Jag låg inlagd med LPT och påbörjade en ny medicin. Jag tog den i ca 5 veckor innan jag började känna att jag hade ont bakom ögonen och märkte att jag hade börjat skela. När vårdjouren ringde för uppföljning som dom gjorde varje dag sa jag att jag fortfarande mådde dåligt men att jag också upplevde obehag i ögonen och att jag t.o.m skelar. Personen skulle tala med läkare och återkomma. Någon timme senare ringer samma person upp och säger att han har diskuterat med läkaren och deras slutsats var att det inte kunde vara någon biverkning av medicinen eftersom jag haft den i några veckors tid, det skulle i så fall ha kommit tidigare i behandlingen och i.o.m att jag fortfarande mådde dåligt så ville dom höja samma medicin ytterligare. Dagen efter tog jag samma medicin men med den nya doseringen och bara 2 timmar efteråt fick jag ett krampanfall när jag var ute på promenad med hunden och min sambo i skogen. Jag var medvetslös i över 1 timme och när jag vaknade på sjukhuset fick jag röntga huvudet och göra flera neurologiska tester där det konstaterades att jag fått ett epileptiskt anfall orsakats av just den medicinen som jag påpekade att jag hade ont i ögonen av, samma medicin som psykvården valde att höja trots besvär och obehag. Jag fick körförbud och hade besvär av anfallet i över 1 år efteråt. Idag är den medicinen röd flaggad i min journal.

på inskrivningssamtalet tyckte läkaren att jag behövde ect. jag ville inte pga risker.  jag fick valet att göra det frivilligt eller under tvångsvård. givetvis skrev hon det inte så i journalen.

”Du är färdigbehandlad.” sade de efter att jag fått terapi för EIPS. Att PTSD var obehandlad och starkare än någonsin togs det aldrig hänsyn till.

när jag blev utskriven blev jag insatt på haldol i tablettform. blev helt väck på dessa, så när jag ringde för att fråga om jag skulle fortsätta, så trodde de att jag hade tagit intox. eftersom jag klarat flytande haldol vid stark ångest blev jag anklagad för att ljuga av läkaren som skrev in mig igen

Kom till psykakuten i polisbil pga misstänkt intox, som jag förnekade. Däckade framför läkaren som istället för att skicka mig till medicinakuten lade mig i ett rum och skrev i min journal att jag var ohyfsad.

Jag fick en återremiss när den psykiatri jag gått på stängt av mig & jag sökt mig till en ny i samma stad som jag bor i…
I återremissen hade min gamla enhet skrivit att jag var ”icke behandlingsbar”…
De orden kändes både som en käftsmäll & som ett knytnävsslag i solar plexus…
Ingen hade pratat med mig innan de orden skrevs om mig…
Den nya psykiatrin tog trots allt emot mig men bemötte & behandlade mig väldigt illa…
Nu går jag på en helt annan i en helt annan stad..

i min journal står det skrivet fler gånger än jag antagligen vet att jag har ”kroniska självmordstankar.” Och ja tittar man på hur dom senaste tio åren av mitt 22 åriga liv sett ut så kan man nog säga att det är kroniskt eller iaf just nu. Men det blir så fel, det inger inget hopp. När min läkare gång efter gång sitter framför mig och säger att det finns hopp och att han tror på mig för att sedan i journalen eller på vårdintyg skriva ”patient med kroniska självmordstankar” Jag vet att det är ett ord men det är fel ord om dom inte menar att hela mitt liv kommer vara såhär. Vem vill höra att man kommer vilja dö hela sitt liv? Det får mig att fundera på hur långt dom tror att det kommer bli. För även i mina lite bättre perioder kommer jag på mig själv med att tänka på att jag är kroniskt suicidal.

Jag har varit sjuk i anorexi i över 20år och har hört allt ifrån att en kroniker som jag inte kommer kunna bli frisk. Till att xman vill avsluta all behandling pga att jag ändå inte kommer bli frisk. Efter en ordentlig traumabehandling som äs-mottagningen äntligen kunde erbjuda mig mår jag nu bättre än på över 20år. Så om du blivit kallad kroniker och känt att vården och du själv gett upp, försök att stå ut. Även en kroniker kan bli frisk. En sjukdom som anorexi kan ska aldrig betraktas som obotbar.

Varför får det gå till så här? I Sverige?  I vården? Eller psykvården.  Jag har varit /är så sjuk i 3 år. Ville ha tillbaka mitt liv, hade lite hopp fr början men ”vården” jag fick först i slutenvård bestod av lägga pussel el titta på tv. För sjuk, då fick jag skylla mig själv. Sen öppen”vård”. Iofs snäll kp o inte samma förnedring som avdelning. Men 1 h i veckan, löften om förändring, stöd hjälp som aldrig blev mer än ord. Nu är jag slut. Inget liv, alla vänner, släktingar,  personal tagit avstånd. Mitt fel. Borde valt ”riktig” sjukdom istället för psykisk. Jag vet att fel begåtts. Jag vet man kan överklaga, kontakta ivo osv. De som bestämmer vet att jag inte längre har ngn ork kvar. Även om jag hade. Vem skulle tro mig? När vården anser allt är mitt fel. Nu är det för sent. Jag hade ett liv. Någon/nånting tog det ifrån mig. Levande död. Inget positivt kvar. Är det humant ? Ska inte vård göra en människa frisk? Iaf bättre? Eller om det är obotligt leda till döden. I somatisk vård en värdig död m lindring. Hade ett liv värt att leva. Det togs ifrån mig. Värdig död? Inte ens det. Jag är så fruktansvärt trött, ledsen, besviken, hjälplös. Inte ens korrekt diagnos. Nu är jag tydligen för gammal också för att få en utredning.  Varför finns det lagar som inte efterlevs? Varför gäller de inte alla? Lika värde.. Inte sant. Helt ok behandla psykiskt sjuka hursomhelst. När jag ännu fanns, hade ord, kraft. Kunde jag ha stridit. Då fanns ingen anledning. Nu finns ingen ork. Hur kan tom psykiatrin hävda det inte är skillnad på somatisk/psykisk ohälsa?  Skulle verkligen en ”normal ” människa som drabbas av komplicerat benbrott acceptera att bli opererad av en som inte är kirurg? Ens utbildad i vård? Nej. Men det skulle inte hända. Jag fick inte adekvat hjälp. Det jag blev ”erbjuden” var fullständigt orimligt. När jag vägrade fick jag skylla mig själv. ”Du blev erbjuden hjälp, du tackade nej”. Jag gjorde det. Precis som en m benbrott skulle vägra bli opererad av outbildad person m slö kniv. Skillnaden är att de har alternativ.  Inte jag.

Vid en period när jag var inlagd var det bestämt att jag skulle vara på mitt rum med en personal och inte fick gå ut ur rummet. Om jag gick ut ur rummet skulle de leda eller övertala mig att gå tillbaka. Men en specifik personal, vid två tillfällen, tryckte bara på larmet så fort jag satte foten utanför rummet så att en armé av personal kom och spände fast mig. Jag blev alltså bältad för att jag gick ut ur ett rum.