Åkte in till psykakuten efter ett suecidförsök. Fick träffa en läkare som hånskrattade och berättade att skulle jag vilja dö så skulle jag inte sitta här. Så läkaren bad mig gå hem och sluta störa på deras arbetstid.

Jag var inlagd på en allmänpsykiatrisk avd. Personalen sa att det var väldigt viktigt att jag bad om hjälp från dem och kommunicerade mina behov istället för att skada mig. Jag tog kontakt med dem och sa att jag behövde hjälp för att jag hade självskadeimpulser. Svaret jag fick var ”men vad ska vi göra åt det?”, och inget mer. Senare efter flera försök från att få stöd från dem så tog jag med en tallrik in på rummet. En personal följde efter och ställde sig i dörröppningen till mitt rum och sa, ”snälla skada dig inte”, och gick sen iväg. Då krossade jag tallriken och försökte skada mig, några sekunder senare kom flera personal, de höll fast mig och det slutade med bältning och injektion. Några minuter efter att jag senare blivit uppsläppt, så kom en sköterska in och ville ”ha ett samtal” om vad som hade hänt. Jag förklarade att jag kände att jag verkligen hade försökt ta hjälp men att jag inte upplevde att jag fått någon stöttning och att det då tyvärr blev att jag försökt skada mig. Hon började skälla på mig och sa, ordagrant; ”det är så lätt att skylla på alla andra istället för att ta ansvar för sina egna handlingar.” Jag blev otroligt ledsen och kände mig allt annat än lyssnad på eller förstådd. Dagen efteråt så blev jag utskriven.

Har varit inskriven på psykiatrin sen jag var 11 år gammal. Redan då fick jag mina första antidepressiva. Åren gick och mitt mående blev allt sämre, började självskada för att få ångestlindring. Fått frågan flera gånger när jag sökt vård för skadorna
– är du inte lite för gammal för dethär?
Jag har aldrig fått hjälp av psykolog trots jag bett om det, enda de säger är att vi ska avvakta.
Idag är jag 36 år och haft samma antidepressiva i 10 år. Tänker på självmord varje dag och det vet vården om, men jag får ingen annan medicin eller terapi.
Fick även en autism diagnos efter jag tjatade till mig en remiss vid 33 års ålder. Trodde saker då skulle bli enklare men det blev tvärtom
. Nu är allt pga min autism och ” du får lära dig leva med det”
En läkare sa engång:
– Har du provat att be när du får ångest? Det kan hjälpa att be till gud.

Jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning på psykiatrin pga min anorexi. Jag var så sjuk att jag höll på och dö. Satt och hade matstöd en måltid och en skötare säger då att jag kan inte ha anorexia för att jag inte kräks upp det jag äter.

Som autist har den psykiatriska vården många gånger varit direkt skadlig i det långa loppet. Slutenvården har fått mig att maskera ytterligare och gömma mina känslor när det var tvärtemot vad jag behövde. I slutenvården har jag också känt mig osynlig, bortglömd och socialt utanför för att jag inte fungerat på samma sätt som många andra patienter.
Som autist med självskadebeteende har jag ofta blivit bemött av läkare utifrån fördomar om personer med självskadebeteende och borderline fast att jag inte har borderline. De har gjort antaganden om mina beteenden som varit tvärtemot hur det egentligen varit och när jag försökt förklara så har jag blivit avfärdad.

I både öppenvård och slutenvård har jag fått många råd om att gå emot ”impulser” när jag egentligen behövt lära mig att lyssna på min kropp. Jag har tolkats som impulsiv när det egentligen handlat om tvång och kontrollbehov. Jag har tolkats som att jag ”suicidhotat” när jag egentligen var extremt förvirrad av mina känslor och varit rädd för mitt liv. Jag har fått lära mig mängder av sätt att distrahera mig men aldrig att stanna upp, känna mina känslor och framförallt att våga uttrycka dem. Många gånger har jag känt mig lurad av läkare som jag trott har förstått mig men sedan skrivit tolkningar av mitt beteende i journalen som inte alls stämt.

