Ett tag åkte jag in till psykiatriska akutmottagningen dussintals gånger under en halvårsperiod för jag var självmordsbenägen och var rädd för vad jag skulle göra mot mig själv. Blev hemskickad varje gång då det inte sågs som ”allvarligt nog” för en inläggning då jag ibland inte hade en konkret suicidplan men oftast också var självmant hjälpsökande. För om man vill ha hjälp behöver man den uppenbarligen inte. När jag till slut gjorde ett suicidförsök blev jag inlagd i 4 dagar och fick höra att jag skulle ”sökt hjälp innan det blev så illa”

Överläkarna på psykakuten/slutenvården nära mig bryr sig verkligen inte om patienterna. Jag (och många nära mig) får ingen hjälp eller blir utskrivna under inläggningar trotts tydligt kommunicerade suicid planer.
Deras favoritmening är “det är upp till dig om du lever eller inte, det är inte olagligt att ta sitt liv”

När jag var inlagd på BUP så stod det i min krisplan att när jag fick ångest skulle personalen ta fram en bunke fylld med isbitar och vatten som jag skulle doppa ansiktet i för att lugna mig. Det är en färdighet som jag lärt mig i DBT och som fungerar bra. Men istället för att jag frivilligt fick stoppa ned ansiktet i vattnet så höll personalen fast mig och tryckte ned mitt ansikte. Det var otroligt läskigt. Att hållas fast av två vuxna personer medan en tredje trycker ned ens ansikte i iskallt vatten så man inte kan andas.

Nästan varje gång jag har blivit inlagd, blir jag utskriven utan någon som helst plan eller stöttning för hur jag ska klara av att vara hemma igen.
Med ett ända undantag och det var inom NHV inte inom allmänpsyk.
De flesta gångerna har jag även blivit utskriven tidigare än planerat, eller morgonen efter jag blivit inskriven, trotts att jag fortfarande har varit lika suicidal och förklarat att jag har aktiva planer att ta mitt liv.
Detta utan egentlig anledning, jag är inte utåtagerande, har inte EIPS (som jag vet att vissa avdelningar ej lägger in) och har inte brutit mot någon regel.

Överläkarna håller patienternas liv i deras händer, och de bryr sig inte.

Jag har varit inlagd några ggr men ofta kortare inläggningar. Oftast har de gått från att jag inte får gå ut till utskriven direkt? Så oklart. För mig finns det ingen logik alls i det, efter har det mest varit ”ring om du behöver”. Det har också känts som förvaring, personalen har inte tid eller vill helt enkelt inte utan sitter och fikar i personalrummet. Så ska då vara där på avdelningen, inte få gå ut eller få gå ut 1h och sen skrivas ut? Fattar inte. Tycker det blir förvirrande och skickar mixade signaler.

Där jag var inlagd sov personalen på natten.. med öppen dörr till personalrummet men ingen koll. Annan personal berättade för mig att de inte heller skötte tillsyn på natten eftersom de sov istället.

I en period då jag mådde alldeles för dåligt för att klara av att vårdas frivilligt hade min hemavdelning en tillfällig läkare som skrev ut mig 3 gånger på en vecka. Varje gång tog det mindre än ett dygn innan jag på olika sätt hamnade på avdelningen igen på LPT. Tillslut valde min öppenvård i samråd med cheferna för psykiatrikliniken att lägga in mig på PIVA för att inte den läkaren skulle kunna komma åt mig

Har varit inlagd flera gånger, oftast har jag fått permission innan utskrivning sker. Men en gång gick jag från x-vak i 3mån utan någon som helst utgång till att bli utskriven, det blev en väldigt svår omställning och jag kände mig mer eller mindre utkastad och bortglömd.

Varit inlagd flera gånger och det har varit ovanligt att utskrivningar planerats så mycket. Ibland har jag skrivits ut som ”straff” ifall jag tex själv skadat på avdelningen eller under en permission. Eller så har jag skrivit ut mig själv i panik för att jag mått så dåligt under tider som inlagd. Det har jag alltid kunnat göra ganska lätt, oavsett anledning till inläggning, även om det varit efter ett suicidförsök.

Ibland skrevs jag ut från en dag till en annan, ibland med en föraning, ibland inte. Ofta skrevs jag ut när jag hade skadat mig på avdelningen. Jag skrevs ut men det fanns aldrig en plan för uppföljning, eller plan för om jag skulle må sämre igen. Öppenvården fick sällan information om att jag hade skrivits ut.