Jag var inlaggd för ca 1,5 år sedan. Jag hade inte fått någon konkret hjälp på avdelningen, vi hade inte pratat om mina mediciner eller vad orsaken var till varför jag faktiskt mådde dåligt. Varje läkarsamtal hade handlat om att de frågade mig varför jag var inlaggd och sen var det inte mer med det. Jag fick en ny läkare varje gång och fick gå på permission en gång som vart riktigt jobbig så jag åkte tillbaka ganska direkt. Därefter fick jag höra av läkaren ”att det är jag som bestämmer om jag klarar av en permission eller inte”, varav jag tänker ”okej”. Det går några dar, kanske en vecka jag kommer inte exakt ihåg och jag får mitt nästa läkarmöte där jag tänker att ”nu ska jag väll prova en till permission och se hur det går.” Men från ingenstans i slutet av samtalet så säger läkaren ”okej då skriver vi ut dig på torsdag (inom två dar)” och jag får panik! Kom ihåg att jag har inte fått någon hjälp alls utav dem, vi har inte pratat om mina mediciner, vilket jag vet att andra patienter på avdelningen gjorde för de berättade det, vi hade inte pratat om en stegvis plan för utskrivning eller vad som skulle hända efter att jag blev utskriven, jag har dessutom träffat olika läkare vid varje samtal, så jag har inte fått någon hjälp alls. Därför när läkaren säger ”okej då skriver vi ut dig” så får jag panik och blir livrädd för att jag hade inte förväntat mig att det skulle gå så snabbt, och jag skriker ”jag tar mitt liv” för att jag är så fruktansvärt rädd för vad jag kommer att göra mot mig själv om jag blir utskriven nu. Sidenote, jag förstår att man behöver bli utskriven efter en kort period och jag var redan inställd på det, problemet var att jag gått på EN permission som inte gick bra och därför hade jag velat få gå på en till, dessutom som jag nämnt ovan fick jag NOLL hjälp ifrån dem.

Det värsta är dock att jag läser i min journal sedan att läkaren har skrivit ”patienten hotar med suicid när utskrivning kommer på tal”. När jag läste detta fick jag ytterligare panik, för anledningen till att jag skrek ”jag tar mitt liv” var inte ett hot, utan det var jag som skrek på hjälp för att jag faktiskt trodde att jag skulle göra det om jag blev utskriven nu. Så jag bestämmer mig för att prata med läkaren igen, denna gång mycket lugnare och försöka förklara att jag verkligen är livrädd för att jag ska göra något hemskt mot mig själv och att det inte var ett hot. Efter andra samtalet läser jag i min journal ”patienten hotar med att gå ut framför en bil om hon blir utskriven” varav bilen bara var ett exempel ifrån mig på vad jag var rädd att jag skulle göra och ännu en gång tolkar den här läkaren det som ett hot. Jag försöker prata med skötarna på avdelningen varav dem säger att dem ska försöka förmedla min oro till läkaren, men inget händer. Jag lyckas få till ännu en permission men den fick jag kriga för och läkaren tog inte min suicid risk som allvarlig utan hon tolkade det fortfarande som ett hot. Jag fick alltså ingen hjälp angående mediciner eller vad planen var för utskrivning. Det är det mest fruktansvärda jag har varit med om. Hur kan man inte ta sin patient seriöst? Och skriva att suicid risken är låg och att det bara är ett hot mot personalen för att patienten inte vill bli utskriven? När patienten i självaverket bara försöker uttrycka sin oro om sitt mående. Det är fruktansvärt oproffetionellt. Att jag är vid liv idag är tack vare min familj som fick ta hand om mig och vaka över mig när vården brast.

Jobbar inom heldygnsvården på vuxenpsykiatrin. På ronden säger överläkaren om en patient på avdelningen ”En anorektiker med BMI X är rent av en tjockis”. Jag har själv erfarenhet av svår anorexia och denna trigger ledde till ett bakslag. Den här typen av uttalande är inte bara tecken på grav inkompetens utan är rent livsfarlig. Det spelar ingen roll att det sägs bakom stängda dörrar, den här attityden avspeglas i bemötandet och vården av patienterna.