Jag har varit väldigt sårbar och lättpåverkad och har med tiden lärt mig och anpassat mig efter -systemet i psykiatrin- för att kunna få hjälp. Men det har förstärkt mitt maskerande och mitt självkontrollerande.
Till slut har jag fått gå en gruppterapi, RO-DBT, som faktiskt varit hjälpsam. Som för första gången gav mig en mall att känna igen mig i. Jag önskar bara att hela psykiatrin hade den kunskapen och förståelsen. Det finns så många patienter inom psykiatrin som har autism och ändå är okunskapen och oförståelsen så stor.
Det är inte acceptabelt att inte kunna få tillgång till behandling och vård på samma villkor som alla andra bara för att man har en funktionsnedsättning.

Jag hade länge kämpat för att få samtalsterapi på psykiatrin för depression och självskadebeteende. När psykiatrin ställde min autism-diagnos ville de lämna över allt ansvar för mig till habiliteringen. De tyckte habiliteringen skulle ge mig en psykologkontakt. Men habiliteringen kunde endast ge diagnoskunskap och ville inte ta ansvar för mig pga mitt dåliga psykiska mående. Det fanns inget samarbete och jag saknade alltid något på båda ställena. Habiliteringen var fantastisk på att bemöta mig som individ men saknade resurser. Psykiatrin gav mig till slut terapi men jag saknade alltid den förståelse som habiliteringen hade.

Jag har en somatisk sjukdom och när jag var inlagd sänkte psykiatrin en medicin som jag har utskriven via vårdcentralen för min sjukdom. Jag hade förstått det som att sänkningen var tillfällig men när jag bad att få den höjd igen så sa dom att det var vårdcentralens ansvar. Den här medicinen är livsviktig för min livskvalité. Jag bad och bad om att få den höjd igen men psykiatrin ville inte ens hjälpa mig kontakta vårdcentralen om det. Det gick så lätt att sänka medicinen men var tydligen omöjligt att ”gå utanför deras kompetensområde” och ändra tillbaka den igen (till samma styrka som jag haft i flera år). Ändra aldrig saker som ni inte kan ta ansvar för att rätta till senare isåfall?

Det är så svårt att få en vård ur ett helhetsperspektiv. Psykiatrin skyller symtom på min somatiska sjukdom och hänvisar mig till vårdcentralen och vårdcentralen gör tvärtom. Det ironiska är att mina psykiska och somatiska tillstånd hänger ihop, så jag skulle verkligen behöva en samarbetande vård ur båda perspektiven. Men det verkar helt omöjligt.

Jag som ung vuxen fick vistas 2v på PIVA av olika anledningar. 5 dagar av dessa fick jag inte byta kläder och hade på 7 dagar inte tillgång till frisk luft. Jag va extremt rädd här då jag blev hotad av psykotiska äldre både män och kvinnor. Detta gav mig stora trauman. Blev också här fasthållen av 3st skötare (stora män). Men lågaffektivt bemötande och trygga vuxna hade absolut varit bättre.

Jag va inlåst 1år på slutenpsyk. Jag hade behövt annan hjälp men alla hade gett upp. Jag fick vad med om så mycket och blev sjukare av att vara inlåst på sjukhus.

Jag var inlagd på BI (brukarstyrd inläggning) och avvek sent på kvällen för att ta mitt liv.
Det psykiatrin gjorde i min frånvaro?
Ställde undan mina saker och skrev ut mig.
Det var inte tack vare psykiatrin som jag överlevde.

Skulle bli flyttad från en region till min hemregion och min hemavdelning som jag inte vistats på på över ett år. Väl inne på avdelningen börjar jag av ångesten dunka huvudet i väggen. Två skötare kommer, en av dom känd som en av avdelningens suraste och hon säger ”Du gör ju såhär såfort du kommer hit, tror du att du är tuff eller?”. Kände mig så förminskad.