I varje kontakt med psykiatrin så bedöms min suicidrisk som låg oavsett vad jag säger eller hur tydligt jag beskriver hur jag skulle kunna ta mitt liv. Har aldrig fått förklarat för mig vad en kroniskt förhöjd suicidrisk betyder, bara sett det skrivas i journalen tillsammans med att den inte verkar akut förhöjd i nuläget eller att risken bedöms som låg för jag inte har en konkret plan med exakt metod och datum.

Blev i somras hemskickad från psykakuten efter att jag tydligt beskrev för läkaren att jag tänker ta mitt liv om jag går hem, ville inte berätta hur jag skulle göra det men berättade att jag hade en tanke/plan på hur jag skulle gå tillväga. I journalen skrev hon att jag inte hade någon plan eller tankar på att ta mitt liv – hon bedömde suicidrisken som något förhöjd men fortsatt låg men att det verkade vara mitt habitualtillstånd så inget att oroa sig för. Dagen efter inkom jag till somatiska akuten efter ett suicidförsök. Inlagd på IMA blir jag tvungen att träffa läkare från psykiatrin som nästan skäller på mig för att jag inte bad om hjälp innan jag gjorde detta. I journalen står det sedan att jag har parasuicidförsök i sjukdomshistorien och sättet journalanteckningen är skriven får det att verka som att läkaren tyder på att detta försök var för uppmärksamhet. Suicidrisken är fortsatt bedömd som låg men kroniskt förhöjd.

Jag fick diagnosen kronisk suicidalitet och förstod inte alls vad det innebar och det var heller inget som förklarades för mig. Lät ju som att det aldrig skulle kunna bli bättre. Idag har jag inte haft kontakt med psykiatrin på snart 10 år och har inga suicidtankar alls. Fick hjälp av psykolog privat. Psykiatrin gav ingen vård förutom psykofarmaka och förvaring.

En skötare inom slutenvården satt och pratade med mig om diagnoser. Han frågade om det var värst att ha en psykos eller panikångestattacker. Sedan berättade han om patienter som hade haft psykoser på avdelningen och de var de värsta. Han sade även att personer med EIPS bara manipulerar och lurar en. Att man ska se upp för dessa och inte tro på dem. Just där och då kände jag igen mig i diagnosen och skulle påbörja en basutredning. När jag därefter bland annat fick diagnosen EIPS var jag livrädd för att sätta min fot på avdelningen. Jag hamnade efter flera vakna dygn i en psykos och behandlades tillslut på samma avdelning som innan. Jag var förvirrad och tänkte att alla skötare var emot mig och pratade illa bakom min rygg samt hörde röster om att de tyckte illa om mig. Jag är efter det rädd för att bli inlagd igen. Jag tror att alla skötare dömmer mig negativt eftersom de sällan pratar med oss patienter utan endast om oss.

En överläkare jag träffade vid ett tillfälle för flera år sen uttryckte sig illa och nu sitter rädslan som berget i mig.
Är rädd inför varje besök. Trots flertalet behandlingar som slutförts är jag alltid rädd och tänker att idag kommer vara dagen dom säger att dom inte tror på mig. Att dom aldrig gjort det utan bara varit snälla och tagit emot mig ändå.

BUP. ”Vill du bli bältad eller?” – överläkaren

Jag träffade en läkare på psykiatrin för ca 10år sedan. Vi pratade ca 15min, sen tyckte han att jag va bipolär. Han ville att jag skulle ta 3 olika mediciner, jag ville inte men han sa att om jag inte började ta dom så skulle jag bli inlagd och tvångsmedicinerad. Jag vågade inget annat än att ta ut medicinen och börja ta det.
Det var så stark dos så jag kunde inte ens gå utan att hålla i mig! Jag tog den en gång sen aldrig mer!!

Det var en väldigt traumatisk händelse. Litar aldrig mer på personal på psykiatrin.

