängen, konstaterar att jag inte gör något skadligt mot mig själv och går sedan igen. När jag på nästa läkarsamtal tar upp att tillsynerna inte sköts försöker de hävda att jag kanske bara inte märkt, att de tittar in i rummet när de går förbi. ”Genom en stängd dörr?” frågar jag och får bara till svar att jag ju inte får stänga dörren. Så jag låter den stå öppen. Och sitter där på sängen och går sönder. Personal kastar snabba blickar in på mig från korridoren. Det går inte att missa att jag går sönder. Jag skakar. Andningen gränsar till hyperventilation. Men jag lever ju. Så varför skulle de gå in och prata med mig?

Gång på gång rasar allt och jag hamnar där på golvet och drämmer huvudet i väggen. Kämpar mot personal som håller fast. Ibland blir jag bältad, men oftast är det bara en utdragen fasthållningskamp. Och egentligen är det värre. För det finns inga regler för fasthållningen. Inget slut. Ofta är det också brist på kvinnlig personal och tjejen längre bort i korridoren som haft vak i flera månader behöver de trygga kvinnorna bättre. Paniken när händer håller fast mig. När män tar i mig. När den manliga styrkan som jag inte har någon chans emot trycker ner mig på golvet. Den paniken går inte att beskriva.

För några år sedan blev jag tvångsinlagd enligt LPT, efter ett suicidförsök.
På psykakuten bedömdes min suicidrisk som ”hög”, därefter hade jag inget annat val än att stanna kvar..

Jag var inlagd i tre dagar. Under dessa dagar var det inte en enda person i personalen som frågade hur jag mådde. Fick heller inte möjlighet till något samtal eller annat stöd. Det kändes som att personalen ignorerade mig.

När jag i efterhand har läst min journal har jag förstått att jag hade en kontaktperson inne på avdelningen, detta var inget jag blev informerad om. Jag kände mig bortglömd.

Efter 3 dagar satt jag på ronden med läkaren. Det första hen sa var att jag skulle få åka hem, pga platsbrist…

Mina suicidtankar var då ännu högre än när jag kom dit, och det var ingen i personalen som brydde sig om att göra en ny suicidriskbedömning innan hemgång (förstår att de inte alltid berättar när de gör en sån bedömning, men det stod heller inget om en ny bedömning i min journal. Den enda suicidriskbedömningen som fanns var från akuten).

Jag blev tillsagd att packa ihop mina saker och lämna rummet så fort som möjligt.

Tack vare anhöriga kunde jag undvika att göra ett nytt försök, annars var det planen…

Permission under två helger med kort varsel. Typ” vill du åka hem över helgen?” Medicin fick jag med
Utskrivningen minns jag knappt. Bara hej då och nu kan du ta kontakt med öppenvården. När jag blev utskriven från öppenvården och mådde bra så har jag inte kallats på något som helst återbesök på flera år. Äter ännu samma antidepressiva i samma dos som för 10 år sedan. En av andra medicinerna jag fick satte jag själv ut för några år sedan.
Har klarat mig bra utan den.
Inom psykiatrin får patienten vara sin egen läkare verkar det som.

När jag var inlagd på slutenvårdsavdelningen inom barn och ungdomspsykiatrin hade man ett slags belöning- och bestraffningssystem. Om jag följde reglerna och gjorde framsteg i behandlingen fick jag presenter i form av doftljus och skrivböcker. Men om jag däremot visade tecken på att jag blev sjukare i min ätstörning eller mitt självskadebeteende riskerade mina ”privilegier” att tas ifrån mig. Detta innebar att jag inte längre fick gå ut, att jag inte fick vara i aktivitetsrummet och pyssla samt att min mobiltelefon togs ifrån mig. Men det innbebar även att min familj inte längre fick besöka mig. Jag fick alltså inte träffa mina föräldrar för att jag svarade dåligt på behandlingen.

När privilegierna ett efter ett togs ifrån mig blev det allt svårare att hitta motivation att kämpa emot den oerhört svåra sjukdomen som härjade i mig. Och ju sjukare jag blev, desto mindre fick jag tillgång till dessa saker.

Jämför man dessa behandlingsformer av belöning och bestraffning med behandlingen av ett barn med en somatisk sjukdom blir det extra tydligt hur absurt det är. Att ett barn som svara dåligt på en behandling skulle tas ifrån rätten att träffa sin familj, få frisk luft och göra saker som det tycker om känns ju väldigt kontraproduktivt.

