Första gången jag sökte hjälp hos öppenvården misstänkte läkaren bipolär typ 2. Jag hann inte utredas klart innan jag flyttade runt en del, men ingen läste i journalen där läkaren skrivit misstanke om bipolaritet. Det tog 10 år tills att jag blev tagen på allvar och blev diagnostiserad.

Var inlagd för min anorexi och depression och upplevde flera gånger att jag inte alls fick vara delaktig i min vård, ingen berättande någonting för mig. Exempel var att de tog bort en av mina mediciner och det fick jag inte reda på för sen jag skulle hämta den morgonen efter

Jag blev hospitaliserad på slutenvården. Jag hade varit inlagd på BUP ett par månader när jag fick permission hem till min pappa. När vi skulle åka tillbaka till sjukhuset så stod jag lam vid min egen ytterdörr och väntade på att någon skulle låsa upp den, för jag var så van vid att allting jämt var låst. Jag insåg inte att jag kunde öppna dörren helt själv.

Planerade en överdos, hade allt till den, bestämt datum och tid, skrivit avskedsbrev, planerat detaljer till min begravning, jag skulle inte överleva.
Berättade för sjuksköterskan på psykiatrin som jag hade samtal med varje vecka (fick ingen psykolog trots att jag bad om det och hörde till den kliniken i över ett år) men hennes svar var ”ja men så är det väll alltid för dig? Du har ju kroniska suicidtankar så sånthär är väll inget nytt?” Trots att jag gav alla detaljer fick jag inget gehör och efter ca 60 minuters samtal avslutade vi.
Det datumet jag hade bestämt så tog jag en överdos och låg ensam på golvet i min lägenhet i både spya och urin i ungefär 20 timmar innan jag orkade få upp migsjälv, tvätta av mig och golvet, och sen låtsas som att inget någonsin hänt.
Veckan efter så berättade jag för sjuksköterskan vad jag gjort och vad som hänt, hon frågade om jag ville ha ett läkarsamtal för att se om något var fel med min kropp vilket jag nekade. Det var ungefär 6 månader sedan och i dagsläget är mina blodprover, värden, och organ i totalt kaos och har leversvikt.
Hade dom bara tagit min plan på allvar kanske inte min kropp tagit sån skada och det är ett rent under att jag inte dog den gången

Har läst i min journal att risken är förhöjd pga. kroniska suicidtankar/att jag är kroniskt suicidal.
Aldrig någon som pratat med mig om att detta är ett tillstånd som det finns en benämning på.
Jag börjar tro att jag måste acceptera att leva med viljan att dö. Samtidigt är mitt sista hopp att det inte är så, att jag inte ska behöva finna mig i det. Jag vill så gärna vilja leva.

Min syster tog sitt liv medan hon var inlagd på en sluten psykiatrisk vårdavdelning. Hon var intagen med LPT. Trots flera allvarliga suicidförsök tidigare, både hemma och inne på avdelningen, och trots att hon lyckades rymma från sjukhuset vid två tillfällen under den sista inläggningen så höjdes inte hennes tillsynsgrad, och suicidrisken togs inte på allvar. I hennes journalanteckningar från dagen/dagarna innan hon dog står det ”Suicidrisk: Låg/ingen.” på flera ställen. När hon hittades död i sitt rum var det 5 timmar efter att hon senast tittats till.

Så länge man tex inte står på tågspåret så får man ingen hjälp. Man kontaktar aldrig psykakuten för att ”det finns dem som har det värre”. Det finns en ständig rädsla för att inte bli tagen på allvar av sjukvården. Samtidigt som du försämras och faktiskt börjar agera på dina kroniska suicidtankar.

Jag har fått höra att jag har kroniska suicidtankar, men ingen har förklarat vad det faktiskt betyder, har själv fått föröka hitta information. Jag har också upplevt att när jag uttryckt tankarna och det för mig känts som jag ska göra nått så har det inte tagits på allvar, istället har jag fått höra att: ”du gör ingenting ändå”. Eller när jag haft behov att prata om det för att det ska lätta, så har jag istället bara mötts med att de ska avledas. Pratas om annat, vilket bara förstärkt tankarna.

Har upplevt mycket att det överlag ses som mindre allvarliga tankar eller riktiga när de anses vara kroniska. Men för mig har de alltid varit precis lika svåra och jobbiga att hantera. Mycket fokus har hamnat på att jag inte försöker ”på riktigt” och då är tankarna inte heller något att diskutera, men de är fortfarande lika verkliga och lika mycket där ändå. Det skapar bara onödig skam när en blir bemött så.

Kuratorn och läkare byter samtals ämne så jag nämner självmord. Ingen vill lyssna utan skyller på att jag bara har ångest och eftersom jag inte har gjort ett ”riktigt försök” kommer jag inte göra det. Då jag har kroniska självmord tankar. Men jag känner mig oviktigt och som ingen tar mina tankar på allvar. Ibland har jag gått från ett besök med starkare tankar och planer än innan för ingen vill lyssna

I varje kontakt med psykiatrin så bedöms min suicidrisk som låg oavsett vad jag säger eller hur tydligt jag beskriver hur jag skulle kunna ta mitt liv. Har aldrig fått förklarat för mig vad en kroniskt förhöjd suicidrisk betyder, bara sett det skrivas i journalen tillsammans med att den inte verkar akut förhöjd i nuläget eller att risken bedöms som låg för jag inte har en konkret plan med exakt metod och datum.

Blev i somras hemskickad från psykakuten efter att jag tydligt beskrev för läkaren att jag tänker ta mitt liv om jag går hem, ville inte berätta hur jag skulle göra det men berättade att jag hade en tanke/plan på hur jag skulle gå tillväga. I journalen skrev hon att jag inte hade någon plan eller tankar på att ta mitt liv – hon bedömde suicidrisken som något förhöjd men fortsatt låg men att det verkade vara mitt habitualtillstånd så inget att oroa sig för. Dagen efter inkom jag till somatiska akuten efter ett suicidförsök. Inlagd på IMA blir jag tvungen att träffa läkare från psykiatrin som nästan skäller på mig för att jag inte bad om hjälp innan jag gjorde detta. I journalen står det sedan att jag har parasuicidförsök i sjukdomshistorien och sättet journalanteckningen är skriven får det att verka som att läkaren tyder på att detta försök var för uppmärksamhet. Suicidrisken är fortsatt bedömd som låg men kroniskt förhöjd.