Min psykolog har berättat att det är många patienter som inte får några samtal när de är inlagda. Det har varit ett problem i många år. Det blir ingen skillnad.

När jag som rätt långvarig patient på psykiatrin började utveckla en ätstörning var det ingen som verkade ta det på allvar. Jag undanhöll det ett tag men öppnade sen upp om det för att jag innerst inne önskade hjälp. Eftersom jag redan hade flera vårdkontakter och var inlagd rätt ofta tror jag att psykiatrin med rätt små medel hade kunnat föra in förändringar i min vård för att stötta, förebygga och vända mönstret som började ske. Men istället togs det inte på allvar, sågs som ett nytt sätt att självskada och som något att inte ge uppmärksamhet till. Alla visste att jag inte åt och gick ner i vikt men jag var ju inte underviktig så det bara tilläts fortsätta.
Enstaka personer i slutenvården försökte motivera mig till att äta mer och planera matschema, och lyckades. Men när resten av personalen inte höll sig till det och sa att det inte behövdes så föll det.
Jag förstod att det alltså inte spelade någon roll, att det inte var fråga om en ätstörning, så jag slutade tänka att det var något jag skulle kunna få hjälp med.
Så problemen fortsatte och jag blev sjukare. När jag sen gick ner mer i vikt och det inte hade vänt av sig själv på 1.5 år så började vården plötsligt prata om att det skulle vara en riktig ätstörning och eventuell behandling.
Men då har jag sagt nej, för nu är jag fast mycket djupare och har börjat tro på vårdens signaler om att jag inte är tillräckligt sjuk. Det som från början hade kunnat gå rätt lätt att vända med måltidsrutiner och motivation (jag vet det, eftersom jag på egen hand lyckats vända det förr) har nu blivit en tvångsmässig del av min vardag.

Jag hade behövt att vården där i början sa ”Vi ser dig och den nya problematiken, vi ser riskerna och vi kan hjälpa dig att vända det här. Nu tar vi tag i det här på en gång.”
Men inte ens nu har jag fått höra dessa ord. Behandling talas neutralt och eventuellt om, ingen gång har det pratats om på ett övertygande och positivt sätt.
Tror inte psykiatrin på sin egen behandling? Eller tycker de inte att jag behöver den?
Om jag inte är motiverad, varför försöker ingen motivera mig?
Vården har hållit sig så avvaktande att jag nu tvivlar på både deras kompetens och vilja att hjälpa.

Jag hade behövt hjälp i början att vända ett beteende, uppfyllda diagnoskriterier eller ej, inte vänta på att det skulle förvärras och att orden komplex psykiatrisk problematik numera står i min journal. Psykiatrin hade kunnat förhindrat det där ordet komplex genom att förebygga. Nu är jag rädd att ätstörningen kommer vara det som slutligen gör att jag dör i suicid.

Jag var inlagd på en allmänpsykiatrisk avd. Personalen sa att det var väldigt viktigt att jag bad om hjälp från dem och kommunicerade mina behov istället för att skada mig. Jag tog kontakt med dem och sa att jag behövde hjälp för att jag hade självskadeimpulser. Svaret jag fick var ”men vad ska vi göra åt det?”, och inget mer. Senare efter flera försök från att få stöd från dem så tog jag med en tallrik in på rummet. En personal följde efter och ställde sig i dörröppningen till mitt rum och sa, ”snälla skada dig inte”, och gick sen iväg. Då krossade jag tallriken och försökte skada mig, några sekunder senare kom flera personal, de höll fast mig och det slutade med bältning och injektion. Några minuter efter att jag senare blivit uppsläppt, så kom en sköterska in och ville ”ha ett samtal” om vad som hade hänt. Jag förklarade att jag kände att jag verkligen hade försökt ta hjälp men att jag inte upplevde att jag fått någon stöttning och att det då tyvärr blev att jag försökt skada mig. Hon började skälla på mig och sa, ordagrant; ”det är så lätt att skylla på alla andra istället för att ta ansvar för sina egna handlingar.” Jag blev otroligt ledsen och kände mig allt annat än lyssnad på eller förstådd. Dagen efteråt så blev jag utskriven.

Jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning på psykiatrin pga min anorexi. Jag var så sjuk att jag höll på och dö. Satt och hade matstöd en måltid och en skötare säger då att jag kan inte ha anorexia för att jag inte kräks upp det jag äter.

