Avdelningen är överbelagd, en patient som inte har något rum utan har sin patientsäng i tv-rummet sitter på sin säng och slår huvudet hårt i väggen om och om igen. Jag springer till personalens kontor men ingen är där, jag ropar/skriker efter personal men ingen svarar. En annan patient, min vän, försöker hindra patienten från att skada sig. Jag är rädd att han också ska bli skadad. Flera andra patienter hjälper mig att leta efter personal men det finns ingen personal i de allmänna utrymmena. Vi patienter har ingen larmknapp att trycka på. Vi är rädda både för patienten som skadar sig men också för patienten som försöker ingripa ska skadas. Efter några minuter kommer en personal från ett behandlingsrum och ingriper. De har inte hört vad som hänt, all personal har varit upptagna i patientrum med stängda dörrar. 
Vi patienter är skärrade, vad skulle hänt om något ännu allvarligare hände och ingen personal finns att hitta? Vi är inlåsta, utelämnade och inte trygga.

När jag var 19 år så var jag inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning på grund av min anorexi. Jag mådde fruktansvärt och vid ett samtal med min behandlare utryckte jag tankar på suicid vilket gjorde henna orolig. Hon tvingade därför mig ha ett läkarsamtal med överläkaren på direkten. När jag berättar om mina sucidtankar och planer för läkaren tittar han på mig och sa att om jag faktiskt velat ta livet av mig så hade jag redan gjort det. Han menade att jag hade rätt att avvika från avdelningen när som helst och därför enkelt kunnat ta livet om jag nu verkligen velat det på riktigt. Eftersom jag var inlagd på grund av min ätstörning fick jag dock knappt gå ut alls utan bara 15 minuter per dag tillsammans med personal. Jag hade därför inte möjligheten att ta livet av mig även fast jag var inlagd ”frivilligt”. Han sa även att jag gärna fick ta lviet av mig och att det då var mitt egna val. Efter samtalet var jag mycket upprörd och ledsen och kände mig sviken av läkaren. Jag frågade då även min behandlare om hon inte fortfarande var orolig för mig då mina tankar var lika påtagliga som innan. Hon sa då att hon inte var orolig alls då det nu var läkaren som gjort en bedömning och därför bar ansvaret. Därefter gick hon och lämnade mig själv helt förstörd. 

Kvällen efter bestämmer jag mig för att försöka ta livet av mig. Jag hade förberett brev mm. redan långt innan läkarsamtalet så nu när jag visste att jag fick gå så såg jag min chans. Till personalen sa jag att jag skulle sova hemma och till mina föräldrar sa jag att jag skulle sova på avdelningen. Jag tog mig till närmsta butik och införskaffade det som jag behövde för att avsluta mitt liv. Då jag endast hade mitt bankkort i mobilen var jag tvungen att ha den på tills jag betalat. Samtidigt hade mina föräldrar spårat mig och förstod var som var på gång. De kom snabbt och stoppade mig en bit in i försöket. Jag vägrade åka tillbaka till avdelningen så vi åkte hem och sov. Dagen efter hade jag ett nytt läkarsamtal med samma överläkare som fått reda på vad jag gjort genom en sköterska som jag pratat i förtroende med. Återigen menade han att jag inte ville dö utan bara överdrev för om jag verkligen velat så hade jag ju lyckats med mitt försök. Där och då försvann all min fötroende för psykiatrin.

När jag var inlagd hade jag periodvis extravak, det värsta var toabesöken som var extremt integritetskränkande. Speciellt vid ett tillfälle minns jag att jag frågade om en annan skötare (som just den timmen inte hade mitt vak) kunde följa med på toa istället då den som satt vak var, för mig, en helt ny personal jag inte träffat förut (då ville jag hellre ha med nån som redan varit med på toabesök) och sa flera gånger att det var anledningen. Men då säger vaket ”nej det är jag som sitter vak nu, då är det jag som är med. Vi byter bara byta ifall en manlig personal sitter vak o du behöver gå på toa. Vi gör samma jobb så jag följer med dig”. Självklart blir jag extremt frustrerad när jag VET att jag får välja vem som är med om den är tillgänglig, eftersom dagpersonalen sagt det och gör så. Tillslut lyckas jag övertala henne och kan gå på toa. När hon tar över vaket igen säger hon ”jag känner mig otroligt förnedrad och sårad, som att du favoriserar personalen, när du beter dig sådär”. Jag sa med tårar i ögonen ”om du känner dig förnedrad av att jag hellre går på toa med nån annan som ändå redan varit med förut, hur förnedrande tror du inte det är FÖR MIG som behöver ha nån som fucking stirrar på mig när jag är på toa?! Det är ingenting personligt mot dig, du är säkert en fin människa men blir du så kränkt av en sån här sak kanske du borde byta jobb” och åherre vilken diskussion det ledde till. Hur som helst, dagen efter frågade jag ssk hur det faktiskt ligger till med valmöjligheter kring toabesök (dusch, ombyte ink). Då fick jag bekräftat, som jag sa, att jag visst fick välja nån annan oavsett om vaket är en kvinna. 
Och en tanke som slog mig var, varför tjafsa om att va med vid toabesök? Varför ville skötaren så gärna vara den som stirra på mig när jag sitter på toa? Lite obehagligt..

