När jag gick till en läkare och skulle göra en utredning för bipolär sjukdom så ansåg dom efter 3 möten att jag bara var rastlös, även om mina maniska episoder började efter jag käkade antidepp, och även stämde in på alla kriterierna. Det var bara ”hormoner” enligt dom.

Psykiatrin har gjort mig läkemedelsskadad. Jag känner att jag har blivit personlighetsförändrad sedan jag började på psykiatrin. Jag blev utbränd 2011 och under fem år gick jag hos kurator samt testade SSRI-mediciner utan att bli bättre och därför blev jag remitterad till psykiatrin 2016.

På psykiatrin fick jag starkare medicin som stegvis gjorde mig sämre. Tidigare var jag inte deprimerad men sedan jag började med medicinen hos psykiatrin så har jag utvecklat Dystymi (kronisk depression) och social fobi. Jag har fått problem med att klara av att jobba, jag har utvecklat självmordstankar och kommer inte upp ur sängen vissa dagar (vilket har resulterade i väldigt många sjukdagar från jobbet). Jag har också utvecklat kognitiva/mentala problem, har svårt att minnas detaljer och klarar inte längre av att göra krävande uppgifter. Sammanfattningsvis har detta bidragit till att det blivit svårt att klara vardagen och kollegor och anhöriga får hoppa in och styra upp situationer.

Jag har aldrig hållit på med droger innan jag började i sjukvården men jag förstår på något sätt så här i efterhand att mediciner kan ändra hjärnan på samma sätt som andra droger. När jag började i psykiatrin var jag väldigt naiv och godtrogen, jag ifrågasatte ingenting. Flera år senare började jag läsa på mer och förstod då att allt som psykiatrin håller på med inte är bra och att det faktiskt ganska ofta inte ens är baserat på objektiv vetenskap.

Det tog ganska många år innan jag lyckades sluta helt med medicinen och trots att jag nu är fri från den så har jag fortfarande vissa biverkningar. Det enda som jag fortsatt att ta sedan jag slutade med sjukvården är homeopatisk medicin eller lugnande medicin (de hjälper mig mot skakningar som jag utvecklade hos psykiatrin) samt Psilocybin vid enstaka tillfällen (det hjälper mot ältande och självmordstankar). Jag letar fortfarande efter något som kan hjälpa mot social fobi.

Varje gång jag informerades om något alls när jag var inlagd så var de lika överraskade att jag inte redan visste. ”Va, har ingen berättat det för dig?” var så vanligt att höra att jag inte förstår hur de kunde fortsätta vara överraskade. Det var även ofta ingen kom ihåg att informera mig.

När jag blev inskriven på avdelning fick jag mitt blod taget av en sjuksköterska. Väl på avdelningen kom en annan sjuksköterska upp till mig och sa att hon skulle ta mitt blod. Jag berättade att någon annan redan gjort det och hon sa att det var lättare att bara göra det igen än att hitta vad som hände med det förra. Sedan sa hon att vi skulle göra det senare den dagen och jag såg henne aldrig igen.

När jag var inlagd och bad om ångestdämpande så var det ungefär hälften av gångerna personen faktiskt kom tillbaka. Annars gick jag ut senare och såg dem göra något annat och såg inget i deras blick som antydde att de kom ihåg mig.

En kurator sa ”det är väl så här du gör” till mig angående att jag ville ha information om stödinsatser efter att hon tagit upp att hon läst min journal och sett att jag blivit utredd för osjälvständigt personlighetssyndrom.

Läkare på akutmottagningen antecknade i journalen att det stödet jag hade från familj var olyckligt och att jag hade tydliga tecken på osjälvständigt personlighetssyndrom. Jag hade familj som satt vak på grund av grova självmordstankar och hade redan utretts för personlighetssyndrom utan att få en diagnos

Läkaren på akutmottagningen antecknade i journalen att mitt beteende såg lite spelat ut.

Jag har haft en ätstörning under många år. Varit inlagd på en rad olika ställen däribland bup och vuxenpsyk. Det finns mycket jag har att säga men nu tänkte jag berätta om min erfarenhet av just vuxenpsyk. Jag hamnade på vuxen första gången precis när jag fyllt arton då jag var inlagd på bup men behövde flyttas över. Jag hade träffat läkarna på vuxen psyk redan innan där det förklarat att det skulle skriva ut mig nästa direkt när jag kom dit oavsett vad. Jag hade i den här perioden varit inlagd på bup i nästan 16 månader i sträck och knappt varit hemma på permissioner. Sagt som gjort, när jag kom till vuxen psykatrin blev jag utskriven efter 5 dagar, detta trots att jag var sjukare än någonsin i min ätstörning och mitt fysiska tillstånd var riktigt illa. Även läkarna på psyk tyckte jag skulle åka till akuten för de var oroliga men ändå skrev de av lpt och skickade hem mig o sa att det var ”mitt val”. Ca 1 vecka senare hamnade jag på sjukhus och var nära på att dö fler tal gånger. Efter en längre vårdperiod inom somatiken flyttades jag åter över till vuxen psyk. Där hade det bestämt att så fort jag nått ett visst bmi skulle tvångsvården avskrivas och jag skrivas ut. Så helt plötsligt en dag kom läkarna och sa att jag skulle skrivas ut helt utan förvarning. Jag hade fortfarande en sond och sondades dagligen för att få i mig tillräckligt samt att jag dagen innan inte ens hade fått gå ut i rullstol på promenad med personal. Men nu hade jag alltså nått en vikt och sonden drogs och jag skulle stå på helt egna ben. Jag hade ingen vårdkontakt utanför avdelningen vid den här tiden, ingen hade pratat med varken mig eller mina föräldrar om plan framåt. Det hade på inga sätt ens tänkt på en plan framåt. Jag skickades hem. Jag var livrädd. Min omgivning var livrädda. Nånstans i det här bestämde jag mig iallafall att lyckas hålla mig hemma till jul. Lyckades tjata till mig en behandling i öppenvården på ätstörningskliniken och klarade mig precis. Men det jag fortfarande tänker på är hur det hade gått om jag inte hittat den där motivationen? För hade jag fallit igen, vet ingen om jag hade överlevt. Det är ett mirakel att jag klarade det trots vuxen psyk. Jag tycker fortfarande att det är helt sjukt att det kunde skriva ut mig utan minsta lilla plan. Jag hade fortfarande begränsad rörlighet i vardagen pga en sliten kropp, jag var beroende av en sond, jag hade ingen vårdkontakt eller uppföljande, men ändå togs beslutet? Det enda som spelade roll var alltså vikten. Det gör mig arg att det är såhär en del vård ser på ätstörningar. Att det är en viktsjukdom. Jag och hela min omgivning kändes oss väldigt svikna. Vi blev lämnade helt utan något och för mig kändes det som om dem bara ville bli av med ett problem och slippa ansvaret. För vad som hände när jag skrevs ut var inte längre deras problem. Det är så otroligt skadligt hur psykiatrin och sjukvården i allmänhet ibland ser på ätstörningar. Det kan få förödande konsekvenser och det måste ske en förändring! Jag har så mycket mer jag vill skriva men det här får räcka för nu.

”Du är inte bipolär, du är autistisk. Vårdcentralen ska sköta dina mediciner och habilitering och kommun ska se till att du får praktisk hjälp.”

Två år senare, utan hjälp, återigen traumatiserad av ljugande vårdpersonal och kommun med interna samarbetsproblem.

Mår nu ännu sämre. Orkar inte anmäla, orkar inte skriva någon LÖF.