Jag har behövts vårdas på både barn och vuxenpsykiatrin. Idag är jag runt mellan 20-30 år och min psykiska ohälsa började när jag var 16 år gammal.
Jag har inga bra erfarenheter av BUP varken öppen eller slutenvård men det jag kan intyga är att om jag hade fått hjälp i tid så hade jag inte vart där jag är idag.

Jag vårdas i öppenvården för personlighetssyndrom trots att jag inte har fått en ordentlig utredning för denna diagnosen. Jag har vårdats otaliga gånger inom den slutna vården och självmordsförsöken, bältningarna och den psykiska misshandeln har satt sitt spår.
Jag har varit på dem flesta avdelningarna inom psykiatri affektiva…på majoriteten av dem så används tvångs åtgärder som bältning lika mycket som så mycket vatten som kommer ur en kran. Men det finns en avdelning som kan hantera mig utan allt tvång. Genom att prata med mig, finnas där och trösta. Något jag uppskattar så mycket…

Jag har varit med om bla att jag blivit bältad och fått så mycket injektioner att jag tillslut legat medvetslös med pox mätare och blodtrycksmätare. Jag vaknade 4 dagar senare. Detta för att läkaren inte beräknade min vikt när dem drog upp medicinen…

Jag har varit på avdelningar där läkare instruerat mig till HUR jag skall gå tillväga för att lyckas med ett fullbordat suicid…

Jag har fått otaliga hjärtstopp efter självmordsförsök inne på den slutna avdelningen. Vid dessa tillfällen har tillsynen av mig inte följts alternativt att läkare inte bedömt att jag är suicidal.

Jag har vårdats med stöd av lagen för psykiatrisk tvångsvård och även haft ständig tillsyn. Trots detta så har jag ändå lyckats att hoppa från en av avdelningarnas balkong (3,5-4,5 m högt) efter ca 1 år gjorde jag IVO anmälan som visade att avdelningen inte ens gjort en avvikelse på händelsen. IVO konstaterade brister i min vård.
På samma avdelning så fick jag ett hjärtstopp efter ett suicidförsök i min säng. Detta borde jag inte kunnat genomföra då jag hade ständig tillsyn men mitt X-vak hade hörlurar och mobil så han märkte inte. Först när vaket bytte till en annan person så förstod man att mitt hjärta stannat, jag hade ingen andning och var blå.

Jag har vårdats på en avd där dem skall vara högspecialiserade på allvarligt självskadebeteende. Men jag ansågs ha ett för allvarligt självskadebeteende följt av två hjärtstopp.

Jag har ingen bra förklaring på HUR jag kan vara vid liv efter alla självmordsförsök. Men det jag vet är att det inte är avdelningarna på psykiatri som räddat mig (förutom 1) men de andra har snarare behandlat mig så dåligt att jag mått sämre när jag kommit ut än vad jag gjorde när jag kom in, tyvärr.

Även om det sker sjuka saker, felaktiga saker och bedrövliga saker inom sluten vården för psykiatri så måste jag ändå säga att vissa som jobbar på avdelningarna räddar liv. Vissa har ett hjärta och arbetar med det även om dem är få.
Jag hoppas innerligt att nån uppmärksammar både patientsäkerheten men också personalens arbetsförhållandena. För detta är inte hållbart för någon…

Jag var inlagd under LPT sedan tre veckor tillbaka. En dag träffade jag en annan läkare, som innan han frågat hur jag mådde, berättade att han skriver av tvångsvården och ger mig fri utgång. Jag hade träffat honom under en tidigare inläggning och hade inget förtroende för honom sedan tidigare, så egentligen blev jag inte förvånad. Jag svarade iallafall pga förtroendebristen väldigt kort på hans efterföljande frågor om mitt mående då jag inte upplevde att han brydde sig om mina svar (upplevde mig få det bekräftat igen med tanke på att han skrev av tvångsvården innan han frågade). Det var något som jag förklarade för honom så han visste varför jag var avig mot honom.
Han konstaterade iallafall att jag egentligen inte behöver vara inlagd och ställde sedan den retoriska frågan: ”Vill du bo hela livet på sjukhus?”. Det gjorde mig, som då var inlagd för första gången på 1,5 år (och dessutom inte av fri vilja), och som gör mitt bästa för att kämpa på i vardagen, oerhört ledsen. Jag förstår inte hur en läkare kan tro att en person VILL vara det (och vill man det så tänker jag att läkaren borde se problematiken bakom det och inte skeptiskt ställa frågan).