Jag som ung vuxen fick vistas 2v på PIVA av olika anledningar. 5 dagar av dessa fick jag inte byta kläder och hade på 7 dagar inte tillgång till frisk luft. Jag va extremt rädd här då jag blev hotad av psykotiska äldre både män och kvinnor. Detta gav mig stora trauman. Blev också här fasthållen av 3st skötare (stora män). Men lågaffektivt bemötande och trygga vuxna hade absolut varit bättre.

Jag va inlåst 1år på slutenpsyk. Jag hade behövt annan hjälp men alla hade gett upp. Jag fick vad med om så mycket och blev sjukare av att vara inlåst på sjukhus.

Jag var inlagd på BI (brukarstyrd inläggning) och avvek sent på kvällen för att ta mitt liv.
Det psykiatrin gjorde i min frånvaro?
Ställde undan mina saker och skrev ut mig.
Det var inte tack vare psykiatrin som jag överlevde.

Skulle bli flyttad från en region till min hemregion och min hemavdelning som jag inte vistats på på över ett år. Väl inne på avdelningen börjar jag av ångesten dunka huvudet i väggen. Två skötare kommer, en av dom känd som en av avdelningens suraste och hon säger ”Du gör ju såhär såfort du kommer hit, tror du att du är tuff eller?”. Kände mig så förminskad.

Jag känner paniken stiga. Ångesten som ingen kan hjälpa mig med. Det finns inga fler mediciner att pröva. Det finns ingen som kan lugna. Allt som finns är smärtan inuti. Smärtan som är så outhärdlig. Det måste göra ont någon annanstans. Det går inte på något annat sätt. Jag börjar slå huvudet i väggen där jag sitter på min säng och redan efter ett eller två slag hör jag hur personal rusar genom korridoren mot mitt rum. Dörren slängs upp och jag slits bort från väggen. Jag kämpar för att komma tillbaka, för att nå betongen. För att nå det enda som kan ta bort smärtan i bröstet. Men de är för många, för starka. Två män trycker ner mig på sängkanten, de sitter på varsin sida om mig och låser fast sina ben över mina lår, håller fast mina armar. Jag försöker ta mig loss, kastar mig bakåt och framåt. Men jag har inte en chans. Jag har inte ätit ordentligt på månader och de är två, större, starkare. Resten av personalen lämnar rummet. Lämnar oss i kampen på sängkanten. I början skriker jag släpp mig, men rösten tar snart slut. Till slut är jag nästan helt tyst, men försöker fortfarande ta mig loss. Paniken rasar inuti. Jag är maktlös. Chanslös. Värdelös. Kampen på sängkanten pågår i en eller två timmar. Ända till mina krafter är totalt slut och jag inte orkar göra mer motstånd. Då lämnar de mig. Ensam på sängen. Ensam med mitt mörker. Och nästa dag börjar allt om.

Jag sitter i korridoren. En manlig patient sätter sig bredvid. Han vill lägga till mig på facebook. Vill ses utanför sjukhuset. Ha kontakt. Prata på telefon. Jag säger nej. Han lägger då handen på mitt lår och smeker mig. Jag får panik, lyckas rycka undan benet och han går. Efteråt har jag panik inne på mitt rum, jag gråter hejdlöst när personal kommer in ”Varför måste de alltid ta på mig?”. Det hela bortförklaras med att männen som antastat mig varit psykotiska. Biträdande enhetschef säger att jag bara kan gå därifrån om jag tycker det är obehagligt. Jag behöver ju inte sitta kvar. Jag förstår att det är mitt fel, mitt fel att jag inte kunnat skrika. Mitt fel att jag inte kunnat springa därifrån. Mitt fel att de tagit i mig när jag inte ville.

Jag har blivit ett monster. Det enda som styr mig är ångesten, paniken, smärtan. Personalen har två verktyg. Mediciner och tvångsåtgärder. Inget av det hjälper. Jag har återigen slitit sönder landstingslakanen och försökt hänga mig. Jag möts bara av förakt. Jag är patienten ingen orkar med. Patienten som traumatiserar personal som gång på gång behöver mötas av en patient med en snara om halsen när de kliver in på mitt rum.
På kvällen kommer en sjuksköterska in. Hon är arg. Hon tar bort alla mina sängkläder. Du skadar dig ju bara och jag har inte personal nog att ha ett vak hos dig. Jag minns inte hur många dagar jag fick sova direkt på gummiklädseln. Jag minns bara att det var rätt åt mig. Jag hade betett mig illa och skulle straffas.