Jag var inlagd på slutenvården under LPT. Jag blev dissociativ, personalen tryckte in den starkaste ångestdämpanden jag hade in i min mun och tvingade mig att svälja trots att jag inte ens hade ångest. Jag mådde inte direkt bättre, när jag kom tillbaka var jag bara alldeles snurrig.

På grund av mina trauman från tidigare vård kan jag i de allra flesta vårdsammanhang inte vara på ett möte utan att försvinna iväg i dissociation. Jag kan höra men jag får svårt att se och känna. Jag blir även så innesluten i mig själv så jag kan sällan prata alls eller mer än något enstaka ord. Jag upplever att psykiatrin inte alls vet vad de ska göra och att det här begränsar att jag ska kunna få hjälp överhuvudtaget. Om det fanns mer kunskap hade jag kanske inte behövt känna att det inte kommer finnas hjälp för mig bara för att jag lider av dissociation.

Har haft mycket svåra dissociationer tidigare. Minns inte alls när jag var i dissociationen. Det utlöstes alltid när tex personal inom vården blev fysiskt nära. Reaktionen är från tidigare mycket svåra trauman. Kunde fastna i hyperventilation i timmar. Helt okontaktbar och ingen reaktion på smärta. Jag uppfattades psykotiskt och plötsligt stod det att jag hade paranoid schizofreni som var terapi resistent. Det finns överhuvudtaget inte något sådant antydan idag och vården idag blir chockad över hur det så lättvindigt skrevs in som diagnos.

För några år sen led jag av dissociation, depersonalisation och derealisation. Det varade i ungefär två år och var verkligen skitläskigt, för jag visste inte vad som höll på att hända och trodde jag hade blivit galen. Läkaren sa att det var en blandning av autism och ångest, vilket skulle kunna varit fallet, men det kändes samtidigt förminskande då han inte heller gjorde några åtgärder för att jag skulle få hjälp. En vanlig ångestfylld tjej typ, trodde han väl. När jag gick på utredning senare sa dom att jag var psykotisk och proppade i mig nästan ett dussin olika neuroleptika (som givetvis inte hjälpte). Dom gick över huvudet på mig och min röst blev inte hörd för fem öre. Så den ena var förminskande och den andra tog till mer drastiska åtgärder än det behövdes, allt för att dom inte har någon kunskap om dissociation.

Efter jag kom tillbaka efter en kraftig dissociation sa en personal på avdelningen ”gör du så när du inte vill prata med oss längre?” Och fick det att framstå som ett aktivt val jag gör för att slippa prata om det svåra och mörka jag har varit med om. I själva verket är det ett högst ofrivilligt tillstånd som uppstår till följd av svåra trauman.

Jag satt inlåst mot min vilja på en sluten barnpsykatrisk avdelning som följd av förhöjd suicitalitet kopplat till trauma behandling. Min kurator från mellanvården kommer på besök och det första hon säger ”jag är arg på dig, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Inget funkar”

Jag har varit med om både positiva och negativa möten med vårdpersonal. Ibland har jag undrat varför de valt att jobba med människor. Jag upplever generellt att överläkarna är de med taskigast attityd och det sirar ner i personalstyrkan. Samtidigt finns de där guldkornen, framförallt på golvet. Men de på golvet styrs ofta av vad överläkaren beodrar i bemötande. Så som sagt, har varit med om både och. Jag hoppas att det där med taskiga attityder och farliga policys (eller påhitt utan vetenskaplig grund) utrotas inom psykiatrin. Vi är människor och vill bli bemötta som en.

Jag fick diagnos tvångssyndom med tvångstankar i mitten av 2023. Man bedömde att jag var i stort behov av stöd och vård. Jag var långtidssjukskriven och isolerad i mitt hem pga min sjukdom. Till slut så gjorde mitt tvång så att jag endast kunde äta yoghurt. Väntelistan jag sattes på för vård är minst 24månader lång. Under tiden fick jag så många olika lugnande preparat utskrivna att jag till slut inte visste vilka jag skulle ta längre. Det är som om mitt liv är satt på paus i väntan på att sjukvården ska hinna ikapp.