Jag blev arg och ledsen vartefter han upprepade samma fråga, och jag gick ut från läkarsamtalet. Självskadetankarna sköt i höjden och jag bestämde mig för att göra verklighet av de där överdostankarna som besvärat mig den senaste tiden, nu när jag också fått fri utgång. Jag pratade med en skötare som då inte ville släppa ut mig. Hon gick till läkaren och berättade om mina planer, vartefter han svarade att det var lugnt, hon kunde släppa ut mig.

Överdosen jag skulle ta var större än jag tidigare tagit och skulle bli allvarlig hade jag läst mig till, vilket skrämde mig egentligen. Men var läkaren så okej med att släppa ut mig för att ta en överdos så kunde det inte vara så farligt, försökte jag övertala mig själv medan jag svalde tabletterna.

Hej. Jag har varit i psykiatrisvängen sedan jag var 13 år, jag är nu 31 och fortfarande kvar. Jag har gått i vanlig samtalsterapi med kuratorer främst men även dialektisk beteendeterapi. Det sistnämnda är det enda som faktiskt hjälpt mig ordentligt med mitt liv. Jag har även varit inlagd inom slutenvården två gånger. En gång var när jag var 18 och det var en sjuk upplevelse i sig, inte bara för att jag var yngst där.. En gång hade personalen fikarast i fikarummet och det var inte en enda person i korridorerna förutom vi patienter. Men en patient var helt galen och skrek, grät och slog sig själv. Hon hade förlorat ett barn i krig tror jag.. Vi försökte hjälpa till men vi var ju också sjuka. Personalen kom inte ut fastän vi försökte få dem att komma. De bara satt och fikade och viftade bort oss. Hon gallskrek verkligen. Jag kramade henne och tog hand om henne. En vuxen kvinna… Och jag, en ung tjej på 18..

Under mina år i psykiatrin har jag ständigt hamnat mellan stolarna, men särskilt gällande medicin, läkarintyg och ekonomisk ersättning. Min läkare för några år sedan var för långsam med läkarintyg så det kom inte in i tid till Försäkringskassan. Jag behövde det för att kunna ansöka om ersättning. Till slut behövde jag vända mig till Socialtjänsten istället för att få försörjningsstöd eftersom jag behövde betala min hyra.. (Jag hade det fram till 2022 då min ena förälder gick bort och jag fick en ”inkomst” i form av arv.)

Sen fyllde jag 29 och har man då inte jobbat tillräckligt (eller är tillräckligt sjuk) är man inte längre en kandidat för någon som helst ersättning. Hade de varit snabbare hade jag kunnat få ersättning i åtminstone ett par år tills jag blev 29-30. Angående mina mediciner: Jag har bytt läkare alldeles för frekvent så jag har aldrig vetat vem jag kommunicerar med. Och utöver det har de slarvat med receptförnyelser. Jag har ibland väntat två veckor på förnyelse fastän jag kanske bara hade 5 dagar kvar av medicinen. Och när jag ska resa utomlands har det alltid varit problem med att få ut medicin eftersom det är en tidsgräns, 3 veckors intervall. Men även om jag hör av mig flera månader innan jag ska åka så löser det sig ändå inte. Inför en resa för några år sedan hade jag fullkomlig panik då jag inte fick ut tillräcklig medicin med engelska etiketter. Jag fick springa runt dagarna innan resan och försöka prata med apoteken. Men ingen kunde hjälpa mig för läkarna hade satt gränser och regler och sånt. Jag vet inte detaljer men det gick åt helvete i alla fall.

Utöver detta är jag tjock och ätstörd. Vilket innebär att jag har sökt vård för ätstörning sedan barndomen men aldrig fått hjälp då jag inte är anorektisk. Till saken hör att jag har medicin ”mot ätstörning”, så den existerar ju medicinskt iaf. Jag har även varit våldtagen två separata gånger men aldrig fått traumaterapi trots att jag senaste åren bett om det.