Kom från perm med panikångestattack och hade rivit upp hela mina armar så hela händerna var blodiga. Bad om stesolid men fick det ej, ssk vad mig att göra andningsövningar. Men är lite väl sent i det stadiet. Sen kom den bästa undersköterskan som drog in mig i avslappnings rummet och gav mig massage samtidigt som hon pratade med mig på ett pedagogiskt och icke dömmande sätt.

Var inlagd i slutenvården efter ett suicidförsök. På första läkarsamtalet på avdelningen ställde läkaren fråga på fråga utan att låta mig svara. Det jag hann säga ifrågasattes direkt. I mitt sköra och förvirrade tillstånd fick jag mer och mer panik.
Jag ville göra ”rätt” och svara så bra jag kunde.
Läkaren ifrågasatte varför jag inte svarade på frågorna och jag sa desperat att jag försöker.
Tre läkare var i rummet och en skötare,ingen stöttade mig.
Det ledde till en panikångestattack där jag grät och skrek utan att kunna kontrollera mig.
Läkarens respons är att säga ” ut härifrån om du ska skrika,det här har jag inte tid med”.

Jag visades ut av en skötare och lämnades hysterisk och förvirrad på mitt rum utan stöd.
Jag var redan nedbruten innan jag kom dit men att bli behandlad så tog det sista jag hade.

Senare fick jag komma in till läkaren igen,men då var hen som en helt annan person. Hen nekade till att ha menat nåt illa och det enda jag kunde tänka var att jag aldrig kommer kunna lita på hen.

I efterhand tror jag mycket av det bemötande jag fick från läkare och personal i den situationen handlar om psykiatrins egna fördomar om EIPS patienter. Att vi ljuger och överdriver.
Vilket är sorgligt,för ingen förtjänar det oavsett diagnos.

Jag låg bältad. När jag låg och väntade på bedömning av läkare, så tog det otroligt lång tid. Personalen som satt vak på mig började också att undra. Jag hade då blivit lugn och ville bara släppas upp. Ju längre jag låg där utan att läkaren kom gjorde att jag kände att jag på insidan hade fullständig panik, men att jag var tvungen att trycka undan den från min kropp, för om jag hade låtit den visa sig utåt så skulle jag behöva ligga bältad ännu längre. 

Efter en tid så kom läkaren som skulle bedöma. Jag minns att jag sa att jag ville släppas upp, varpå han sa att jag skulle ligga där ”lite till”. Sedan tog det lång tid igen, och igen… Minns inte hur många gånger han (läkaren) kom in, men en av gångerna då jag kände ”åh nu kanske jag äntligen kan bli uppsläppt”, så sa jag igen att jag var lugn, var på han, utan att knappt titta på mig, bara tvärt sa ”du får ligga 20 minuter till” och gick ut. Varje minut kändes som tortyr och ovissheten om hur länge jag skulle ligga där innan läkaren skulle behaga att släppa upp mig var fruktansvärd. 

Jag kollade i min journal efter händelsen och bältningen hade pågått i drygt 3 timmar innan jag blev uppsläppt. 

Det var en av de mest traumatiska sakerna jag varit med om inom slutenvården. Händelsen hemsöker mig fortfarande, flera år senare.

Jag var inlagd på självvald inläggning under sommaren och hade fortfarande dagar kvar enligt mitt kontrakt. Men avdelningen blev full och då fick jag veta att om det skulle komma in en akut patient under natten så skulle jag behöva lämna min plats, eftersom jag var inlagd på SVI. Det kändes förjävligt. Som att bara för att jag var där på SVI så var jag automatiskt minst sjuk och inte i behov av att vara inlagd på riktigt.
Mest förjävligt kändes det att gå och lägga sig och veta att jag kanske skulle bli väckt mitt i natten och utslängd. Men som tur var blev det inte så.