Jag var inlagd och det var dags för läkarsamtal. När jag kom in i rummet satt en hel rad med personer. Överläkaren, 2st AT-läkare, 1st ST-läkare, samt en sjuksköterskestudent. Jag fick ingen fråga om det var okej att alla dessa var med. Ingen presenterade sig. En läkare satte igång och frågade en massa frågor. Alla satt och tittade på mig och bedömde mig, så klart. Det jag sa eller inte sa eller inte gjorde osv. Jag fick nästan inget ur mig. Jag var rädd för vad som skulle hända och beslutas utifrån samtalet. Jag kände mig så ensam och utsatt.

Jag har gjort utredning inom öppenpsyk och uppfyller alla kriterierna för Komplex PTSD. En psykolog sa till mig att jag inte kan få den diagnosen för att jag har ”så mycket annat” ( = ADHD och autism).

Hade nyligen en tid hos psykiatrin. Själva mötet i sig gick helt ok, men det var med någon som arbetar under handledning och därav inte själv var den som tog beslut.

Under mötet bad jag bland annat om att jag ville se över den diagnos som sattes på mig när jag var ca 20 (nu är jag 38.) Då jag inte tror att den stämmer av flera orsaker.

När personen jag träffat hade pratat med sin handledare återkom hon till mig.
Psykologen/handledaren tyckte inte det var meningsfullt att kolla på den diagnosen alls. Att det var nästan omöjligt att bli av med.
Men det som gjorde mig både chockad, ledsen och irriterad var hans motivering.
Han motiverade detta med att jag haft svårt I relationer vilket ju hör till diagnosen. Därför ansåg han diagnosen högst troligt rätt.

Det triggade mig väldigt mycket och jag grät och tappade helt fotfästet i några dagar.

Till saken hör (Vilket jag varit ärlig om till dem så det är något de vet.)
Att jag blivit utsatt för våld i nära relation och går i samtal för hjälp att läka från det hos kommunens stödberksamhet som arbetar enbart med våld i nära relation. Det är en förälder och senare även personen jag var gift med som gjort detta.
Det är även detta som påverkar mitt mående och min funktion mycket just nu, vilket var geundorsaken till mötet.

Så att påstå att en diagnos är rimlig endast baserat på det och att uttala sig så till någon som försöker läka från att ha blivit våldsutsatt nästan hela sitt liv.
Att använda det som argument för en diagnos endast.
Inte ok.
Kändes som han mer eller mindre sa att våldet jag utsatts för är pågrund av vem jag är. Att jag har en diagnos. För om inte ser jag inte relevansen.
Visst kan trauma vara en faktor till att man utvecklar en diagnos men oavsett kan man ju inte ensamt heller sätta diagnos endast pga det.
Kändes extremt nedvärderande och beskyllande och triggade alla mina rädslor av…

Kanske? Tänkt om mina förövare igentligen inte var förövare? Tänk om de hade rätt hela tiden? Tänk om jag är fel som människa? Tänkt om problemet ligger i vem jag är precis som de antytt, sagt och betett som som tills jag trode på det? Tänk om vi alla har fel och ”förövarna” alltid haft rätt?

Om en psykolog på öppenvårdspsykiatrin på ett stort sjukhus ser det så??? Tänkt om det är sanningen?

Min samtalskontakt kallade psykologen för jubelideot när jag återberättade. Berättade för det de gjorde mig rädd att gå till henne med. Gav mig känslan av: Tänk om alla bara kommer bevisa för mig att något I min innersta person är fel och allt är mitt fel endå? Fast ingen kan säga vad jag gör fel eller borde istället.
Aja jag kommer komma förbi det och tror inte på honom längre. Men känns inte alls ok att uttrycka sig så. Extremt nedvärderande!

Arbetade inom slutenvården i psykiatrin som timvikarie, var otroligt omtyckt bland både personal och patienter. Fick ett skov i min bipolära sjukdom och behövde själv vård under en period på ett annat sjukhus. När skovet var över och jag var i mitt normala tillstånd fick jag sparken i ett mejl med info där det stod att personal måste vara mentalt stabila för att kunna arbeta i psykiatrin.