En annan sak som jag har reagerat på var den gången jag sa rakt ut till min läkare under ett besök på öppenpsykiatrin att jag vill ta livet av mig, jag planerar att ta livet av mig. Men att jag ändå inte fick hjälp. Hon sa bara ”kom hit till mig om du känner så igen”. En annan grej var att jag ville utreda mig för autism och hon sa att hon skulle kolla upp det/tänka på det och återkomma. Det var typ 3-4 år sen. Hon återkom aldrig.

Att bara helt enkelt bli släppt/sluta höra från en läkare, kurator eller sjuksköterska, att de bara blir utbytta utan att man vet någonting som patient. Det stör mig något otroligt och gör mig mycket orolig också. Det känns moraliskt ”meh”.

Enligt en jag känner som jobbar inom vården har patienten dock ingen rätt att veta att en läkare slutar eller blir utbytt. För mig känns det underligt då det spelar så stor roll i vissa sammanhang. Man kan ju råka ange fel läkare i formulär om man inte vet att man bytte läkare för typ 2 månader sen. (Jag träffar läkare typ 2-3 gånger per år.)

Nu har jag bytt psykiatrimottagning och jag tycker det verkar lite bättre här, men jag kommer aldrig känna mig säker och omhändertagen i en sån här miljö. Jag kommer alltid vara rädd för att bli lämnad och övergiven. Jag vågar knappt be om hjälp längre. Jag måste alltid vara beredd på att få ett nej och att få ta hand om det själv ändå.

En sista grej jag anser är jobbig är när man inte får några svar alls. Alltså jag kanske ställer en fråga angående ett problem men så löser sig problemet. Jag vill ju fortfarande ha ett svar, inte bli ignorerad. För då känns det ännu en gång som att personen har slutat på mottagningen utan att någon berättat det för mig..

Jag var inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning för svår anorexi, och har dåliga värden.
Jag fick tabletter mot det som inte funkade, då trodde de att jag kräktes i smyg och satte in extravak “bara över helgen, om dina värden blir bättre vet vi att det var för att du kräktes innan tillsynen, om du inte kräks nu och det inte blir bättre får vi testa annat”
Jag har PTSD och det var extremt triggande att ha någon observera mig på det sättet. Jag grät och hyperventilerade och gråtet höll i 3h.
Värdena blev inte bättre då det inte var pga kräkningar alls, min kropp plockade bara inte upp det.
Efter helgen säger dem att dem tänker hålla kvar vaket, även fast jag bevisat att jag ej spytt.
De lyckas efter en vecka fixa värdena via någon vätska istället, men höll vaket ytliggare 1+ vecka efter.
Allt detta efter att jag gång på gång förklarat att min PTSD var konstant triggad och jag grät flera timmar om dagarna. Även flera sjuksköterskor försökte stå upp för mig för läkarna under ronderna, men det spelade ingen roll.
Det kändes som att dem försökte bestraffa mig för något, men jag vet inte för vad.

Efter ett antal långa och röriga inläggningar inom slutenvården utvecklade jag vårdrelaterad PTSD. Delvis pga bemötande av läkaren, bristen på vårdplan, konstanta ändringar och tvångsåtgärder som användes som ”straff” för när jag inte nått viktmål eller klarat av slutföra hela måltiden. Trots bra värden annars… Men fick höra at jag måste fuskat när jag gått upp i vikt (pga tillfällig vätske ansamling i kroppen ) och fick då toaletten låst, utevistelse indragen och bältning m sond ifall jag inte klarade slutföra all mat till punkt å pricka.
Det kändes totalt skevt i mitt huvud att bli bestraffad för något jag inte kunnat påverka alls. När sedan vätske ansamlingen försvann ur kroppen igen fick jag istället utskällning för obefogad viktnedgång och ytterligare tvångsåtgärder… Att aldrig kunna göra rätt ur deras perspektiv underminera så mycket och bröts ned totalt. Pga det och en händelse under bältning av manlig personal, gjorde att jag utvecklade ptsdn och inte klarar ta mig till vårdbesök alls längre oavsett anledning eller avdelning inom vården. Men det lyftes aldrig av psykiatrin, ställdes inga frågor, ingen har erbjudit hjälp för vårdrelaterade ptsdn, för mig känns det som att det är svårt för dom att göra detta eftersom man då behöver ta en del av ansvaret. Granska sin organisation… Vilket kanske hade behövts? Men det har varit helt tyst, trots att jag flertalet gånger uttryckt behov av hjälp för specifikt det.